Som nämndt hade kaptenen dresserat sitt faktotum ombord, den förträfflige Kalle, till att ställföreträda rapphönshund. Då ångbåten lades upp på hösten, brukade han bittida på söndagsmorgnarna skicka ut pojken på ströftåg åt något visst håll, där han förmodade att rapphönorna voro, och begaf sig sedan helt makligt med skjutredskapen ditåt. Kalle var van och hade studerat terrängen, hvarför han ock oftast träffade på fåglarna. Sedan detta lyckats, ställde han sig i närheten på något synligt ställe och höll utkik efter sin förman. Då denne kom, begagnade han sig redan på långt håll af teckenspråk med armar och hufvud, hvilket kaptenen väl förstod och som för den oinvigde var rätt löjligt att åse. Därpå drog Kalle sig försiktigt ditåt fåglarna funnos och kommen inom synhåll, stannade han, stumt bligande åt hönsen till. Denna hundkonst eftergjorde han rätt troget, lyfte till och med för fullständighetens skull på den högra framtassen, som man ser rapphönshundar göra; kanske kaptenen äfven lärt honom detta. Kaptenen sköt helst första skottet medan han sakta avancerade, och de orädda fåglarna kilade hit och dit längs marken; då de därefter flögo upp, skickade han andra pipans innehåll efter dem. Så snart kaptenen fått sikte på hönsen, slutade Kalles hundroll med att han efter skotten apporterade de fallna, dem han sedan hade nöjet att bära hem.

Kaptenen tyckte om sällskap på dessa jakter, och då jag blott på söndagsmorgonen hann vara med, skickade han då ut Kalle tidigare med order att, sedan han visste hvar hönsen stodo, afhämta mig. Då han kom, blef det brådt, ty kaptenen väntade oftast på mötesplatsen redan innan vi anlände. Därefter gick Kalle i spetsen, kaptenen ett litet stycke efter och sist kom jag på något större afstånd. Anledningen till denna marschordning var min långa bössa som spridde mycket litet, hvarför jag med den hade svårt att i brådska skjuta träff på nära håll. Jag föredrog af denna orsak att skjuta på större afstånd, när rapphönorna efter kaptenens skott flugit upp, och det hände att, då han ungefär samtidigt sköt andra skottet, det emellanåt var svårt att afgöra, hvem af oss som träffade. Följden var att jag fick hålla tillgodo med en och annan opåräknad bom och alltid från dessa våra jakter hemförde mindre villebråd än kaptenen.

Då Kalle nalkades fåglarna, tryckte dessa gärna i diken, bakom tufvor, potatisblast, kålhufvuden eller annat skydd och släppte honom nära inpå sig, så tätt, att han ibland stod nästan öfver dem. De buro sig åt som tama husdjur, kilade undan ett par famnar för att gömma sig och ville ej gärna flyga upp. Att kaptenen vid dessa tillfällen ej skadsköt pojken var ganska märkvärdigt, ty han fyrade ofta på som det tycktes tätt framför näsan på honom. Uppmärksamgjord på risken af ett vådaskott menade han: "Pojken ser jag nog och bara han bligar stinnt på hönsen, ser jag äfven dem och då kan han vara lugn." Kalle måste dock icke ha varit alldeles så förtroendefull och säker, eller hade han hört hagel hvina väl nära förbi, eftersom han hittat på att, just då första skottet smällde, kasta sig framstupa på marken, och detta var nog klokt gjordt; ty då kaptenen sköt det andra omedelbart därefter, var det icke godt att veta hvartåt haglen ströko fram, helst fåglarna surrade iväg åt flere håll. Första gången jag såg denna manöver trodde jag pojken vara skjuten stendöd och häpnade icke litet; ja Kalle och hans talanger roade mig särdeles, hvarför jag ock belönade hans jaktifver med en liten dusör för hvarje skjuten fågel. Därmed var Kalle mycket belåten, men tyckte snart att han också borde få åtminstone half skottpenning för bommarna, af det skäl att han ansåg sig vara alldeles oskyldig till dem. Detta kunde icke förnekas och därefter blefvo äfven bommarna premierade, hvilket eljes torde vara sällsynt. Ja, Kalle var en fiffig pojke och lekte därför gärna hund, i synnerhet när jag var med. Då slapp jag själf att hålla reda på träffar och bommar, det besväret åtog han sig, men kuriöst nog blefvo de sammanräknade ibland flere än skotten.

När sedan efter åtskilliga skott rapphönsen började känna sig osäkra i sina ståndkvarter, retirerade de småningom bortåt Ratinahöjden, och förföljdes de äfven där, togo de till vingarna och sträckte öfver Hatanpääviken till där bortom befintliga åkrar eller till Järvensivu. Dit följde vi dem endast om vädret var godt och fåglarna icke blifvit alltför skygga; ty det var långt till landsvägsbron öfver Viinikka å och omöjligt att på annat ställe komma öfver. Dessutom sökte och funno vi vanligen någon kull i de nuvarande järnvägstrakterna bortom Skyttälä och Mäkipää eller i närheten af linnefabrikens blekplan.

Vårt jaktbyte var för det mesta icke större, än att jag hade två eller tre fåglar och kaptenen dubbelt opp. Orsaken härtill var nog mitt jaktsätt att skjuta på länga håll. Då kaptenen alltid hade mera villebråd, var han nöjd och glad att ha anledning att skryta öfver tur och skicklighet, då han för goda vänner berättade om jakterna. Kom han i fart med att göra historier, då ökades de skjutna fåglarna oftast ansenligt och råkade jag vara närvarande, hade han den älskvärda oförskämdheten att påkalla mig till vittne, då jag naturligtvis nolens volens icke kunde undgå att bekräfta hans utsagor. Ett jovialiskt, oförargligt och roligt original var gubben i den tidens Tammerfors. Kanske där ännu finns någon som minnes honom.

Ett tvefaldt olyckligt möte.

Min trognaste jaktkamrat och den som för det mesta gaf upphofvet åt våra gemensamma exkursioner var kassören Fredr. Lundmark. Som redan nämnts, var han ifrig jägare, ehuru han liksom jag hindrad af sin syssla endast kunde disponera öfver de tidiga söndagsmorgnarna för detta nöje. Han tyckte om att ha sällskap på jakten, som det påstods för att ha någon att gräla på, och då vi bodde invid hvarandra, trugade han mig oftast att följa med. Ehuru det var hart när omöjligt att göra honom till lags och han sällan gillade mina åtgöranden, gick jag dock gärna med, emedan jag vanligtvis på ett eller annat sätt hade roligt af jakten eller hans originella personlighet. Alla höstar voro vi ute några gånger, dock utsträcktes våra utflykter sällan längre än sex till åtta km från staden, och mera behöfdes på den tiden ej heller för att komma hem med någon fågel eller hare, som dock kassören vanligtvis lyckats skjuta. I sådant fall var han nöjd, munter och treflig, eljes tillfölje af sin nervösa och sjukliga natur oftast fåordig och knarrig. Han skyllde då på folk som förstör jakten med fällor, på jagande bondhundar och andra rofdjur samt "last but not least" på "dåliga möten" och s.k. varsel, hvarvid käringar, kattor, harar och kråkor hade sin mer eller mindre dåliga betydelse. Våra jakter försiggingo för det mesta österut i Takahuhti, Messuby och Lempäälä skogstrakter och i väster öfver Pyynikkeåsen på Piispala, Epilä och Rahola gårdars marker. De korta morgonstunderna räckte icke till längre utflykter, ty vanligtvis voro vi åter hemma före gudstjänstens början efter att ha begifvit oss af före morgongryningen, öfver hvilken kassören aldrig försof sig, då det var fråga om jakt.

Kassören jagade helst hare, troligen emedan han egde en hund, hvilken han helt omotiveradt och egendomligt nog ansåg vara i besittning af alla möjliga goda egenskaper för sådan jakt. Hunden bar som förut bekant det ominösa namnet "Moppe" och hade i fråga om ombytligt lynne och däraf sig härledande andra egenheter så stor likhet med sin husbonde, att äfven han bör närmare beskrifvas.

Moppe var ingen ful hund, brun till färgen och att döma efter utseendet till trefjärdedelar stöfvare och för resten något annat, hvilket den alltid uppkrökta svansen markerade och som afgjort skämde bort den tillämnade harhundens utseende och goda egenskaper. Denna atavism förorsakade troligen att han var lat, envis, otillförlitlig och nyckfull vid jakt, hvarförutom till råga på eländet hans dressyr ohjälpligt förfuskats af husbonden. Ty kassören var så förtjust hvar gång han lyckats skjuta den hare Moppe dref, att han därefter både matade och öfverflödigt karesserade kräket, så att det ej var att undra på om detta tyckte sig ha mer än fullgjort sin skyldighet och hvarken med godo eller ondo kunde förmås att uträtta något vidare den dagen. Denna hundens nyck var lätt förklarlig, men mycket otreflig, och det tjänade till intet att tala med kassören om orsaken därtill, ty hans åsikt var den, att då Moppe varit så god och gjort sin skyldighet, så skulle han ock få sin belöning; då blefve han snäll äfven en annan gång. Men denna andra gång kom förargligt nog aldrig på samma dag.

Sedan hunden trakterats, försökte kassören städse envist och alltid förgäfves att ånyo få honom till att taga upp och drifva. Han tog då som slutkläm till valdthornet, för att därmed, som han sade, "sätta lif i både hund och harar", men misslyckades sorgligt nog äfven därmed och sedan han en stund i fåvitsko ställt till oljud, blef han naturligtvis arg samt gaf stryk åt hunden med hvarje tillhygge som närmast var till hands. Att hunden icke begrep en så varierande behandling var tydligt nog, ty efter afstraffningen sprang han till skogs och försvann trots alla lockande rop och hornsignaler. Följden af en sådan uppfostran var, att han för hvarje skott som sköts för ett ögonblick infann sig i närheten af stället liksom för att öfvertyga sig om resultatet och därpå i största brådska rädd för stryk rymde hemåt. Några gånger observerade vi då, att kassörens hornlåt endast påskyndade hundens reträtt, och då denna sålunda fått nog af drifvandet, måste vi ha fått nog af jagandet samt följa hundens exempel och gå hem. Och Moppe var ändå ett beskedligt kräk, han var icke långsint och tog vänligt emot sin husbonde vid hemkomsten. Hundens egendomliga dressyr var nog hufvudorsaken till att våra harjakter icke fingo större utsträckning och att högst sällan flere än en hare för gången sköts. Hvad det skjutna villebrådets myckenhet angår, voro våra gemensamma härnadståg mot hararna således föga nämnvärda, men då några af dem äro förenade med ovanliga och roliga biomständigheter, vill jag omtala dem.