Sedan det tyngsta stycket af maskinen, som var fundamentramen, blifvit fastbundet på kärran, klefvo Vilén och fogden upp och denne körde ut till sjös längs den osynliga vägen, som de trodde sig lätt kunna följa. De funno det dock snart vara vida klokare att låta den beskedlige hästen gå hvart han ville, än att själfva bestämma kosan, emedan det var så godt som omöjligt att hålla rätta kursen, då vägen ned till stören var så lång, att denna knappast syntes, och dessutom ovanligt smal. Långsamt och försiktigt trefvande sig fram kommo de sjöfarande dock ned till bron och där skulle nu tagas af från vägen ut på ängen. Vattnet stod upp under hästens buk och då han skulle ned på den något djupare liggande bron samt kände det iskalla vattnet på magen, vägrade han envist att gå längre. Då hästen icke med godo kunde fås framåt, anlitades något strängare medel, hvilket hade till påföljd, att han sköt kärran bakåt, så att det ohjälpligt bar utför ned i det djupa diket. Karlarna sluppo nog undan med ett kallt bad, men sedan man med mycken möda fått hästen, som stod upp till halsen i vatten, ur redet, syntes af hela foran endast främsta ändan af kärrskalmarna. Karlarna bärgades i roddbåten till gården, men för godsets upptagande kunde tillsvidare intet uträttas. Lycka var att maskinramen blifvit så väl fastbunden på kärran och icke glidit ned till botten af diket på tre meters djup.
Från en aflägsen bondgård lånades nu en annan, liknande roddbåt och af dessa båda båtar byggdes, som först varit ämnadt, en flotte genom att bräder spikades tvärs öfver båda båtarna. Ett lämpligt hål för godsets upptagande lämnades emellan dem. Med denna tillställning upptogs det havererade maskinstycket ur det iskalla djupet efter en hel dags arbete och med den fördes sedan allt annat gods lyckligt fram till båten, såsom från början borde skett. Under tiden hade vattnet stigit så betydligt, att det stod sex fot högt på ängen och då flöt båten från sin plats, samt måste förtöjas vid närmaste hölada. Där låg båten ett par dagar, hvarunder maskineriet blef färdigt hopsatt, ånga uppkokades och maskinen fick arbeta in sig vid sakta gång. Allt gick efter önskan, men för ladans skull fanns intet utrymme att sätta i gång för full maskin "framåt"; därför försöktes i stället "back" med full kraft, hvilket hade den oförmodade påföljden att vi fingo se ladan följa efter. Månne det förr händt att flytande lador bogserats med ångbåt? Vi hade redan släpat vårt fäste åtskilliga meter bort från raden af de andra ladorna, då flyttningen observerades och det blef brådt att stoppa.
Någon vidare profning af maskinen kunde således med den på det sättet förtöjda båten icke företagas, men då allt tycktes vara i skick för en utfärd, sändes bud till brukspatronen, för den händelse att han önskade följa med, hvarpå han ock efter middagen anlände. Intresserade att se hvilket hastighetsresultat båten skulle gifva, ångade vi med sakta maskin ut på den improviserade sjön åt det håll där ån borde finnas. Denna igenkändes äfven på videbuskarnas här och där öfver vattenytan uppstickande toppkvistar. Där voro vi säkra att icke törna på de högt öfversvämmade gärdesgårdarna, hvilkas störar vi fruktade för propellerns skull.
Då vi kommit till ån och mellan videkvistarna följde dess bukter, sattes i gång för full fart med det för vanlig gång ämnade trycket af fem atmf. Till allmän häpnad visade sig farten vid detta ångtryck vara betydligt mindre än man väntat. Visst var ångslupens skrof mer än behöfligt starkt och tungt byggdt, samt tillföljd af de vidt uppdrifna nåten mycket skrofligt under botten, men allt detta tycktes dock icke kunna gifva nöjaktig förklaring på den långsamma farten, helst maskinen nystade på med god hastighet. För att möjligen åstadkomma en förändring i detta sorgliga tillstånd, stoppades båten tills ångtrycket nått åtta atmf., då detta släpptes i maskinen. Denna rasade därefter värre och båtens fart ökades visserligen något, men var dock på intet vis nöjaktig. Det tycktes som om en osynlig och obegriplig makt höll emot för att icke släppa båten framåt.
De felslagna förhoppningarna gjorde oss allt längre i synen och stämningen ombord var tryckt. Ingen yttrade ett ord, ej ens W., som nog skulle haft anledning till några otrefliga anmärkningar, men var för lugn och välvillig därtill. Det gamla ordspråket, som säger: "äfven den kommer fram som reser med snöplog" rann mig i tankarna; en sådan färd är visst icke särdeles snabb, men kunde säkert vara både kvickare och nöjsammare än vår, och den lilla ångarens för tycktes mig nu till fason och fart ha stor likhet med en snöplog. Då för tillfället intet vidare i saken stod att uträtta och en grundlig undersökning angående orsaken till detta otrefliga förhållande skulle företagas, styrdes snedt öfver ängarna upp emot gården.
Lyckligtvis behöfde vi icke länge vara oroliga, ty sedan vi farit ett litet stycke inpå ängarna, kändes en lindrig stöt under båten åtföljdt af ett väldigt brakande, skramlande och skrapande utefter bottnen och sidorna, hvarefter en mängd gärdslen, störar, träblock och stockändar flöto upp akterut. Vi igenkände med förvåning det sistnämnda materialet. Det var delar af ett bland de fem stapelblock, hvarpå ångslupen under arbetet legat. Dessa hade hoptimrats af 2 till 6 fot långa, bilade stockändar, starkt fästade vid kölen samt ytterligare fastlimmade vid denna med det stelnade, för diktningen ymnigt använda becket. Då båten flöt loss, hade dessa block således hållits kvar och följt med på färden.
Dessa på tvären under botten fasthäftade hinder utgjorde mycket verksamma bromsar på hastigheten, och den lilla maskinen hade haft tungt arbete vid bogserandet af dessa klabbar. Det var således tur att vi i lagom tid törnade, ehuru ett långt stycke af gärdesgården förstördes, och då jag meddelade brukspatronen, att ytterligare fyra dylika släpskor funnos kvar under båten, tyckte han det vara bäst att resa öfver gärdesgårdarna på flera ställen. För att få se resultatet och på lättaste sätt bli af med påhänget, voro vi naturligtvis lika skyldiga som villiga därtill. Båten styrdes närmare land, där störarnas toppar visade att stängslet orubbadt stod kvar. Ett stycke därifrån sattes i gång för full fart och båten rusade mot hindret. Då stöten kom, stoppades maskinen för att om möjligt akta propellern, och allt aflöpte efter önskan.
Sedan denna manöver fyra gånger upprepats med den påföljd att farten undan för undan ökats, voro alla stapelblocken bortskrapade. Visserligen flöt sedan en half kilometer af gärdesgården på vattenytan, men den af dessa attentat åstadkomna lättnaden var särdeles välkommen, icke allenast för båtens skull, men äfven för alla beklämda sinnen ombord. Till och med brukspatronen såg nöjd ut, då ångslupen efter förlossningen kilade undan som den borde. Så kan en småsak oförmodadt vara orsak till bekymmer och förtret.
Genom denna lyckade operation fingo både vi och båten liksom nytt lif och det blef ett nöje att fortsätta färden, hvilken nu riktades åt det håll, där sjön på omkring en half mils afstånd var förenad med Ilmajoki. Detta ställe påträffades äfven och befanns mynningen vara ganska trång samt hafva en sned riktning emot strömmen i denna mäktiga flod, hvars af snösmältningen plötsligt stigande vattenmassa förklarar den kringliggande slättens hastiga öfversvämmande till flera meters höjd.
I den stora och strida Ilmajoki pröfvades ångslupens förmåga att arbeta sig uppför och befanns att den vid det bestämda ångtrycket af fem atmf. visserligen orkade komma sakta framåt, men ändock icke sköt sådan fart som önskligt var. Vi återvände därför till sjön, på hvars lugna vatten båten fick ligga stilla, tills ångtrycket uppnådde 7 atmf. Därefter upprepades försöket, och då detta utföll till full belåtenhet, voro vi klara för prof- och leveransfärden, hvilken brukspatronen bestämde att följande dag skulle företagas från Ilmola by uppför strömmen.