Redan under de föregående dygnen hade på flere ställen på de öfversvämmade ängarna uppstått några långa, smala holmar med mellanliggande vattenfåror och på morgonen syntes nära ångslupen en ny och vidsträckt sådan. Jag fick veta, att sådana holmar årligen på ett eller annat ställe plötsligt uppstå genom att ängarnas grästorf flyter upp. Grästorfven består nämligen af lätt, vegetabilisk kärrmylla, som, då den delvis är frusen, af den däri befintliga isen göres lättare än vattnet, lossnar från den sega lerälfven och flyter upp till vattenytan, ifall den icke är belastad med sand eller hålles nere af de därpå stående ladorna, hvilka vid sådana tillfällen, då den underliggande botten har benägenhet att lyfta dem, ibland äro på väg att stjälpa. Man omtalade äfven, att uppflutna tegar förts af blåst och ström långt från stället och vid vårflodens afrinnande sjunkit ned på grannars mark, kvarlämnande blott den till odling otjänliga lerälfven. Till förekommande af sådana förluster voro en mängd pålar och störar på flere ställen indrifna uti tegarna, till motverkande af myllans benägenhet att begifva sig på drift, och för dessa öbildningars skull måste båten till förfång för gärdesgårdarna göra långa omvägar på eljes djupt och fritt vatten. I sanning rätt egendomliga naturförhållanden.

På morgonen infunno sig jämte brukspatronen några inbjudna herrar, som medföljde till Ilmola by, hvarest vi lade till vid den öfver Ilmajoki lagda landsvägsbron, där apotekaren T—d och några gårdsegare från byn inväntade oss. Sedan alla dessa passagerare kommit ombord eldades friskt på, och då ångtrycket stigit till åtta atmf., anträddes färden. Under förberedelserna berättade apotekarn för mig om båtens förra färder och öden, då den misslyckats i försöket att gå uppför älfven, och han trodde att det nu skulle gå på samma sätt. Det enkla skälet för detta påstående var, att han ansåg strömmen för stark att öfvervinnas af någon båt. "Vi få väl se" menade jag, då båten lade ut från land.

Affärden skedde under högtidlig tystnad; ingen kom sig för att säga något, emedan alla stodo intresserade och med häpnad observerade båtens fart. Slutligen utbrast apotekarn: "Det var fan!" och efter detta välvalda och förlösande uttryck återfick man målföret. Medan de andra gåfvo uttryck åt sina åsikter, höll jag ögonen riktade på manometern, och då denna visade fallenhet att ytterligare stiga blef jag säker på färdens resultat, d.v.s. att pannan vid jämn eldning med godt bränsle förmådde gifva tillräckligt högt ångtryck för strömmens forcering. Alla ombord voro vid godt humör och lyckönskade båtens egare till att den nu blifvit bättre än förut.

Ilmajoki flyter på detta ställe fram i en 15 till 20 m djup, i slätten nedskuren bred flodränna, hvars stränder i närheten af byn äro ganska starkt sluttande. På flodens södra sida går en väg längs strandkanten och vid denna ligga gårdarna i en lång rad. På vägen hade åskådare i mängd samlats, och då ångslupen passerat byn, uppenbarade sig öfver strandkanten till allmän munterhet en haltande gumma, som tydligen försökte ställa till kapplöpning med ångslupen. Det var nog samma käring som gick igen sedan första profresan, då hon segrande afgått ur täflingen. Mot den tomma rymden bakom såg trollpackans linkande figur ovanligt stor och grotesk ut, hvarför hela upptåget väckte så mycket löje, att hon belönades med både handklappningar och hurrarop af löpningens åskådare ombord. Denna uppmuntran mäktade dock icke tillräckligt öka gummans förmåga och, ehuru hon synbarligen på fullt allvar bjöd till, måste hon snart gifva tappt i den ojämna striden. Under tiden märkte jag, att apotekarn, lutad öfver relingskanten, så oförmärkt som möjligt signalerade med sin hvita näsduk och tror mig därför hafva fullt skäl misstänka honom för att ha tillställt både denna och den första kapplöpningen.

Till godtgörelse för att han på detta sätt försökt drifva med vår båt, bjöd han på frukost i apoteket, och då vi mangrant infunno oss till denna trakterades vi under munter stämning med s.k. "Johannisbröd" och "Renskt vin vuxet vid Ilmajokis stränder"; detta ansågs vara det enda, som på apoteket kunde "med hälsa förtäras".

Fram på eftermiddagen återvände vi i ångslupen till Rintala och jag fortsatte med brukspatronen till Östermyra bruk, hvarifrån återfärden till T:fors följande morgon anträddes.

Ångslupen sysselsattes sedan under några somrar med bogsering af några särskildt för dess behof byggda grundgående, lätta och låga pråmar, hvaruti hö, säd och bränsle fraktades på Ilmajoki från utmed denna belägna utegor och skogar. Dess vidare öden äro mig obekanta.

Hjulångbåten "Vanaja".

Vattendragen kring staden Tavastehus hafva i allmänhet ringa djup och mycket varierande vattenstånd, hvilket under torra somrar betydligt sjunker. Detta förhållande gör sig mest märkbart i steniga sund och på krokiga, strömma ställen. Af dessa skäl byggdes den af Vanaja ångbåtsbolag vid verkstaden i T:fors beställda nya båten kortare, bredare och mera grundgående än "Elias Lönnrot". Den gjordes nära 90 fot lång, 15 fot bred inom och 28 fot utom hjulhusen samt 3 fot djupgående utan last. Maskineriets konstruktion och styrka blef densamma som den andra båtens och hastigheten äfven lika. Men för att, då båten blef betydligt kortare, bibehålla samma utrymme i de odäckade delarna af skrofvet, placerades ångmaskinen och ångpannan tvärskepps i bredd och blef således skofvelhjulaxelns ena del längre än den andra och låg öfver ångpannan. Genom denna sammanställning vanns, att fartygets däckade midteldel kunde göras kortare, utan att utrymmet för inredningen därunder minskades och var densamma likadan som på den andra båten. Denna ovanliga konstruktion, hvilken mig veterligen hvarken förr eller senare utförts å hjulbåt, medförde ingen olägenhet, emedan fartygets skrof för ändamålet förstärktes, motsvarande de däruti på ett ställe sammanförda tyngderna. Det fanns dock personer, som fruktade att om båten också icke skulle kantra hvar gång vattnet tömdes ur ångpannan, så måste den dock därigenom säkert få så betydlig slagsida, att däcket, under den tid pannan var tom, blefve svårt att trafikera. Man trodde äfven att däcket skulle komma att luta alltefter olika vattenstånd i ångpannan. Dessa farhågor och den därmed sammanhängande kritiken af båten under byggnadstiden hade jag mycket obehag utaf och detta räckte ända till den dag, då båten flöt och till mångens häpnad låg alldeles jämnt på vattnet. Hela hemligheten härvid bestod däruti, att då pannan vid utskjutningen måste vara tom, en ankarketting af samma vikt som den saknade vattenmängden blifvit fastsurrad under det ifrågavarande hjulhuset. Att sådana försiktighetsmått vidtagits, visste naturligtvis ingen obehörig och då vatten sedan fylldes i pannan borttogs kettingen, hvarvid det visade sig, att variationerna af vattenhöjden i pannan endast hade ett omärkligt inflytande på båtens horisontala läge.

Båten, som fick namnet "Vanaja", gick af stapeln en vecka före pingsten 1866, och profresan gjordes pingstaftonsdagen tidigt på morgonen. Därvid beslöts att båten, som enligt kontrakt skulle levereras i T:hus, borde afgå dit samma dag på förmiddagen. Då Lembois kanal den tiden ännu icke fanns, måste "Vanaja", liksom tre år tidigare "Ilmarinen", fara uppför Kuokkala ström; alla härtill nödiga förberedelser voro utförda före affärden från T:fors. Ett par projekt hade uppgjorts huru vid denna strömforcering skulle tillgå. Högvattnet i sjösystemet hade redan inträffat och strömstyrkan i forsen var därför ansenlig, således måste äfven denna gång ångmaskinens hastighet ökas, hvilket kraftprof ställde stora fordringar på dess konstruktion och styrka. På många håll afråddes från försöket att med maskineriet arbeta sig uppför strömmen och förordades i stället att varpa båten upp. Då jag sedan "Ilmarinens" färd kände till forsen och hade uppmätt afståndet mellan kistorna under den däröfver ledande bron samt funnit detta vara blott ett par fot större än ångbåtens bredd, och då man äfven kunde förmoda, att de på detta ställe mäktiga svallvågorna skulle kasta båten af och an, så att hjulhusen därigenom komme att stöta mot bron, föreslog jag att för säkerhetens skull förena båda sätten, d.v.s. vara beredd på att använda såväl maskinkraft som varpning. Detta godkändes och skulle maskineriet hållas färdigt att under varpningen ingripa för att underlätta denna eller att allena drifva båten uppför, i händelse varptrossen skulle springa utaf. För ändamålet medförde "Vanaja" en sextums tross af tillräcklig längd, som fästes vid ett i inloppet till forsen utlagdt ankare samt firades ned utefter denna och bojades med en stockända omkring femtio meter nedom bron.