Han hade ju ändå slutligen lyckats att få ångbåtarna "Ahti" och "Laukko" i gångbart skick, men hvarför han å denna båt icke följt det för de förra maskinerierna utarbetade lokomobilsystemet, är svårt att förstå. Troligen ämnade han tillverka något nytt och bättre. Därför anbringade han de båda maskinerna i vertikalställning på en stor och mycket tung tackjärnsram, fastskrufvad vid ångpannans framgafvel på så sätt, att eldstaden befann sig midt emellan ångcylindrarna och dessa kommo att stå förut i båten. Klumpiga lagerstolar för maskinaxeln och de oscillerande cylindrarna voro fästade vid ramen och voro så inrättade, att cylindertapparnas vaggande rörelse uti de med kanaler för ångan försedda lagren verkställde ångfördelningen. En mycket enkel men föga ändamålsenlig konstruktion, som skall ha haft den påföljd, att man ständigt gick i dimma på båten, emedan lagerskålarna icke kunde fås ångtäta.
Hvarken ångpannan eller något af maskinen kunde göras användbart och därför tillverkades ett nytt propellermaskineri med en vertikal ångcylinder af vanlig konstruktion jämte passande ångpanna. Detta blef färdigt på vårvintern.
Då vid verkstaden endast en skissartad teckning af skrofvet fanns att tillgå som efterrättelse, beslöt jag att, så snart maskineriet på våren med sista slädföret skulle afsändas, resa upp till Östermyra för att öfvervaka dess placering och uppsättning. Två veckor före påsken i slutet af april nämnda år afreste jag från Tammerfors vid klingande slädföre, medtagande en arbetare vid namn Vilén. Färden gick öfver Orivesi, Ruovesi och Virdois för det mesta längs skogsvägar. Mycket snö låg ännu kvar, då vi i sistnämnda socken färdades genom trakter, där sågtimmer fälldes i skogarna. Stora, präktiga träd, sådana man nuförtiden har svårt att påträffa, stupade i mängd. Man besvärade sig icke vid hygget med att kring träden undanskotta snön för att såga af dem vid roten, å nej, på den meterdjupa snön stod man rak på skidorna och högg ned träden med yxa, lämnande ett par meter höga stubbar. Det fanns godt om skog då, därför var man ej så noga.
Emedan karlarna voro sysselsatta vid skogsafverkningen, hade vi ibland gårdsdöttrar som "körsvenner". Dessa jäntor körde nog så duktigt, men företogo sig att på de vid stocksläpningen snedkörda vägarna åtskilliga gånger stjälpa oss i snödrifvorna. Vi blefvo dock snart vana vid denna behandling och krälade, utan att vidare fästa oss vid sådana småsaker, fram ur drifvorna undan den öfverliggande släden. Visst voro vi våta kring halsen och pälsärmarna men nöjda att helskinnade slippa ifrån äfventyren, och belönades med granna småleenden af jäntorna, som voro märkvärdigt färma att hållas på fötterna, då det ohjälpligt bar omkull för oss. Efter en sådan resa i två dagar anlände vi till Östermyra bruk och morgonen därpå till Rintala gård, där vi bosatte oss för arbetstiden. Sedan besiktigades ångbåtsskrofvet, som låg ungefär femhundra steg från gården, på en ett par km bred och många kilometer lång, alldeles slät äng.
Den vidsträckta dalgången, som vid horisonten begränsas af några låga kullar, är så långt ögat når betäckt af ängar, hvilka obetydligt slutta mot den genom dem flytande ån, som har många krökningar och hvars lopp på sina ställen utmärkes af vid strandkanten växande videbuskar. Längs ängarnas kilometerlånga tegar stå på reguliära afstånd från hvarandra rader af små hölador, uppförda af klent rundt virke, med stora springor mellan hvarfven. Dessa byggnader äro, för att underlätta regnets afrinnande, närmare en meter bredare under taket än vid marken, och näfvertaken äro belagda med stora stenar, hvarför de se rätt egendomliga ut. Oräkneliga sådana lador finnas mellan de utefter tegarna förekommande raka, oändligt långa gärdesgårdarna och äro dessa, jämte en mängd här och där i marken neddrifna pålar och störar, de enda synliga föremålen mellan de aflägsna dimmiga höjderna på denna enformiga och ödsliga slätt.
Båtskrofvet fanns liggande med ena sidan mot marken och något nedsjunket däruti. Under årens lopp hade det på detta ställe blifvit så pass angripet af röta, att det för all framtid behöll en s.k. "slagsida", en ringa lutning åt babord. Det såg vanskött och illa medfaret ut. Det ur nåten utkrupna drefgarnet hängde i festoner under den lutande bottnen. För reparation af båten hade några österbottniska skeppstimmermän anskaffats, hvilka redan voro i full sysselsättning därmed. Då ångpannan tidigare afsändts från verkstaden, stod den vid vår ankomst vid båten och var det särdeles lämpligt att, medan denna låg på sidan, först maka den innanför relingskanten och därefter resa upp båten. Sålunda sluppo vi att lyfta pannan mycket högt för att få den på sin plats inombords. Sedan restes båten på rät köl samt kilades upp på meterhöga stapelblock, för att timmermännen bättre skulle kunna komma åt att drifva och dikta den ganska flata bottnen. Därvid balanserades skrofvet för att utröna tyngdpunktens läge på längden, så att det vägde jämnt för- och akterut, och därefter bestämdes platsen för maskineriet. Härigenom kom båten att ligga riktigt på vattnet och icke på näsan som förut. Därefter borrades hål för propellerhylsan uti akterstäfven; propellern med axeln insattes däruti och den nya propellerstäfven af järn med skyddplåt för propellern äfvensom det nya rodret anbringades på sin plats. Dessa arbeten gingo raskt undan och på påsklördagens eftermiddag voro vi så pass färdiga, att vårfloden gärna för oss kunde infinna sig när som helst. Man räknade på att ängarna skulle öfversvämmas så högt som behöfdes för ångslupen att bli flott och hoppades därigenom slippa att släpa honom en half km ned till ån, hvilket nog blifvit ett långvarigt göra.
Då vi på påskaftonen afslutade arbetet, hade vattnet i ån redan ökats så mycket, att dikena mellan tegarna voro bräddfulla ända upp till arbetsplatsen. Detta gaf anledning till ett oväntadt mellanspel. En af karlarna, som gått till närmaste dike för att tvätta händerna, skrek helt plötsligt att där fanns en stor gädda. Alla rusade dit med störar och verktyg. Nu anställdes jakt efter gäddan, som var så pass stor, att den i det smala diket icke kunde vända åt ån till, och under stort hallå slutligen klubbades. Den uppmättes af mig till 37 1/2 engelska tums längd och delades mellan fogden och timmermännen. Följden blef att karlarna idkade gäddfiske i dikena till långt fram på natten och lyckades komma öfver ganska många, men alla mindre än den första.
Öfver påskdagarna var jag på Östermyra bruk och fick på andra helgdagen vid återkomsten från den vackra kyrkan, det forna krutmagasinet, höra att vattnet på ängarna vid Rintala stigit ända upp under ångslupen. Då jag tidigt på tisdags morgonen från mitt rum såg ut genom fönstret, var hela dalen en ofantlig sjö, hvarur ladorna tittade upp som reguliärt utlagda fyrkantiga brickor på ett blankt dambräde. Nu förstod jag, hvad de många stenarna på ladtaken skulle uträtta, ty nere vid ån stodo de alla djupt i vattnet, och mot veckans slut räckte detta upp under takkanten; de skulle säkert ha flyttat, om belastningen icke varit tillräcklig.
Betydligt försenadt af det dåliga väglaget hade det väntade maskineriet först under helgen anländt till gården, och nu återstod att fort få det ombord, ty vattnet steg snabbt och stod redan öfver stapelblocken under båten. För transporten dit fanns ingen annan roddbåt att tillgå än en af de vanliga små ranka ärtskidorna, och därför erbjöd sig montör Vilén att tillsammans med gårdsfogden framskaffa de båda tyngsta maskinstyckena på en tvåhjulig kärra genom vattnet, och jag lät dem, for att vinna tid, våga försöket.
Från gården ledde en snörrät, af tvänne djupa utfallsdiken kantad väg ned till ån och vid ena sidan däraf stod ångslupen på tredje ängstegen. Midt för denna förde en gammal träbro öfver diket, hvilken sex år tidigare användts, då den första ångpannan transporterades från båten. Det gällde således att med maskinforan styra rakt utefter vägen oaktadt vattnet var djupt och grumligt samt att därute på djupet hitta rätt öfver bron, bredvid hvilken en stör blifvit utsatt.