På sommaren det svåra nödåret 1867 hade till ångbåten anskaffats ett antal stolar af enkel och vanlig fason tillverkade af alldeles färska fingertjocka videkvistar, hvilka till passagerarnes bekvämlighet uppställdes här och där på halfdäck. Materialet i en af dessa stolar tycktes ha bevarat en ovanlig växtkraft, ty efter några dagar började stolen knoppas, slå ut, grönska och växa, liksom videbusken hvaraf kvistarna voro tagna skulle ha gjort, och detta ehuru den hela dagen stod på däck i alla väder.

Jag råkade ofta den tiden fara med båten och såg med förvåning den sig allt frodigare utvecklande växtligheten. Hela stolsitsen liknade slutligen en tufva af tättväxande kvarterslånga kvistar, äfven det rätt uppstående ryggstödet grönskade i fullt flor, blott själfva stolbenen och tvärsträfvorna däremellan visade egendomligt nog ingen växtkraft.

Detta naturfenomen blef snart allmänt bekant och omtaladt, hvarför stadsborna allt som oftast i flockar vandrade ned till båten för att öfvertyga sig om verkliga förhållandet och beundra miraklet. Vid sådana besök syntes på kaptenen att det var ett särdeles nöje för honom att för nyfikna och vetgiriga förevisa den "växande stolen". Med största allvar i världen förde han de skådelystna upp på halfdäck, demonstrerande naturfenomenet och högtidligt försäkrande, att stolen aldrig vattnades, hvilket klokt folk förmodade. Han påstod att årstidens så ovanligt regniga och kyliga väderlek framkallat den frodiga grönskan och underhöll den med tillräcklig fuktighet.

Hvarför endast denna ena och ingen af de andra nära stående och eljes fullkomligt liknande stolarna utvecklat sig på detta sätt, brydde kaptenen sig icke om att förklara, då ingen frågade därefter. Så stod stolen på ångbåten och växte väl en hel månad, mycket beundrad och omtalad, inbringande den fryntlige kaptenen både toddar och annat godt af skådelystna bekanta, tills den slutligen liksom allt nytt och underbart här i världen förlorade intresset, blef gammal och en vacker dag var försvunnen.

Kaptenen var elak nog att påstå, att blott få af fenomenets beundrare kommit hemligheten på spåren, och att mängden utan betänkande trott hans förklaring, att den regniga väderleken vidmakthållit växtligheten. Att han sent hvarje kväll band ett rep vid stolen och firade den i sjön invid ångbåten samt tidigt följande morgon åter halade upp den och placerade den på sin plats på däcket, det talade den spjufvern naturligtvis inte om, men log säkert i smyg åt de enfaldiga. De på stolbenen växande kvistarna plockade han slugt nog bort, så att de icke med sitt urblötta och slemmiga utseende skulle kunna röja att stolen legat i vatten, och sin besättning hade han lärt att tiga.

Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis.

En sensommardag i början af sjuttiotalet kom jag med båtarna från T:hus och bland passagerarne medföljde äfven bagarmästaren i T:förs, herr T., tillika arrendator af Viksholmen och egare af restaurationen därstädes, en företagsam, vänsäll och ingalunda enfaldig herre, hvilken som litet hvar på den tiden var god vän och bror med halfva staden. Vid fyratiden på e.m. lade båten som vanligt till vid Laukko gårds landningsbrygga. Där förde en karl ett par korgar med grönsaker ombord. Han bad kaptenen medtaga dessa till staden, där de följande morgon skulle afhämtas för försäljning på torget. Ångbåten var just klar att afgå, då karlen kom, och kaptenen hjälpte själf till att föra korgarna till en plats på halfdäck bakom styrinrättningen, där han under färden brukade stå bredvid rorgängaren för att vara nära styrratten. Jag fäste mig vid denna korgarnas placering af det skäl, att Steen eljes brukade vara mycket mån om att ha däcket obelamradt af fraktgods. Strax därefter lämnade båten bryggan. Passagerare, som hållit på med kaffedrickande i salongen, kommo upp på däck och en stund senare gick kaptenen ned, som han sade i samma afsikt. Snart återvände han och ställde sig nära rodret för att som vanligt följa med båtens kurs, hvilket dock icke hindrade honom ifrån att samtala med de i närheten sittande passagerarena. Småningom kommo vi ut på den s.k. Laukkofjärden, det större af Vesilahtivattnen, och där började aftonkylan göra sig kännbar, hvarför några af herrarna, bland dem bagarmästaren, gingo ned och försågo sig med paletåer. Då de återkommit och samtalet en tid fortgått, tycktes kaptenen observera och intressera sig för de framför honom stående grönsakskorgarna och, medan han pratade om att de stodo i vägen och borde föras bort, tog han därur tvänne potatisar, med hvilka han ställde sig att kasta boll från den ena handen till den andra. Därunder tappade han snart den ena potatisen som rullade utefter däcket, hvarvid bagarmästaren utbrast: "Jag trodde just den skulle ramla i sjön". "Hvad skulle det ha gjort", invände kaptenen, medan han tog upp potatisen, "nog får jag den upp därifrån om jag vill". Detta påstående tyckte bagarmästaren var kaptenens vanliga prat och då han skrattade däråt, fortsatte kapten: "Jag håller med dig om tre mörka toddar, att den här potatisen kommer tillbaka fortare än du tror, om jag kastar den i sjön nu". Hans motpart var så öfvertygad om orimligheten af detta påstående, att han hånleende räckte fram handen åt kaptenen. Denne tog emot handen och vadet beseglades som brukligt af tredje person. Kaptenen hifvade nu potatisen öfverbord, så långt han orkade, och då den plaskande föll i vattnet, sade bagarmästaren spefullt: "Där är den nu, kapten skall skynda sig efter, förrän den sjunker". "Det behöfs inte", sade denne allvarligt och lugnt, "den är ombord redan". "Nå visa då fram den", menade bagarmästaren med segerviss ironi i röst och blick. "Det kan du göra själf, ty den finns i din ficka", ljöd det lika trygga svaret. Bagarmästaren körde båda händerna i sina fickor och tog helt häpen med den ena fram den alldeles våta potatisen. Tablå. Alla undrade naturligtvis huru detta tillgått och hade roligt åt bagarmästaren, som tycktes tro på trolleriet, men han fann sig skrattande uti att hafva förlorat vadet och beställde toddarna åt kaptenen, hvilka denne hann göra slut på innan vi anlände till staden. Om bagarmästaren fick reda på bedrägeriet vet jag icke.

Då vi nästa gång träffades, frågade jag kaptenen, huru han förberedt detta taskspelarekonststycke och fick veta, att han då korgarna togos emot ombord, oförmärkt stoppat en potatis i fickan, med afsikt att därmed spela bagarmästaren ett spratt. Då herrarna kommo upp ur salongen och han snart därefter gick dit ned, hade han stoppat potatisen uti bagarmästarens paletåficka, sedan han först ur salongskaraffinen hällt vatten öfver den, ty potatisen måste ju vara vät då den kom ur sjön. På min vidare fråga om han med detta knep förut vunnit toddar, svarade han finurligt grinande: "Åja, det finns mycket enfaldigt folk i världen, och tiger du med saken, så bli toddarna nog flere." Jag har aldrig berättat hans hemlighet förr och nu är han död för länge sedan.

Våra rapphönsjakter.

På 1860-talet funnos rapphöns på flere ställen i staden T:fors närmaste omgifning. Talrikast voro de vid början af nämnda decennium, ty de därpå följande nödårens ovanligt kyliga och fuktiga vårar ödelade häckningarna, och hönsen minskades därunder betydligt. Då fåglarna gärna uppehöllo sig på de odlade täpporna, förstördes nog många där liksom annanstädes af de allestädes närvarande roffåglarna och af kringstrykande kattor, af hvilka senare ju hvarje käring roar sig att svältföda minst en. På större afstånd från odlingarna, närmare skogsbrynet, fanns godt om räf, hvars i snön upptrampade gångstigar ringade stadens utkanter. Hvar rapphönsen uppehöllo sig vintertiden vet jag icke, ty jag såg aldrig till dem då, men hela sommarn funnos de på Skyttäläåkrarna, på linnefabrikens blekplan, nedåt klädesfabriken och utefter höjden bortåt Ratina udde. Äfven kring Viinikka å, på Hatanpää, Järvensivu och Messuby åkrar lefde de i fred och ro för människor. På stadens västra sida bortom Pyynikke-åsen trifdes de på Karila, Rahola och Epilä egendomar. Jag påminner mig icke hafva hört att någon af de få stadsbor, som ibland på den tiden roade sig med jakt, ofredade hönsen eller att någon för sådant ändamål användbar hund fanns på orten. De idkade ibland harjakt med hund och orrskytte på spel, men städse på långt afstånd från staden. Bland dem voro trädgårdsmästar Reinthal vid bomullsfabriken och lektor Stolpe de enda mig bekanta. Men äfven kapten Steen var jägare och en stor vän af hönsjakt, hvilken han bedref efter egen metod, som var grundad på, att rapphönorna ej voro rädda för folket som rörde sig på deras marker. Däraf kom det väl äfven, att fåglarna, då man gick genom täpporna, hvarpå de höllo till, sällan besvärade sig med att flyga undan, utan på nära håll myllrade omkring bland växtligheten eller kilade in i någon gömma. Jag såg dem aldrig annat än efter skott flyga upp och begifva sig af längre bort.