Från uppkomsten af ångbåtsbygget i T:fors och den däraf ökade samfärdseln äfvensom från de samtidiga storartade fabriksanläggningarna daterar sig slutet af detta samhälles idylliska tid. Med kommunikationernas utveckling började staden växa och dess uppblomstring fortgick stadigt, under den tid ångbåtsförbindelsen söderut florerade, tills stadens uppsving efter anknytningen vid järnvägsnätet började antaga amerikanska proportioner. Men en treflig tid, värd att ihågkommas, var detta ångbåtskommunikationens korta skede i alla fall, liksom all ungdomstid.

Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden.

"Då Kalle styrde."

Under högvattentiden under maj och juni månader brukade ångbåten "Elias Lönnrot" allt emellanåt vara utsatt för oförutsedda bottenkänningar på de här och där vid sidan af hans dagliga stråt liggande af vattnet mer eller mindre högt öfversvämmade sten- och lerbankarna. Vanligen passerade han dessa försåtliga hinder med full fart utan att fastna, och då fäste sig ingen vid sådana småsaker, allraminst kaptenen och styrmannen, som lugnt brukade yttra: "Siinä se oli taas". Stannade man dock någon gång på banken så bråkade man sig loss med maskinens och manskapets tillhjälp, satte en prick på stället och törnade den sommaren icke mera på dör, om pricken fick vara på sin plats. Men så kom den långa vintern och islossningen på våren, under hvilken alla utsatta märken försvunno. Vid islossningen började vattnet åter stiga och därför var det ju ganska naturligt, att man, då den nya seglationen började, icke mer var fullt hemmastadd och säker på sin farled, utan ibland behöfde känna sig för litet med förstäfven. Att årligen underhålla sjömärken längs farleden var ju förenadt med mycket besvär och ganska obehöfligt, då man ju ändå längre fram på sommarn, då vattnet sjönk, alltid fick återse de gamla bekanta rösena. Man var säker på sin sak och därför skulle det ha varit ett bevis på bristande lokalsinne och obekantskap med den i många år trafikerade farleden, om man ansett nödigt att vägleda sig med sjömärken. Det brydde man sig därför icke mycket om och vid ångbåten "Lönnrots" farvatten sattes endast de oundgängligaste märken. Förstördes dessa under sommarens lopp af stockflottar och okynne, eller behagade någon fiskvattenegare ställa sina pålkrokar i närheten, ja då kunde man ibland fram på hösten på de öfver vattenytan uppstigande stenarna af den kvarsittande mönjefärgen se hvar båten gått fram. Men bottenplåtarna i skrofvet voro goda och sega, de buktade sig hellre än de gingo sönder, och därför såg båten efter några kampanjer på undersidan ut, som om sjöns vågor hade stelnat mellan spantryggarna. Detta syntes dock endast då båten stod på land och dit kom den aldrig helt och hållet, förrän då den för alltid lämnade vattendraget, och blott den var tät kunde detta ju vara likgiltigt.

Af dessa orsaker var den ljusa, vackra midsommartiden mera riskabel för båten än höstens mörker. Dessutom for man mot seglationens slut försiktigare fram och hade hunnit praktisera sig till större erfarenhet.

Så hände engång på dagen före midsommaraftonen år 1867 att "Elias Lönnrot" med mindre tur än vanligt forcerade sig öfver ett stenröse, hvarför den skyndsamt, med förskeppet fylldt af vatten, måste återvända till staden.

Ångbåten hade lämnat sin plats vid Laukko torg i T:fors kl. 9 på morgonen och var på ordinarie tur till Lembois. Då på Pyhäjärvi är relativt rent farvatten, tyckte kaptenen, som städse vid ankomst och affärd själf skötte rodret och tidigare ej medhunnit sin kaffefrukost, att det var ett lägligt tillfälle därtill, då båten kommit ett stycke ut på Hatanpää-viken. Han kallade styrmannen till rodret och gick själf under däck. En stund därefter kände styrmannen liksom hans kapten behof af föda, och då farvattnet var rent och båtens faktotum kajutvakten, kökspojken och jungmannen Kalle var en fix pojke, som tillförene hållit i roderratten på denna kurs, kunde han ju för en kort stund ställföreträda honom. Tänkt och gjordt, han vinkade Kalle till sig och lämnade rodret åt honom, hvarpå äfven han i sin tur försvann förut. Kalle var som sagdt en fix pojke, ett godt sjömansämne, användbart till mycket ombord och på land, men Kalle var ung ännu och hade icke medhunnit navigationsskolan, ej heller hade han i praktiken inhämtat rätta kunskapen om nord- och sydprickar samt hemligheten med de därpå anbragta mystiska kvastarna, och det var otur det. En kvart timme gick allting bra, han väjde riktigt för Viksholmen, men bortom den syntes en prick på södra sidan af farleden mellan Pardola och Haikka egendomar, betecknande ett stengrund med högst tre fot vatten. Den trästången hade han nog sett förut och visste att den betydde något, men hvad den upp och nedvända kvastruskan på stångändan utvisade, det hade han kanske hört och haft reda på, men icke med tillräckligt allvar fäst sig vid, och så råkade han styra söder om sydpricken och kom riktigt öfver stenröset, men kaptenen flög öfverända med fallstolen där han satt vid salongsbordet, fick både kaffekoppen och akvaviten öfver sig samt kunde sedan icke göra reda för huru kvickt han kom upp på däck. Ja, båten fastnade visst icke på stenarna, men ett duktigt hål liksom hugget med yxa fick han i bottnen akterom förruffen och en rad af djupa bucklor på båda sidor om kölen. Lyckligtvis fortsatte läckorna icke under maskinrummet och båten flöt med fören full af vatten ända upp till sittbänkarna. Kaptenen fick brådt om att draga en dubbel pressenning under båten öfver hålet, och med förstäfven nära vattenytan samt alla man vid pytsarna kom han till Ratina varf. Där varpades halfva båten upp på det torra och lappades så fort som möjligt, hvarvid man fick se huru halfva båtbottnen såg ut, men någon lustfärd blef ej utaf den midsommaren. Kalle fick visst smaka litet af tågändan, men han visste sig vara oskyldig och var snart lika glad för det; dock fick han efter den färden aldrig mera stå till roders på "Elias Lönnrot", och det hade han visst intet emot.

"Elias på sjöbotten."

År 1870 infann sig vintern tidigt och som vanligt fanns mycket fraktgods att föras, hvarför kapten Steen med berömvärdt nit bjöd till att upprätthålla trafiken så länge som möjligt. En natt då han med sin ångare låg i Lembois, blef frosten skarp, och isen, som båten redan dagen förut bråkat uti, förstärktes däraf så pass, att kaptenen såg sig nödsakad att återvända till Lembois, sedan de flesta skoflarna i hjulen blifvit sönderslagna. Han förtöjde båten åter vid bryggan nedanom Lempäälä kyrka och därtill nödd och tvungen lade han upp för vintern. Maskinen plockades isär och insmordes för att skyddas mot rost, allt som var löst på underdäck skaffades inom lås och bom på land, ett provisionelt brädtak uppsattes för- och akteröfver båten och så anförtroddes allt för eftersyn och omvårdnad under vintern åt socknens nära boende klockare, ty "klockarfar skall ju allting bestyra". Om han gör det bra, ja det är en annan sak. Till slut hemförlofvade kaptenen sin besättning och for efter välförrättadt värf hem till sitt land igen.

Under vintern hördes intet vidare om ångbåten, som alltid förut öfvervintrat i staden. Men på våren en dag i april tidigare än vanligt kommer kapten Steen med större fart, än han eljes brukade, in på verkstadens kontor och utropade innan han hunnit hälsa: "Nu är f—n lös i Lembois och Lönnrot ligger på sjöbotten!" "Det har han gjort förr under ditt kommando", fick han till svar, men det syntes mycket väl på skepparn, att det denna gång var allvarsammare än eljes med hans haverier. "Ja, men nu syns bara skorstenskransen", fick han med möda ur sig, i det han med en stor gest slog ihop händerna. Sedan han hunnit lugna sig, fick man ock reda på, att bolagets bestyrelse telegraferat och sedan skickat honom att se efter båten. Därifrån kom han nu.