Fram mot morgonen hade fallit någon tum djup blöt snö, och det hade nog kaptenen som gammal harspårare lagt märke till på vägen till kontoret. Platsen för tilldragelsen var af mig så noga beskrifven, att han icke kunde misstaga sig, jaktens utgång berodde således på om haren ännu fanns kvar där i närheten och varit i rörelse på morgonen. Detta hoppades naturligtvis kaptenen. Han gick ned till ångbåten, där hans bössa fanns, och for med sin "drefpojke" Kalle i slupen snedt öfver strömmen till stället, där den "folkilskne" grasserade. Slumpen ville att han vid framkomsten genast påträffade harspår emellan fjolårets kålstubbar. Han följde spåren ett kort stycke och sköt haren i dess lega under några brädstumpar, lagda som bro öfver ett dike.

Ullner var ännu i underkläderna och höll på med sista tvagningarne under skäggskrapningen, då Steen i full jaktmundering rusade in, hack i häl följd af Kalle. Han ryckte haren från pojken och kastade den på golfvet framför U:s fötter sägande: "Där har du haren, när komma toddarna?" Ullner häpnade icke litet, men i tid och otid redo att använda sina gamla kvickheter, modifierade efter omständigheterna, utbrast han: "Hyggligt och snyggt folk bruka säga: ursäkta att jag kommer in genom dörren med ytterkläderna på! Haren är min, toddarna bli dina. Jag tackar för Ullner och mig, de andra herrarna må tacka för sig. Ingen vet hvar haren har sin gång, utom kapten Steen när det gäller toddar", etc. etc., i samma stil.

Haren var ett ansenligt stort exemplar, som troligen alla sina dar mått godt i kållanden, utan att behöfva springa sig mager. Den uppvägdes på ångbåtskontoret och befanns ha en bruttovikt af 14 1/2 skålpund. Kapten Steen hade behöft trettiofem minuter till jakten och var icke litet stolt öfver bedriften, hvilken snart nog halfva staden hade reda på.

Tyvärr kan jag icke meddela, huru den ilskne haren smakade. Jag var nog bjuden på dess af U. tillställda graföl, men kom icke dit, dock berättade ingeniör L. som var med, att det var en mycket lifvad och lyckad tillställning, hvaraf jag sluter, att där fanns endast hyggligt folk, eljes hade nog haren "gått igen" för honom.

Ångbåten på Ilmajoki älf.

Då ångbåtsbyggnaderna för Näsijärvi och Pyhäjärvi slutligen någotsånär lyckats, tyckte brukspatron Wasastjerna, att det äfven kunde vara bra att hafva en ångbåt i närheten af Östermyra bruk, där den var användbar för diverse transporter på Ilmajoki och nedre loppet af dess genom bruket flytande biflod. Han lät därför vid denna å på Rintala hemman af trä bygga skrofvet till en ångslup, samt beställde maskineriet därtill vid verkstaden i T:fors. Den bekanta totala bristen på behöfligt samarbete mellan verkstadens föreståndare Mr. D. och byggmästaren för skrofvet blef dock äfven denna gång ödesdiger för företaget.

På våren 1860, då ångslupen var färdig att levereras, utröntes vid profningen att, ehuru maskineriet efter bästa förmåga ansträngdes, det icke förmådde drifva skrofvet uppför den af vårfloden svällda Ilmajoki. Ja, det gick vid verkstaden den sägen, att en halt käring gått om ångaren längs stranden.

Detta resultat var en oangenäm surpris för verkstaden, som fick återtaga maskineriet, och följden blef att Mr. D. på sommaren återvände till sitt land. Maskinen togs mot hösten ur båten och blef liggande på Rintala gård. Skrofvet åter flöt på ån, tills nästa års vårflod förde det ett långt stycke upp på de öfversvämmade ängarna närmare byggningarna, där det ovårdadt och utan skydd mot väderleken stannade till 1866 på våren. Dessförinnan hade jag hört detta misslyckade försök någon gång omtalas, men då ingen fanns vid verket, som sett eller närmare kände till ångaren, fick jag ej någon vidare reda därpå förrän under hösten 1865, då W. frågade mig, hvad han skulle företaga med denna sin tillhörighet.

Af hans berättelse framgick, att ångslupen i flere afseenden var illa hopkommen och att felet hufvudsakligast låg hos maskineriet, hvilket, utom att det var mycket för tungt för det lilla skrofvet, äfven hade andra konstruktiva egendomligheter samt låg så djupt, att skofvelhjulen ältade i vattnet ända upp till nafven och således arbetade ytterst ofördelaktigt. Till råga på eländet var maskineriet placeradt så långt förut, att ångbåtens akter låg högre öfver vattnet än förstäfven, hvilket måtte ha sett bra galet ut. För att under försöken med båten hålla ångtrycket på största möjliga höjd, hade man eldat med torkade kådiga gran- och tallrötter, som visserligen gåfvo en väldig hetta, men tillika ymnigt med sot och rök. Trots ångblästern i skorstenen sotades härigenom de fina eldrören snart igen och oaktadt de flitigt rensades under färden, sjönk dock ångtrycket småningom så att båten började drifva utför den starka strömmen.

Mr. D. bjöd nog till att förbättra båten genom att höja skofvelhjulen medelst under maskineriet lagda träramar. Men härigenom blef båten så rank, att den påstods varit nära att stjälpa, om flere personer på samma gång gingo längs endera sidan på de öfver maskinaxeln förande höga trapporna från fören till aktern. Således var maskineriet påtagligen alldeles olämpligt för det skrof, hvartill det var ämnadt, och därför föreslog jag W. att återsända detsamma till verkstaden samt att åt båten beställa ett nytt och bättre passande, inrättadt för propeller i stället för skofvelhjul. Detta bifölls, och under vinterns lopp anlände det gamla maskineriet, då jag blef i tillfälle att granska detta Mr. D:s sista arbete, hvilket jag icke vill underlåta närmare beskrifva.