Då det sålunda inträffat att kamraterna skrämde upp fågel åt mig, beslöt jag att icke aflägsna mig allt för långt ifrån dem samt att vakta på det af dem uppjagade villebrådet. Detta visade sig ock snart vara den bästa jaktmetoden för mig och min långa bössa; ty ehuru fåglarna så tidigt på morgonen höllos kvar i sina nattliga gömmor af den kallfuktiga dimman, blefvo de dock redan så varsamma, att de då jägarne smögo sig för nära inpå den markerande hunden, flydde bort från träden. Det gällde blott för mig att passa på samt begagna mig af denna gynnsamma omständighet, och snart hade jag ytterligare ett par fåglar på ryggen.
Därefter var jag för min del fullt belåten med resultatet af jakten; mera fågel brydde jag mig ej om, och då fågelknippan jämte bössan var tung att bära, gick jag tillbaka till ångslupen för att i kassörens ställe sköta om frukostserveringen, fullt säker på att han i jaktifvern skulle glömma bort, att han åtagit sig detta viktiga bestyr, och att jag, om jag önskade få kaffe, måste koka det själf. Men en än mera trängande orsak var, att kaptenen ovillkorligen måste inträffa i staden kl. 8 på morgonen, emedan hans båt enligt turlistan skulle afgå en timme senare. Därför ansåg jag bäst att öfvergifva jaktnöjet, bestyra om frukosten och elda upp ångpannan, på det att allt blefve färdigt i tid, ty att kassören och kaptenen skulle hålla på till sista stund var säkert.
Närmare ångslupen hördes Moppes högljudda klagolåt redan på långt håll. Det stackars kräket hade hört smällarna men fick icke vara med. Då han icke i godo slutade det pinsamma oljudet, och jag ej nändes slå kräket, släppte jag Moppe fri, ty jag tyckte att kamraterna småningom kunde ha fått nog af "mörksens gärningar", som kassören benämnde denna sorts jakt, samt att det småningom kunde vara tid att börja harjakten. Hundens fröjd och tacksamhet voro rörande att åse, och sedan han i sin ifver försökt hoppa högt nog för att slicka mig i ansiktet, sprang han i land och försvann till skogs. Medan jag fyrade på under ångpannan och sökte fram frukosttillbehören, började Moppe redan drifva, och då drefvet kom allt närmare, gick jag akterut efter bössan samt hade den nära till hands på sittbänken. Det brann med full låga i den öppna eldstaden, dit jag ämnade sticka kaffepannan, med hvilken jag just tog upp vatten ur sjön då jag såg en hare komma sättande utefter gläntan i alsnåret och Moppe strax efter. Harens brådska var stor och förföljaren nära, jösse hann säkert icke reflektera öfver hvart det bar och så kom han med ett skutt ombord öfver relingen framför den öppna eldstaden och förmodligen finnande gömstället där föga lämpligt, fortsatte han efter endast ett ögonblicks besinnande öfver den andra relingen burdus i sjön. Hunden följde, men hejdade sig, då framtassarna redan stodo på relingskanten; i sjön gick han icke. Allt detta tilldrog sig på så kort tid, att jag just jämt hann ställa bort kaffepannan och se mig om efter bössan, då haren redan simmande med god fart och öronen tätt utefter nacken syntes styra kosan till motsatta stranden. Jag siktade visst på simmaren, men kom med samma ihåg, att jag sommarn förut sett en i vattnet skjuten hare gå till botten, hvarför jag dröjde med att skjuta tills han simmat öfver det vidpass sextio meter breda sundet. Då han guppade uppför den långgrunda stranden, sköt jag, och trots det långa hållet föll han vid vattenbrynet. Haren simmade ganska fort och hela tiden stod Moppe på bänken, tittade efter den flyende och gaf jämnt skall. Då haren stupat, tystnade hunden och jag stängde in honom i förruffen, trots att han såväl gjort sin skyldighet. Han visade sin tacksamhet för den honom skänkta friheten med att drifva haren åt mig och jag lönade detta illa nog med att åter fängsla honom, men jag kände Moppes egendomlighet att endast drifva en hare åt gången och sedan ge f—n resten. Därför fruktade jag, att kassörens harjakt skulle gå om intet, om hunden, som nog ansåg sig ha gjort sin skyldighet för dagen, efter denna bedrift fick gå lös.
Emellertid led klockan mot sex och då tjädrarna icke mer höllos kvar i träden, återvände de andra med tre fåglar till mans. Med mina två orrar och tre tjädrar bestod vårt jaktbyte således af elfva fåglar, och liksom kassören ansåg jag detta vara ett utmärkt resultat, men kaptenen påstod det blott kunde kallas medelmåttigt och på intet vis jämförligt med hvad han i tiden uträttat på Gibraltar. Då vi andra icke varit med, kunde vi gärna kalla detta skepparhistorier, bäst vi ville. Han smålog blott öfverlägset till svar.
Kassören hade hört sin Moppes välbekanta ljud och mitt skott och då han vid ankomsten icke varsnade hunden ombord, fick jag veta, att det var obetänksamt gjordt att släppa honom lös, innan han behöfdes och dessutom skämma bort hunden med bomskott. Ehuru morgonen varit så gynnsam för jakten, var kassören egendomligt nog vid knaggligt lynne, troligen emedan jag hade flere fåglar än han, och äfven kaptenen fick en släng med däraf för ett par bommar, som skulle varit ogjorda, om kassören själf fått komma åt att skjuta; men vi båda togo icke illa vid, emedan vi visste, att han snart åter blef "handterlig", blott han fick "vräka ur sig barlasten", som kaptenen kallade detta hans sätt att lätta sitt hjärta. Jag afbröt hans föredrag med frågan om det icke vore smakligare att efter morgonens ansträngning än en gång dricka kaffe, innan harjakten började, och påminte om att det blott var ett par timmar kvar, tills vi borde vara i staden. Detta antogs, men någon tack för att jag med ospard möda skött hans syssla hann kassören ej med, därtill var han ännu för ond.
I största hast och under tystnad förtärdes frukosten, men plötsligt sprang kassören upp, drog fram valthornet, hvilket han städse bar på ryggen vid en grön, tjock snodd, och uppstämde ljudeliga fanfarer, den ena mera öronslitande och disharmonisk än den andra. Oljudet var så uthållande, att han icke hörde den instängda Moppes ömkliga ackompanjemang från förruffen. Ögonskenligen hade han plötsligt kommit ihåg sin frånvarande hundracka och ämnade återkalla den, utan aning om att kräket fanns ombord. Situationen var så löjlig, att kaptenen och jag skrattade ohejdadt. Slutligen tappade kamraten andan och Moppe fick sjunga solo. Kassörens snopna minspel, då han hörde hunden och då jag släppte ut den, var sevärdt, hvarför vi båda spefåglar nästan kiknade af skratt. Han sade ej ett ord, därtill var han antingen för häpen eller för arg.
Moppe hade lyckligtvis under tiden hvilat ut sig efter den första haren och behagade som väl var ta upp en till, hvilken kassören efter några bukter fick skjuta. Denna bedrift verkade så pass lugnande på honom, att han återvänd till ångslupen förnöjd kastade sin hare framför mina fötter och sade: "En sådan har du inte!" Pekande öfver sundet svarade jag: "Min ligger där". Nu blef kassören för andra gången flat och teg ånyo. Äfven jag fann för godt att låtsa vara förolämpad öfver hans föregående tillvitelser och hade af det skälet icke gått med på harjakten, föredragande att meta abborrar vid båten, där det fanns godt om dem.
De andra hade nu äfven fått nog af jaktnöjet; kaptenen sade, att hans hare fick vara kvar till härnäst och så gåfvo vi oss i lagom tid på hemväg. Ångslupen backades ut från land och sedan styrdes sakta åt det håll där min hare låg, ända tills sjöbotten tog emot. Då jag icke kunde lämna maskinen, fick kaptenen vara så god och taga af sig byxorna och klifva ut i det blott en half meter djupa vattnet för att gå efter haren. Detta uträttade han gärna, ty kassören kunde icke anmodas därom, då han ännu var arg och dessutom hade klent bröst.
Därefter hölls kurs förbi Pallosaari rakt öfver Näsijärvi och fram kommo vi i lagom tid för kaptenen att hinna ned till sin ångare vid Laukko torg. Vi talade visst därefter flere gånger om att upprepa denna trefliga jaktfärd till Otavasalo, men omständigheterna fogade, att det icke blef af. Vi tre kommo aldrig dit tillsamman. Då jag fjorton år senare än en gång var där, hade jag andra kamrater, och förhållandena på ön voro äfven helt annorlunda. Härom mera längre fram.
Huru kassören fick hjälp vid orrskytte.