Ett år efter den redan omtalade orrjakten och sedan vi med de nya bulvanerna med bättre framgång än då företagit några andra jakter, voro kassören, jag och den samma karlen åter ute en blid, lugn och klar oktobermorgon. Vi hade för dagens jakt valt en annan något längre från staden belägen trakt invid landsvägen till Lempäälä, där den stigande mot de slätten söderut begränsande skogklädda bergshöjderna lämnar dalsänkningen och där det fanns stora, vidsträckta björkhagar blandade med ung barrskog.

Egentligen hade jag föga lust för denna sorts jakt, ty en sådan svekfull metod att ligga i försåt för enfaldiga kräk, utan att unna dem möjlighet att i tid varsna och undgå faran, föreföll mig ohederlig och föga sportmässig. I denna min olust för nöjet hade äfven vännen kassören sin del, emedan han, allt sedan den beskrifna för honom så ogynnsamma lottdragningen om platsen i skjutkojan, ansåg sig ega privilegium exclusivum till förmånen att besitta den, lämnande åt oss andra det oftast rätt tröttsamma och lönlösa görat att likt jakthundar ränna kring trakten för att skrämma upp fåglarna. Lyckades detta icke efter förväntan, var han till råga på nöjet icke njugg med pikar och snubbor, sådana som "att man hvilat sig väl mycket på vägen, icke haft ögonen med sig utan gått förbi fåglarna" etc, etc. Dessa beskyllningar kunde visst ibland, då marken var blöt eller snön djup, vara tämligen berättigade, men det var tråkigt och irriterande att af en kamrat, som man på grund af att han var äldre icke ville käbbla med, ständigt höra samma prat, och af denna orsak beslöt jag att vid passande tillfälle hämnas på honom med något spratt.

Omständigheterna fogade, att detta uppsåt denna dag skulle lyckas. Framkomna till platsen byggdes kojan på vanligt vis och någon lottning om platsen däri kom icke i fråga, då kassören utan gensaga tog den i besittning.

Vi båda drefkarlar kommo öfverens om att enhvar åt sitt håll genomströfva markerna och att träffas på angifvet ställe, hvarefter vi skildes vid kojan. Han gick åt vänster och jag ät höger, där nejden var mig bättre bekant och där jag visste marken vara högländ och torrare. Kommen förbi björkdungen, i hvilken bulvanerna voro uppsatta, observerade jag, att där vidtog en ung och mycket tätvuxen barrskog, i hvilken enstaka större björkar stodo, och då jag ej hade mycken lust att ströfva långt omkring, kom jag på den idéen att stanna där och försöka skjuta bort orrarna för kassören, för att på detta sätt hämnas samt göra litet förtret åt honom.

Osedd från kojan och ganska väl gömd för fåglarna, kunde jag stanna hvar som helst i gransnåret och valde en plats ungefär i linje med kojan och bulvanerna, hvilka jag inom ett håll af ungefär hundra steg tydligt kunde se. På detta afstånd hade jag med min långa, föga spridande bössa lika goda chanser att skjuta fåglarna som kassören, helst jag af honom ofta hört, att man icke bör skjuta, förr än de satt sig i träden, och kunde lita på, att han följde denna regel. Därför ämnade jag nu om möjligt obemärkt göra sammaledes och icke i förtid skrämma bort fåglarna för honom. Jag medförde alltid grofva hagel i skogen för att vara beredd på de den tiden i trakten icke ovanliga mötena med varg eller lo och kratsade för det långa hållets skull ut de fina samt laddade i stället in en duktig sats gröfre.

Efter en half timmes väntan lyckades det för den kringstrykande kamraten att få orrar i rörelse och de kommo ganska riktigt till bulvanerna. Min förmodan att kassören, innan han sköt, skulle afvakta ögonblicket då de träade, besannade sig och jag lyckades egendomligt nog klippa till så samtidigt med honom att jag lika litet hörde hans skott som han, efter hvad jag sedan erfor, förnam mitt. Två fåglar ramlade ned ur träden och de andra flyttade åt samma håll hvarifrån de kommit. Då min afsikt att hjälpa kamraten att skjuta fågel lyckats så oförmodadt val, lät jag honom gärna tro att han skjutit båda och han fick afhämta de fallna, medan jag, i förhoppning att få fortsätta skämtet, höll mig stilla.

Det dröjde länge innan fåglarna blefvo uppjagade af ett skott, och trött af att stå stilla var jag redan besluten att lämna bakhållet, då de kommo, Nu flögo de i en stor krets högt kring bulvanerna, som det tycktes skygga och obenägna att sätta sig. Då de sväfvade rakt öfver mig, var jag i godt tillfälle att skjuta, men medveten om att jag i det fallet blefve utsatt för aldrig slutande tillvitelser öfver att med afsikt ha skrämt bort fåglarna för honom, dröjde jag något. Då han dock af princip sällan sköt på flygande fågel och orrarna icke sänkte flykten eller tycktes ämna slå sig ned vid lockfåglarna, samt något skott från honom ej heller hördes af, sköt jag slutligen, då fåglarna återvände och i tät flock ströko fram mellan mig och bulvanerna på ganska långt håll från honom. Två fåglar stupade äfven denna gång och blott ett ögonblick efter mitt skott hördes hans. Gärna skulle jag nu ha gått för att taga upp mina fåglar, men säker på att det blifvit en stor strid med kassören om saken samt nyfiken på huru skämtet skulle fortgå och sluta, föredrog jag att i tysthet skyndsamt lämna stället och uppsöka den drifvande; ty kassören måste ju ha hört skottet och ana oråd.

På den bestämda mötesplatsen fann jag den sökte och han var mycket road, då jag berättade honom mitt påhitt. Han hade endast hört tre skott utom ett eget ehuru de ju varit fyra, och därför var jag öfvertygad, att ej heller kassören observerat mitt första; själf hade karlen icke träffat den fågel han skjutit på och var föga belåten med denna jakt. Då vi på återvägen kommo till kojan, stod kassören utanför, betraktande de på marken uppradade fyra fåglarna, triumferande uppvisande den ena efter den andra, och frågade om det icke var vackert gjordt med blott två skott. Gratulerande erkände vi detta, framhållande den ovanliga träffsäkerheten och berömmande det utmärkta geväret, men måste väl därvid ha sett något misstänkliga ut, ty han gaf oss en lång spörjande blick och tystnade tvärt. Medan vi därpå vandrade hemåt, teg han envist, men frågade efter en lång stund, om vi sett andra jägare i skogen eller hört skott. Då vi samstämmigt nekade till detta, blef han än mera fundersam. Han anade nog att något hokuspokus försiggått i sammanhang med hans jaktlycka, men fick icke klart för sig huru det förhöll sig och hvilken af oss han skulle misstänka, ty vi sågo väl lika muntra och hemlighetsfulla ut båda. Aldrig fick han heller reda på, huru det hängde ihop med de fyra orrarna i två skott. Så falska kunna jaktkamrater vara mot hvarandra. På vår nästa gemensamma bulvanjakt hade han nog något i sinnet, ty han var mycket angelägen att få mig placerad i kojan, men det lyckades icke och då jag uppräknade mina skäl emot bulvanjakt i allmänhet, var han mäkta förvånad. Jag hade engång suttit i kojan och fått nog.

Vinterfiske nedanom Tammerfors ström.

Under vintrarna åren 1864-65 och 65-66 medförde min syssla, att jag tidtals dagligen måste gå ned till varfvet på Ratina udde, och så snart isen på strömmens utlopp i Hatanpääviken af Pyhäjärvi blef säker, observerade jag då från tidigt på morgonen till skymningens inbrott alltid flere eller färre mörka, nedhukade gestalter därute. Jag fick veta, att det var stadens handtverkare och borgare, som där brukade roa sig med fiske. Alltid intresserad för fiske af hvilket slag som helst, beslöt jag en dag, då det var vackert väder och flere fiskare än vanligt ute, gå dit för att närmare taga reda på denna borgerliga sport. Redan förut hade jag någon gång under korta stunder från stranden iakttagit detta skenbarligen mer än vanligt enformiga metarenöje, hvarvid alla höllos stilla på sina platser och aldrig tycktes fånga något, åtminstone lyckades jag icke få se någon fisk hifvas upp på isen, och därför gick jag dit för att undersöka huru det förhöll sig med gubbarnas fiskelycka.