Då "Vanaja", klar för färden uppåt, anlände till bojen, hissades denna ombord och trossen lades på ankarspelet. Det visade sig dock, att varpning längre nedanför bron icke behöfdes, ty maskinkraften var tillräcklig att rå på strömmen, men just i brohålet vägde det en stund, om den eller naturkraften skulle segra. Under ångpannan fyrades på med torr blandad björk- och tallved, så mycket man förmådde, maskinen formligen rasade, emedan skofvelhjulen hade så ringa motstånd i det snabbt undankilande vattnet, men uppför gick det ändå ehuru blott fot för fot. Af båtens svajningar i svallet bräcktes de utanför hjulhusen hängande frihulten mot brokistorna, men någon vidare skada inträffade icke. Under förloppet af dessa spännande minuter var allt redo att, i samma ögonblick båten skulle sacka bakut, åter lägga trossen öfver varpspelet, men detta blef ej af nöden. Så snart hjulen kommo till det ofvan bron mindre snabbt flytande vattnet, ökades båtens hastighet. Segern var vunnen och man fick andas ut. Trossen hifvades nu öfverbord för att af andra upptagas, och "Vanaja" fortsatte med lätthet uppför den raka sträckan af forsen samt sedan lyckligt vidare, lotsad af samme Grandin, som på "Ilmarinen" studerat vattendjupet, längs det grunda, trånga och krokiga flodloppet, tills ett par km längre fram rymligare vatten vidtog. Samma dag vid sextiden på eftermiddagen ankom båten till landsvägsbron vid Lembois' by, hvilken tillsvidare hindrade färdens fortsättande.

Redan hösten förut, sedan båten blifvit beställd, hade jag undersökt denna bro och uppmätt den, för att se efter om den nya båten skulle kunna passera under densamma; ty bron var låg, men ovanligt bred, gammal och rutten. För att komma fram där hade varit påtänkt att bygga ångbåtens hjulhus sådana, att de för tillfället lätt kunde borttagas, samt att genom intagande af vatten i skrofvet sänka båten så mycket som behöfligt för att komma under brolocket. Men då detta brolock uppbars af en hel skog gamla och nya sträfvor, hvilka ovillkorligen måste tagas bort, och de af dem uppburna brobjälkarna voro så ruttna, att alla sträfvornas borttagande ansågs bli vådligt för brons bestånd, var man nödsakad att öfverge tanken på att gå under bron. Det efter passagen nödigblifna iståndsättandet af såväl båten som bron skulle dessutom ha medfört tidsutdräkt för den förra och stor kostnad. Således återstod ingen annan utväg än den att totalt rifva bort det gamla brolocket mellan tvänne kistor och om nödigt uppföra den rifna delen af nytt material. Linne & Järnbolagets disponent, häradshöfding Törngren, var med om detta senare af mig väckta förslag och alla förberedelser för nybygget hade i tid utförts.

Det kan visst tyckas vara en enkel sak att rifva ned en gammal träbro och sedan återställa den i godt skick, om man för arbetets utförande har nog tid på sig och icke behöfver sky kostnaden, men trafiken på allmän landsväg får icke stängas efter enskild persons tycke och behof. För den tid som åtgick till rifning af bron, ångbåtens genomfart och nybyggnaden, måste i alla fall trafiken afstanna totalt. Därför skulle till detta företags utförande naturligtvis behöfts vederbörligt tillstånd, lysningar i kyrkorna etc., men de många omgångarna för att erhålla en sådan rättighet och svårigheten att på förhand kunna uppge bestämd tid för vägens afstängning, som i ansökan om tillstånd varit oundvikligt, gjorde att man afsåg därifrån, öfvertygad om att ett dussin dugliga österbottniska timmermän, försedda med allt behöfligt material och lifvade för företaget, på en sommarnatt skulle återställa bron i användbart skick.

För detta egenmäktiga företag hade natten mot pingstdagen valts, af det skäl att just före helgen kunde väntas den minsta trafiken på vägen. Dock borde reparationen af bron vara slutförd så tidigt på morgonen, att folket på väg till Lempäälä kyrka obehindradt kunde komma öfver. Under sådana förutsättningar påbörjades brons rifning kl. 10 på aftonen, och då bjälkar, stockar, plankor etc. under föregående dagar ditskaffats från staden, gick arbetet undan med god fart. Ödet gynnade företaget äfven däruti, att under natten ingen enda vägfarande ankom till bron, där äfven for fall af behof en mindre pråm och en spänd tross för färjning öfver strömmen voro anbringade.

Vi bodde ombord på ångbåten, och i dess kök lagades mat åt arbetsfolket till ett godt mål under natten. Arbetet fortgick så raskt, att enligt önskan på morgonen kl. 5 redan hälften af den fem famnar breda bron var trafikabel. Fram emot kl. 9 infunno sig brofogden och nämndemannen på arbetsplatsen för att protestera emot vår åverkan på allmän egendom. Då fattades där likväl intet utom handräcket utefter brokanterna och sådant uppfördes tills vidare provisionelt af bräder, emedan passande virke därtill glömts. Gubbarna kunde endast konstatera och rapportera, att omkring en tredjedel af Lembois nedruttna bro utan kostnad för socknen under natten blifvit totalt ny. Sedan hördes aldrig något vidare om detta å vår sida egenmäktiga tilltag; förmodligen voro vederbörande nöjda med reparationen.

På pingstdagsafton kom "Vanaja" till T:hus, gjorde annandagen en lustresa till Stjärnsund och började omedelbart därefter sin tjänstgöring. Båten fördes då och några år framåt af kapten Bastman samt sedan af kapten Alroth, tills den flyttades till annan ort.

Ångsluparna "Udatscha" och "Strela" återlämnades därpå af bolaget till kronan och flyttades till andra vatten.

Om kapten Steen.

Då jag nu slutat mina hågkomster om Vanaja ångbåtsbolag, må jag meddela några minnen af G.A. Steen, ångbåten "Elias Lönnrots" kapten. Som förut nämndt hemma från någon af de norra kuststäderna, var han vid emottagandet af båten i midten af fyratio-talet. Till växten under medellängd, bredaxlad och knubbig, hade han ett rundt, väderbitet och skrynkligt ansikte, som var allt annat än vackert, i synnerhet som skäggets vilda växtlighet icke tuktades på annat ställe än öfverläppen. Stod han vid styrratten i regnväder, iklädd oljekappa och sydväst, bredbent som sjömän bruka, liknade han mycket en gammal tomte som gått till sjös eller en österbottnisk strömmingsjägare. Ihärdig i sin syssla, godlynt och pratsam samt ganska bildad till att ha gått så litet i skola, var han omtyckt af passagerarne, som gärna sällskapade med honom och oftast trakterade gubben med mera toddar, än han tålde. Hans skämtsamma lynne och meddelsamma natur gjorde, att han var en vän af skeppare- och jägarehistorier och själf tillverkade sådana, då det passade. Liksom han gärna tålde andras skämt, då det icke blef alltför närgånget, gjorde han ofta nog sina bekanta små oförargliga puts. Han höll sin båt snygg och bidrog mycket till att trafiken mellan städerna gjorde ett efter omständigheterna reputerligt och sjömässigt intryck. Ett af hans många påhitt var:

Den grönskande stolen.