Tolf km norrut från T:fors afstänges Näsijärvi från sin Koljonselkä benämnda fortsättning utaf en större ö kallad Otavasalo och en väster om denna belägen betydligt mindre holme. Mellan öarna finnes ett kort och rakt sund med sju till åtta fots djup, som vid stormigt väder ibland trafikerades af ångbåtar och vedskutor, om befälhafvaren kände till farleden där. Det andra sundet, mellan den mindre holmen och fastlandet, är däremot krokigt och grundt. Otavasalos längsta utsträckning ligger från öster till väster och utgör 2 1/4 km, bredden är mycket olika, vid västra ändan omkring 0,1, på midten 0,5 och längre österut 0,75 km, sedan hastigt aftagande. Holmens södra sida är bergig och brant uppstigande ur sjön samt beväxt med gles och marig tallskog. Norra delen är mera slät och lågland samt hade på 60-talet tät blandad tall- och granskog, hvari här och där förekommo gamla skogsängar omgifna af ungskog och delvis igenvuxna. Sommartid användes holmen af egaren till betesmark för boskap, hvarför starkt upptrampade kreatursvägar ledde åt alla håll. Dess aflägsna läge midt ute i sjön gjorde att den sällan besöktes af annat folk än stockflötare, och t.o.m. dessa villebrådsödare förekommo vid tiden för denna berättelse ännu icke så ofta där som några år senare.

Under sommaren 1865 hade jag, stadd på återfärd från Muurola till staden, med ångslupen "Svea" landat på Otavasalo och observerat det där synnerligen rika fågellifvet. Denna upptäckt omnämnde jag för mina förut omtalade jaktvänner kapten Steen och kassör Lundmark, hvilka naturligtvis voro lika villiga som skyldiga att engång följa mig dit på jakt, då jag på kallelse ofta åtföljt dem. Då vi alla tre af våra sysslor hindrades att fritt disponera vår tid, så jämkades det efter flere inträffade förhinder ihop så, att afresan skulle ske sista lördagen i augusti, så snart kaptenen med sin ångare anländt till staden och per pedes apostolorum hunnit till masugnsstranden där ångslupen låg. Det var klart att kaptenen den dagen skulle komma fram till staden senare än vanligt och det skymde redan, då hamnen lämnades vid sjutiden på aftonen.

Då vi en timme senare lade till vid Otavasalo var det ganska mörkt. Vi landade i det nyssnämnda djupare sundet på ett ställe där ångslupen flöt tätt till stranden, ty någon roddbåt medfördes icke. Där fanns en öppning emellan de eljes Öfverallt längs sjökanten växande albuskarna. Äret förut på hösten hade jag vid svårt väder med hjulångbåren "Ahti" passerat sundet och visste genom Öster att vid dess norra ända ett stenröse sträckte sig från Otavasalo långt ut under vattnet. Ett stenkast från land fanns där ett vid sommarvattenstånd synligt större stenblock, hvilket i mörkret, då vi landade, icke var skönjbart, men likvisst ej kunde vara långt afiägset.

Under färden hade vi oss emellan fördelat sysslorna ombord sålunda, att jag som ensam kände farleden och kunde handtera maskinen skulle sköta denna och styra båten. Kaptenen degraderades till eldare och kassören åtog sig frivilligt att vara proviantmästare, d.v.s. förvalta den gemensamma vägkosten, inklusive att koka och servera kaffe samt utminutera konjaksförrädet, hvilken syssla han påstod att kaptenen, stor smugglare liksom alla gamla skeppare, icke kunde sköta.

Kassören hade för tillämnad harjakt medtagit sin Moppe, hvilken han dock var ensam om att anse för en god stöfvare, och kaptenen hade för färden någonstädes i Lembois by kommit öfver en tik af bondras, som påstods förstå sig på fågel. Det var en sorts spetshund, medelstor, långraggig, gul och ful, men den såg mycket välmenande och intelligent ut och hade ett uppstående, på halfva längden afkapadt svansrudiment, som ständigt var ställdt på vift. Jag kände Moppe tillräckligt och förstod mig icke på att efter utseendet uppskatta tiken Fix's meriter, hvarför jag ansåg det tarfligt ställdt med de fyrfota deltagarena i expeditionen. Men man gör säkert orätt i att dömma hund efter håren; det blef jakt utaf ändå.

Vid vår ankomst var det för mörkt att uträtta något på land, hvarför kassören och jag kröpo in i ruffen i ångslupens för, där vi nätt upp rymdes att ligga, öfverlämnande nattvakten åt kaptenen. Mången gång hade han för oss berättat, att han var van vid sådan syssla sedan han i ungdomen seglat som kajutvakt på spaniefararne och i smyg sofvit på saltlasten; hvaraf hans på äldre dagar outsläckliga törst, enligt hans mening, härledde sig. Visst mente kassören, att det för tillfället icke kunde vara så farligt med törsten, då vi ej hade saltlast ombord, men lofvade ändå att, om han samvetsgrant skötte vakten och väckte oss innan tjädertupparna började gala, skulle han få en stadig skeppargrogg, kall men ändå värmande i morgonkylan. För att icke glömma löftet tog han konjaksflaskan med sig i kojen.

Den förgångna dagen hade varit lugn och mulen, men under natten klarnade det och blef mot morgonen rätt kyligt, hvarför kaptenen redan vid tretiden purrade oss, påstående att nattvakten brukade vara slut så dags ombord på fartyg, eller ock skulle vaktombyte ske, ty det vore ogörligt att på fastande mage längre hålla ut i kylan, utan att få något värmande i sig. Det var dock icke så farligt som det lät, eftersom gubben hela natten suttit med ryggen lutad mot den varma ångpannan och troligen sofvit bättre än vi som haft det mycket obekvämt. Han fick sin grogg, men icke kall som kassören lofvat, utan lagom varm, påspädd med Näsijärvis dunkla våg som till kaffebrun kulör koncentrerats i ångpannan och serverades från profkranen. Kaptenen begagnade sig af tillfället att skräfla litet, påstående att denna praktiska uppfinning, som gjorde det möjligt att ombord på en ångbåt när som helst inom några ögonblick åstadkomma en het toddy, var gjord af honom, medan han vakade under natten. Vi andra misstänkte dock, att han hittat på den konsten långt förut. Han tinade synbart upp efter klunkarna, ty den oklara något simmiga brygden tycktes smaka gubben förträffligt och bibringade honom ett briljant humör, under hvars inflytande han spådde oss en så utomordentligt lycklig jakt, som han icke varit med om, sedan han senast jagade påfåglar på Gibraltar. Kassören var naturligtvis strax färdig med spörsmålet: "om dessa fåglar möjligtvis varit tama?" Men han var alltid satirisk och kaptenen fäste sig, som väl var, aldrig vid så fina nålstyng, då godt lynne fått makt med honom. Hans förutsägelse slog in, det blef en god jakt. Då vi kommit upp så bittida var det tid nog att i hast koka kaffe för att äfven vi andra, som så tidigt på dagen icke ville veta af skeppareelexir, måtte få i oss något värmande och väckande. Kall och klar var morgonen, och då det ljusnade, steg en tät dimma ur det varmare vattnet upp i den kyliga morgonluften, sträckande sina trasiga flikar långt in mellan träden inåt land, döljande allt inom obestämda konturer. Vi hade dock icke tålamod att vänta länge på tjockans försvinnande, hvarför vi begåfvo oss af inåt land genom gläntan, medtagande Fix, som genast ställde sig i spetsen för tåget.

Till en början ämnade vi öfverraska ungtjädrarna i nattkvarteren under grantopparna och först senare skulle Moppe användas till harjakt; därför lämnades han kvar ombord där han högljudt yttrade sin missbelåtenhet. Inåt skogen låg dimman mindre tät, men bidrog dock till att fåglarna i den fuktiga morgonkylan sutto lugnare uti sina nattlogier. Fixen tycktes strax förstå hvad meningen var och då vi kommo till en af medelstora granar tätt kantad skogsäng, sökte han ifrigt under träden. Snart nog fann han visst något färskt som luktade fågel, ty stinnt tittande upp i en gran, gaf han ifrån sig ett svagt gläfs, åtföljdt af sakta morrande och ihärdigt viftande med svansstumpen. Svårt var att i den dimhöljda morgonljusningen upptäcka något, och jag är öfvertygad om att hunden lika litet som vi andra såg något mellan de täta grenarna, men att han ledd af luktsinnet och instinkten förstod att en fågel satt gömd däruppe. Kassören var närmast hunden och smög sig längre fram medan vi andra stannade. Han stod där skjutfärdig och spejade upp i trädet så länge, att Fixen blef otålig och morrande började gå af och an mellan kassören och trädet, och äfven vi voro färdiga att göra kritiska anmärkningar. Slutligen sköt kassören och en tjädertupp ramlade ned från granen, medan en annan flög därifrån. Härpå var kaptenen beredd och sköt fågeln innan den skymdes af tjockan.

De båda skotten hindrade icke att hunden ett litet stycke därifrån åter stannade morrande och vinkande med svansstumpen; han hade så brådt vid sökandet, att det, då dimman på sina ställen räckte ända ned till marken, var kinkigt nog att hålla reda på, hvart han tog vägen. Denna gång kom jag åt att skjuta, men ovan att bland de mörka kvistarna upptäcka de svarta tupparna, sköt jag i hastigheten en ung höna medan en gammal höna och en tupp flyttade ur trädet. På sådant var jag icke heller beredd, och därför fick jag af kamraterna, som låtsade vara gamla jägare, höra talas både om ungdomens oerfarenhet och obelefvenhet mot könet, hvilket borde hänsynsfullt behandlas äfven i egenskap af skogshöns. Nog bjödo de till att efter bästa förmåga uppfostra mig till en bra jägare, dock var det icke så mycket deras begabberi som min åsikt, att tre jägare äro för många efter en hund vid sådan jakt, som gjorde att jag drog mig ett stycke ifrån dem för att på egen hand försöka min jaktlycka. En fågel hade jag ju redan att skryta med vid hemkomsten, om det ock blott var en hona.

Medan vi gingo vidare, lättade dimman långsamt, och då kamraterna skrämde upp ett par orrar som råkade flyga så nära öfver mig, att de i den tjocka luften kunde skönjas, skickade jag båda skotten efter dem, med den oväntade påföljden att de båda föllo. Ganska svårt hade jag sedan att få reda på hvar de fallit, men dessa lyckoskott återställde min reputation hos de andra och mitt eget själfförtroende efter "hönemordet", som kassören kallade det.