Det var vid niotiden en söndagsmorgon mot slutet af september år 1866, då vi efter en resultatlös jakt kommo ned från Pyynikkeåsen till landsvägen, ungefär på det ställe där den nära stranden af Pyhäjärvi kröker af åt värdshuset. Efter ett förargligt bomskott var kassören vid afskyvärdt lynne och tuktade sin eljes så afhållna Moppe, som på något sätt förorsakat förtreten; hvarpå hunden som vanligt drog sig ur spelet och försvann. Sedan kassören därefter enligt gammal vana afblåst jakten och Moppe äfven den enligt vana icke åtlydt kallelsen, begåfvo vi oss på hemväg. Vid vägen, som då gick genom reslig skog ända fram till staden, lågo i åssluttningen några med potäter och hafre beväxta täppor. Vid grindstolparna till dessa odlingar brukade kassören uppfästa papperslappar, för att därpå pröfva sin träffsäkerhet och sålunda med salut afsluta jakten, föregifvande att det stred emot hans principer att med laddad bössa gå genom staden på söndagsmorgonen. Han hade flere sådana underliga idéer och då jag ej insåg det berättigade hos denna, brydde jag mig ej om att följa exemplet.
Medan han roade sig med målskjutningen, hade jag gått sakta framåt längs den raka vägen, då jag plötsligen hörde honom skrika: "Ur vägen!" Naturligtvis vände jag mig kvickare än vanligt och såg kassören i skjutställning framför mig samt halfvägs emellan oss en hare på vägen, helt lugnt betraktande oss båda. Kassörens nervösa jaktifver var mig väl bekant och jag betviflade icke ett ögonblick att han i brådskan och distraktionen varit i stånd att skjuta, hvarför jag hajade till vid anblicken af bössmynningarna rätt emot mig, men kom med detsamma ihåg, att jag några minuter förut hört hans båda skott. Utan att göra min af att åtlyda hans hotfullt upprepade kommando, ropade jag till svar: "Huru många skott brukar du ha i piporna?" Då först begrep han situationen och började i vild fart att ånyo ladda, ackompagnerande sig därvid med ett oafbrutet svall af svordomar. Det var så komiskt att se kassören handskas med laddstaken och i nervös brådska göra det ena felgreppet efter det andra, att jag skrattade högljudt; mest förvånade mig dock att haren, som rest sig på baktassarna, helt oförfärad satt kvar emellan oss och vändande de långa öronen hit och dit synbarligen var den icke minst förbluffade af oss tre. Snart blef det dock klart för haren, att det icke kunde vara rådligt att uppehålla sig längre i grannskap af folk, som svor och regerade så hemskt som kassören; han släppte sig långsamt ned ur sin iakttagande ställning och guppade långsamt bort från vägen. Det ovanliga och löjliga i hela situationen upptog min uppmärksamhet till den grad, att jag totalt glömde att skotten voro kvar i min bössa, tills kassören slutligen med mycket fumlande fick knallhatten på och sköt. Haren ökade visst farten något, men det var ock smällens hela verkan. Kassören svor af ilska än värre, ty det befanns att han i brådskan hällt krutet i den ena och haglen i den andra bösspipan, så att han hörde dem rulla ut, då han lyfte bössan till ögat; men sköt gjorde han i förtreten ändå. I förargelsen lät han mig ock veta hvart haglen tagit vägen, eljes hade han nog för skams skull tigit därmed. Hurudant kassörens lynne nu var efter denna nya motgång, kan man tänka sig, och medan vi gingo vidare, hade jag svårt att tysta honom tillräckligt, för att icke väcka uppseende hos det på landsvägen från Piispala till staden gående kyrkfolket.
Småningom voro vi komna förbi den bakom gamla kyrkogården belägna plan, hvilken vid marknader användes till boskapstorg, och togo af utåt landsvägen, som på den tiden här och där var kantad med täta grupper af låga tall och enbuskar. Framför oss gick jämte annat folk en gumma som var åtföljd af en uppnosig och fet knäracka; denna sprang omkring bland buskarna, luktande och behandlande dem på hundmanér samt skrämde plötsligt fram en hare, hvilken den gläfsande förföljde. Möjligtvis var detta samma jösse med hvilken kassören en stund förut haft sitt äfventyr, ty lika lugnt och sansadt betedde den sig som då och hoppade icke längre än behöfligt undan för hunden, hvilken han kanske af erfarenhet visste icke behöfde synnerligt respekteras.
Kassören gjorde redan ställningssteg för att än en gång ladda, men då jag nu kom ihåg att skotten voro kvar i bössan, sköt jag haren till gummans ytterliga förskräckelse. Käringen fick mig dock snart till att ångra denna bedrift, ty hon höll för mig en straffpredikan öfver nutidens fördärfvade ungdom, som på söndagen hellre än att gå i kyrkan drifver omkring i skogen och skrämmer gammalt folk halfdöda med skjutande på allmän landsväg. Detta föredrag räckte ända fram till Köpmangatan, där vi vid närmaste hörn togo af för att slippa ifrån sällskapet.
Men värre var, att gumman väckte kassörens slumrande samvete och att han till råga på eländet, då hon slutade, fortsatte att läsa lagen för mig. Han resonnerade om det orätta uti att skjuta inom stadens hank och stör, hvilket därför ock vore af lag förbjudet, samt måste anses vara ett mindre hyfsadt beteende. För att icke själf komma i frestelse att begå sådan öfverträdelse, brukade han alltid skjuta ut skotten, innan han beträdde stadens område, detta hade han ju äfven tillsagt mig att göra och om jag följt hans välmenta råd, hade jag icke kunnat skjuta haren, icke skrämt gumman och denna skandal på söndagsmorgonen hade undvikits. Allt detta prat var lyckligtvis för löjligt att kunna förarga, men för principens skull och för att icke synas som en botfärdig syndare opponerade jag mig dock; påstående att hvarken enbuskar eller harar brukade förekomma på stadens gator och att hvad skjutandet beträffade så hade han en stund förut själf föregått med dåligt exempel och skjutit tre skott mot mitt ena, liksom han varit färdig att ladda, då jag förekom honom; han borde således först sopa framför egen port etc. etc. Nog af, kassören blef så grundligt förargad öfver detta misskännande af hans ädla afsikter och öfver att jag gycklat och skrattat åt honom, då han bommade på haren, att han slutligen försäkrade, att detta var sista gången vi jagat tillsammans. Det var ju möjligt, att mitt oförsynta löje vid det tillfället så distraherat honom, att han icke höll reda på hvart haglen kommo, men äfven nu hade jag svårt att hålla mig allvarsam, ty jag kände den pappenheimarn för väl.
Under tystnad följdes vi åt ända hem; till och med då jag som godtgörelse för den förargelse jag åstadkommit och till bot för det obetänkta skottet vid skilsmässan tigande räckte haren åt honom, tog han emot den utan att säga ett enda ord och stod en stund kvar med haren i hand, sedan jag stängt min dörr; kanske ämnade han säga något som icke hann bli färdigt. Under veckan träffades vi icke, men tidigt påföljande söndag purrade han mig ur sängen, påstående att det aldrig varit lämpligare väder för harjakt. Han var nu fast öfvertygad, att det sista obehaget varit en följd af det "tvefaldt olyckliga möte" vi då på en gång hade med de mest olycksbringande makter, nämligen en käring och en hare, hvilka liksom en astrologisk konstellation ofelbart måste medföra otur och förargelse. Därför hade han till förekommande af sådant skaffat sig en talisman som skyddade för följderna af alla skadliga möten; men den ville han icke visa, ty då blefve den maktlös. Häröfver måste jag ovillkorligen småle otroget; för tillfället var hans lynne dock så förträffligt, att han icke ens tyckte illa vara, då jag påstod, att godt humör och fördragsamhet vore den bästa talisman som kunde medtagas på ett jaktnöje.
Något om förenämnda hjulångbåtars haverier.
Under den vackra sommartiden var det mycket lämpligt för resande att på ungefär åtta timmar kunna färdas med ångbåt den vackra sjövägen mellan T:fors och T:hus. Att resa på sjön var angenämt och bekvämt emot att skaka längs landsvägarna i hetta och damm; därför valdes denna väg af alla resande, som kunde rätta sig efter afgångstiderna från ändstationerna, hvilken var kl. nio på morgonen. Några gånger årligen inträffade dock helt oväntade små äfventyr under färderna, till exempel då båtarna råkade ut för missödet att törna, åka upp och fastna på något af de oräkneliga grunda, leriga och steniga ställena på fjärdar och i sund, hvilket man ombord var ganska van vid, och däraf uppstodo ibland ganska vidlyftiga och långvariga bärgningsarbeten, men lyckligtvis råkade människor vid dessa tillfällen aldrig ut för någon olycka, ehuru båtarna ofta förde många passagerare. Vanligen voro dessa trafikafbrott af lättare beskaffenhet och båtarnas kaptener bråkade sig loss med eget manskap och redskap samt med den hjälp som vid tillfället kunde fås på nära håll, dock hände äfven emellanåt, att verkstadens biträde måste påkallas för att man skulle bli flott. Emedan sådant brukade inträffa med än den ena, än den andra båten, hade vid verkstaden uppställts en kår af dugliga österbottniska timmermän under förman Karlssons kommando, hvilka snart blefvo vana att bärga dessa haverister, och den för sådant arbete nödiga redskapen af spel, trossar, domkrafter etc. fanns städse tillhands färdig att läggas på kärran och inom kortaste tid afgå till strandningsstället. Några af de mera kinkiga tillfällen då denna hjälpkår behöfdes,vill jag här omnämna för att illustrera trafiksvårigheten och navigationsförhållandena på dessa vatten.
Under de tre somrar som förgingo innan kanalen och slussen genom näset vid Lembois år 1868 blefvo färdiga, stannade ångbåten "Vanaja" ofvanför och "Elias Lönnrot" nedanom detsamma, och äfven därefter hände sällan, att de foro på hvarandras farvatten. "Lönnrot", som var något mera djupgående och längre än "Vanaja", hade under den torraste sommartiden stor svårighet att krångla sig fram till T:hus och var under alla dessa åren blott några få gånger där och då, som kapten Steen påstod, endast för att visa T:husborna huru vacker båt han förde. Oftare kom "Vanaja" till T:fors och vanligen för att om midsommaren eller någon söndag göra lustresa på Pyhäjärvi med fabriksarbetare, hvilka nöjen kapten Steen icke kunde förmås sköta med sin "Lönnrot", hvilken han ansåg för god till sådant.
Att under sådana omständigheter båtarnas kaptener och styrmän icke hunno bli fullt hemmastadda utefter hela farleden mellan städerna är ju helt naturligt, helst vattenståndet under sommarens lopp i höjd varierade från en till två meter. Man får därför icke skylla båtarnas befäl för all otur, som vid navigationen inträffade, ty äfven andra orsaker vållade haverier.