De sutto för det mesta på en dragkälke, mera sällan på pallar eller låga trästolar utan ryggstöd framför i isen uthuggna hål af omkring en half meters tvärmått, och fiskedonet var ett spö af omkring 3/4 meters längd. Den långa refven, som icke hade flöte, var vid nedre ändan försedd med sänke samt lindades på vid spöet kvarsittande kvistar eller inborrade träpinnar allteftersom djupet fordrade. En eller två små krokar med korta tafsar fästades vid refven, men om tennfisk begagnades, anbringades den alltid vid refändan. Såsom bete användes mest agn, småfisk, s.k. siiniäisiä, långsmala stycken skurna af salt eller färsk strömming och ibland ur den första fisken man lyckats fånga, äfvensom stundom fläskbitar och annat, allt efter metarens åsikt och vana. En och annan bleckarbetare eller gelbgjutare fabricerade och använde s.k. tennkrok eller slantfisk af egen konstruktion. Sådan gjordes af en mindre metkrok omgjuten med tenn, tillskapad någorlunda efter fiskform och snedvriden för att vid slantningen, d.v.s. agnets nedsläppning och uppvippning med spöet, åstadkomma en spinnande rörelse. I denna manövrering och ett godt tålamod bestod hela skickligheten vid fisket.

I det iskalla och vid utloppet i sjön något strömmande vattnet brukade fisken hålla till i de djupaste hål och rännor på bottnen och berodde fiskelyckan mest på, om man råkade hugga vaken öfver ett sådant ställe. Så kunde man på en plats få relativt mycket fisk, medan en granne som slantade blott några steg därifrån blef nästan eller alldeles utan. Gubbarna visade icke gärna sin fångst, om den var liten, och täckte vanligen öfver sin fiskkorg, då någon kom dit, eller lade snö på fiskarna, som lågo på isen, hvarför jag vid mina upprepade besök endast fick se obetydligt däraf. Att döma därefter tror jag att fångsten i det hela var ganska medelmåttig, och någon fisk tyngre än ett och ett fjärdedels kilo såg jag icke; dessa voro lakar. Mest fingo de små lakar, sikar och abborrar, sällan andra fiskar, och fångades någon gång en som var något större än vanligt, då bildade de närmaste gubbarna en stående ring kring underdjuret och äfven de mera aflägset sittande vandrade småningom dit för att också de få se och resonnera om den stora ovanliga fångsten.

I dagningen på vintermorgnarna såg man gubbarna en efter annan vandra nedåt stranden och ut på isen, åtföljda af en dränggosse eller lärpojke, dragande en kälke, på hvilken utom sittpallen, skinnfällen, isbillen, snöskyffeln och fiskkorgen med redskapen — "last but not least" en välförsedd matkorg fanns, ty om icke något särdeles brådskande bestyr påkallade eller viktigare förhinder inträffade, brukade man hålla ut ända till skymningen. Midt på vintern höll man således på ända till fem à sex timmar, men alltid länge nog för att i kylan framkalla kroppens kraf på något värmande och stärkande. Sedan husbonden märkt ut fiskestället högg pojken upp vaken och rengjorde den från issörjan med skyffeln hvarpå den förra intog sin plats därvid, städse vändande ryggen mot luftdraget, och då detta vintertiden för det mesta kom från nord- eller ostkanten fingo stadsborna sällan se annat än afvigsidan af gubbarna.

Småningom infunno sig på isen allt fler likstämda själar, sällande sig till hvarandra efter tycke och sympatier. Var det vackert och lugnt väder, icke kallare än att man försedd med goda vantar kunde hålla i metspöet, så tror jag, att gubbarna hade det nog så bra och trefligt därute. Kom sedan skaffningstiden, lät man metdonet hvila en stund och tog fram korgen med den af en omtänksam husmor instufvade provianten. En och annan förplägade sig stilla för sig i ensamhet, men oftast bildade goda vänner ett konsumtionsbolag, slogo sina förråder tillsamman och lefde kräsligt: ty detta medförde större variation i maträtter och således mera njutning och nöje. Därtill och därefter anlitades de olika pluntorna flitigt, man blef lifvad och "dagen var glad" därute på isen.

Vanligen fortsattes fisket efter måltiden. Var vädret alltför ruskigt, svepte man skinnfällen om benen och trotsade naturen. Jag har sett amatörer därute vid femton graders kyla och isande blåst. Frös refven i samma ögonblick den kom ur vattnet, brukade man, då fisken nappat, icke taga i den med händerna, men nystade behändigt upp den med och på snöskyffeln. De voro dock icke många som trotsade svårt väder, ty nöjet kunde då icke vara stort värdt att tala om och fångsten blef, efter hvad som påstods, i jämförelse med den gamla goda tidens fisken för det mesta tarflig nog. Då sedan lärpojken i skymningen återkom för att afhämta redskapen och fångsten, hände stundom, att en eller annan fann sin mästare rätt lifvad och välförplägad samt i behof att, till förekommande af obehag på den hala isen, till allmän munterhet begagna sig af kälken för hemfärden. "Hony soit qui mal y pense." Jag har icke sett sådant själf, men andra kunde berätta därom.

Därute på isen fortgick på sextiotalet metandet nästan alla dagar under vintrarna, ända tills vårsolen och strömmen gjorde slut på detta gubbarnas nöje och tidsfördrif.

Då det var ondt om tidsfördrif i staden på den tiden var det nog längtan efter förströelse som år efter år lockade gubbarna ut på fiske och för den skull sutto de där väl inhöljda i stora pälsar och skinnmössor från bittida till sent, stirrande ned i den lilla vaken framför fötterna och oafbrutet vickande det korta slantspöet upp och ned, på afstånd till förvånande grad liknande de bekanta kinesiska porslinsdockorna med rörliga hufvuden, händer och tungor. I dessa patriarkaliska tider, då hvarje handtverkare hade sin krets af stadigvarande kunder, som af vana höllos hos honom och dem ingen försökte "locka och tubba" till affall, då tillverkningen gick sin lugna och jämna gång samt åldtgesällen eller ett annat biträde under långa mellantider kunde få sköta verkstaden, lärpojkarna och geschäftet, då hade husbonden och mästaren ledighet nog och tid att, jämte det han vanligen själf på torget skötte inköpen för hushållet, till nöje och nytta idka fiskesport, utan att därför hans yrke led förfång eller försummades. Jag undrar just om någon af stadens handtverkare numera sysslar därute med detta vinternöje eller har håg och tid för sådan förströelse. Eller har den prosaiska "kampen för tillvaron" där som annorstädes gjort slut på en sådan säkert förr mera än nu nöjsam och inbringande plägsed, hvilkens uppkomst troligen ligger rätt långt tillbaka i tiden, tillika utrotande det därför oundgängligt nödiga idylliska tillståndet i yrken och affärer. Då är denna hälsosamma, nöjsamma och nyttiga sport, som hade till mål att hjälpa till att förnöta enformiga vinterdagar, säkert för alltid slut. Tempora mutantur et nos mutantur in illis.

En "folkilsken" hare.

På östra och södra sidan af förstaden Skyttälä ända fram till strömmen äfvensom i staden T:fors västra utkanter voro hararna denna tid mycket vana att se och sällskapa med folk. I kålgårdarna bakom klädesfabriken på åsen bortåt Ratina udde och utefter sluttningen till Viinikka ås mynning fanns det harar året om och de voro föga skygga, då de dagligen sågo folk röra sig i planteringarna och ingen jagade dem så nära staden. För att komma närmaste väg till ångbåtsvarfvet på Ratina brukade man, under de år Vanaja ångbåtsbolags båtar byggdes, gå öfver klädesfabrikens gård och genom en grind vid dess södra hörn ned till gångstigen som följde vattenkanten. På landssidan af denna omkring ettusen steg långa stig var den 15 till 20 meter höga åsens sluttning så brant, att det på sina ställen var svårt att klifva uppför den, emedan åsen består af lera och grus som lätt rasar undan. Vid högvattenstid kunde man under några veckor på våren icke använda vägen, som då var öfversvämmad, hvarvid vågorna spolade bort sand från branten, så att de där växande buskarna småningom avancerade utför sluttningen. Ett stycke från fabriken kröker stranden sig åt udden till och på detta ställe går ned till strömmen en sakta sluttande dalsänka, hvars odlade tegar nå nästan fram till vägen, hvilken dock där ligger nedanför en låg och mindre brant afsats. I närheten af detta lägre stycke af strandsluttningen hade jag några gånger på mina vandringar till varfvet sett en stor orädd hare. Denna hade till en sådan grad lagt bort sin ärfda rädsla, att han, då man icke skyndade sig allt för mycket, behagade sätta sig på baktassarna och helt fräckt "bliga tillbaka", innan han, då man kom nära, helt makligt guppade undan. Denna tama hare är hjälten i följande sannsaga.

Vid verkstaden fanns, under de år nämnda ångbåtar byggdes, en ingeniör vid namn A.J. Lundahl, som hade att öfvervaka arbetenas praktiska utförande. Ar 1866 då detta lustiga äfventyr inträffade, var han vid pass 45 år gammal och hade enligt egen berättelse kort förut i en tidning läst om fall af rabies hos hundar i östra delen af landet. Det förmodades äfven, att hundarna blifvit bitna af med vattuskräck behäftad varg samt befarades att de genom bett kunde öfverföra smittan på människor och djur. Denna lektyr hade gjort ett djupt intryck på den försiktige och om sin personliga säkerhet och hälsa mycket varsamme mannen, helst han under vinterns lopp ofta hört talas om de på den tiden kring staden städse ströfvande vargarna. Han hade aldrig sysslat med jakt och kände troligen bra litet till djurens natur och karaktärsförändring, då de komma i beröring med människor.