För sin sysslas skull måste han dagligen gå den beskrifna gångstigen längs strömmen till och från varfvet. Under sådana förhållanden kan man icke mycket undra öfver, att det föreföll honom både besynnerligt och med misstänkliga omständigheter behäftadt, då han en vacker vårmorgon vandrande den välkända vägen och hunnen till nämnda däld fick se en kolossal hare som satt midt på stigen och icke gaf sig på flykten, då han nalkades. Nej tvärtom, haren satt kvar och blängde med de stora stirrande ögonen lugnt på ingeniören, synbarligen besluten att icke vika undan. Detta ovanliga uppförande kunde ju hvem som helst finna underligt, hvarför skulle ingeniören då icke göra det? Han tvärstannade af häpnad öfver att en till sin natur eljes så skygg varelse nu så totalt åsidosatte all omtanke för sin säkerhet.

Men än hemskare blef det, då ingeniören efter en stunds ömsesidigt betraktande modigt avancerade. Då reste sig haren raklång på baktassarna och "fixerade" honom med "arga" ögon. Vägen var på detta ställe ganska smal vid brantens fot och strömmen rann längs andra vägkanten, således fanns ingen möjlighet för ingeniören att komma fram utan att passera tätt förbi det hemska djuret. Men det vågade han icke. Djuret kunde ju möjligtvis ha blifvit bitet af en med vattuskräck behäftad kringstrykande varg eller hund och vara "folkilsket", d.v.s. benäget att anfalla folk. Ja, det såg misstänkligt ut. L. stod och funderade ytterligare en stund, i förhoppning att jösse slutligen skulle besinna sig, vända om och begifva sig undan längs vägen. Men haren hade vid det ömsesidiga beskådandet förmodligen märkt, att hans vis à vis icke såg farlig ut och envisades därför att fortsätta sin väg till de kåltäppor, ingeniören just passerat. Därför satte jösse åter lugnt ned framtassarna och riskerade i sin tur ett par skutt ingeniören till mötes.

Detta harens dristiga tilltag vardt för mycket för denne. Han gjorde kvickt helt om och tog till harapasset förföljd af jösse, som sålunda hade vägen fri. Andfådd och nervöst uppskakad återkom ingeniören till verkstadskontoret, där han efter att något ha hämtat sig från förskräckelsen för alla närvarande berättade tilldragelsen, hvilken vi knappast trott vara möjlig, om han icke burit syn för sägen. I det ofvanstående har jag återgifvit hans egna ord om äfventyret.

Vi hade naturligtvis i smyg mycket roligt åt honom och hans äfventyr, men voro alla för hyggligt folk för att låta honom, som eljes var en bra karl och god vän, märka det. Enhvar har ju sina egendomligheter. Men den dagen gick L. icke ned till Ratina varf och därefter lät han hämta sig med roddbåt tvärs öfver strömmen från stadssidan till varfvet ända tills ungefär en vecka senare, då trakten befriades från detta farliga odjur. Därvid tillgick på följande sätt:

Den "folkilskna" harens slut.

Det var vid slutet af april samma år, som ingeniör L. råkade ut för detta otrefliga möte, och samtidigt höll kapten Steen på med att för sommarkampanjen utrusta sin "Elias Lönnrot" som låg vid Laukko torg. Han hade därunder god tid och brukade därför, om spårsnö råkade falla, använda ledigheten för idkande af harjakt i stadens närmare omgifning, efter rapport af längre fram omnämnde Kalle, som tidigt uppsökte spåren. Pojken förde kaptenen till stället och bar sedan hem haren, om den blifvit skjuten, hvilket allt försiggick fort och vant; utan att någon af dem därvid brukade yttra ett ord, ty Kalle var väl dresserad.

Ombudsmannen för ångbåtsbolaget i T:fors, hr Ferdinand Ullner, var en glad själ och till och med större pratmakare än kaptenen. Han hade kontoret hemma hos sig i en gård nära ångbåtshamnen.

Vid pass en vecka efter L:s äfventyr infann jag mig där i bolagets angelägenhet på ombudsmannens anmodan en söndagsmorgon mellan kl. 8 och 9 och fick vänta i kontorsrummet, emedan U. vid min ankomst ännu låg i sin säng i rummet innanför. Han hade den seden att börja hvarje hvilodag med att, hända hvad hända ville, i allsköns ro i sängen förpläga sig med två duktiga koppar kaffe och åtskilligt tilltugg. Först när detta var undanstökadt, steg han upp för att göra sin helgen till ära mycket omständliga toalett. Man måste således ha godt tålamod med honom, ty sade man något därom, fick man höra: "Under hvardagarna är jag såld åt tjänsten, men på söndagen är jag friherre och ingens slaf, därför behöfs intet tjäsk". Medan jag väntade, kom kapten Steen in på kontoret. Denne hade troligen redan så tidigt på dagen råkat ut för något starkt, ty han var genast i farten med att berätta om sin senaste jakt, som han brukade illustrera med ord, miner och åtbörder. Hans historia påminte mig om ingeniörens hare. Sedan kaptenen väl kommit till slutet af sagan, hvilken han som vanligt för bättre förståelses skull i samma fortsättning berättade om 1 1/2 till 2 gånger, fick jag ordrum och öfverbjöd honom med historien om den folkilskna besten till gubbarnas outsläckliga löje. De kände ju båda ingeniören och skrattade därför så, att Ullner förklarade sig icke på länge kunna förtära deri honom räckta första koppen kaffe och kaptenen tryckte händerna mot magen och försäkrade, att han icke orkade skratta mera. Stående i dörren till U:s rum kunde jag njuta af effekten som min historia gjorde.

Då kaptenen slutligen något lugnat sig, sade han till U.: "Vet du, jag håller med dig om tre splissade skeppartoddar, att jag nu går och skjuter den haren, innan du hinner få byxorna på dig." U., som alltid var svarsfärdig och hvars outtömliga förråd af glåpord, talesätt och ordstaf vid hvarje anledning öfverflödade, utbrast: "Hvad nu, du gamla saltskeppare, fribytare, lagbrytare och storskrytare, halt opp me trombom, ellerst skenar öket i gatubaugen, å res in i aptekarns pipparladu, ho svarar för hä' då! Men för du ska' få bot för sot och betaldt för skryt, så vräk hit näfven; jag håller och du blir den som betalar kalaset". I den stilen voro U:s yttranden oftast, ibland till lust men snart till leda.

Steen visste, att den andra på söndagsmorgonen var svår att få ur sängen, men då det tillbjudna vadet syntes oss båda väl vågadt, antog U. det, utan att därför på något sätt frångå sina vanor. Sedan jag, enligt gammal sed, som vittne med uppslag stadfäst vadhållningen begaf sig kaptenen på harjakten utan att i brådskan dricka det äfven åt honom framsatta kaffet. Gubben förlorade inte gärna en toddy. Sedan han gått, talade vi om den angelägenhet för hvilken jag kommit dit och en del andra saker, utan att vidare komma ihåg hvarken kaptenen, haren eller vadet, hvilket vi båda ansågo omöjligt för Steen att vinna. Men den skrattar häst som skrattar sist, säger ordspråket.