Det var intet annat att göra, än att hjälpa kaptenen bärga sin båt ur djupet, och detta lyckades äfven efter mycken möda. Båten låg på botten alldeles tätt invid landningsbryggan och särdeles olämpligt för bärgning. På utsidan kunde lyftningen ske med tvänne pråmar, men vid landsidan måste den utföras från bron, och där var det breda hjulhuset hinderligt för arbetet. Med uppresta saxar, hissblock och kettingar på fyra ställen under båten lyckades företaget slutligen. Denna malör hade tillgått på följande sätt: Vid uppläggningen på hösten hade maskinisten löstagit ett rör från fartygssidan nära vattenytan. Det häraf uppkomna hålet i skrofvet hade han tilltäppt med en utifrån inslagen trätapp, men af obetänksamhet lämnade han denna så lång, att öfver en fot däraf räckte utanför fartygssidan. Då sedan vårsolens värmande strålar tinade bort isen på yttre sidan om fartyget, krängde båten, sänkande sig med vattnet i sjön, småningom från land utåt. Därvid bände den långa träpluggen mot iskanten och lossnade. När hålet sedan småningom sänktes under vattenbrynet, läckte alltmera vatten in i båten, och emedan afstängningsventilerna i de vattentäta tvärskeppsskotten lämnats öppna, spred det sig öfverallt i skrofvet. Båten sjönk allt djupare, tills den slutligen hamnade på den släta sjöbottnen. När då klockarfar på morgonen kom för att efterse sin skyddsling, syntes af denna blott så mycket som Steen omnämnde. Men detta var ju icke f—ns fel utan maskinistens.

"Kaptens fru bör icke vara med ombord."

Ångbåten "Elias Lönnrot" kom en vacker eftermiddag kort efter midsommarn 1873 på sin ordinarie tur från Lembois med passagerare, bland hvilka äfven kapten Steens fru befann sig. Frun hade icke förut farit med båten, men af sin man hört den vackra farleden omtalas. För att få en bättre öfverblick af nejden, uppehöll hon sig mest nära styrinrättningen på halfdäck och var för blåstens skull insvept i en stor sjal med länga fransar.

I öfra strömmen vid Sotka, som i rät vinkel mot farleden rinner ut ur en smal vik, måste båten plötsligt göra en skarp vändning och rodret, så fort och så mycket som sig göra lät, vridas åt styrbord. Så skedde äfven denna gång och båten löpte med full maskin in i rätta kursen midt i strömmen och nu skulle rodret lika hastigt tillbaka i midskeppsställning. Men det var stopp, ratten gick åt det hållet icke ur fläcken, trots både kaptenens och styrmannens förenade ansträngningar. Inom några ögonblick hade båten svängt för mycket ät styrbord och rände med fören högt upp på stranden, mellan de där liggande stora stenblocken. En svår stöt följde, och bland andra ramlade äfven kaptenskan omkull. Den starka strömmen fick makt med båtens akter och svängde den vidare utför tills stenarne vid andra stranden togo emot. Så blef båten liggande mellan båda stränderna tvärs öfver strömmen, med styrbordssidan betydligt lutande mot vattenytan och liksom en damm afstängande dess stridda lopp. Då man såg, att båten låg stadigt fast och ingen fara fanns, att den skulle stjälpa, började man söka efter orsaken till olyckan och anledningen till att roderratten icke lät vrida sig. Det visade sig då, att fransarna på kaptenskans sjal fastnat i roderkettingen och vid den hastiga manövern dragits in mellan rullen och blockhuset i det på däcket fästade kettingsblocket samt så hårdt klämt fast kettingen däri, att allt måste lösskrufvas och söndertagas för att klara styrinrättningen. Små orsaker ha ibland ledsamma följder och kanske är det icke utan anledning, som det påstås, att kaptenskor medföra otur ombord liksom spinnrockar, hvilka man därför hissar upp i masttoppen, om det någon gång icke kan undvikas att taga en sådan med till sjös. Denna sed lär ännu, den dag som är, vara bruklig mångenstädes vid kusten, ty troll bo sedan forna tider i spinnrockarna.

Ilbud kom till verkstaden och då detta tycktes vara ett större haveri, afreste jag ofördröjligen med en undsättningskår till stället. Det blef ett svårt bärgningsarbete, ty båten låg särdeles illa till med fören uppe i ett röse af stora block, upptagna vid strömmens rensning, samt aktern hårdt tryckt mot ännu större stenar belägna i vattenytan och därunder, liksom färdig att kantra och sakta skälfvande af strömmens påtryckning. Då den hundra fot långa båten för de branta och steniga strändernas skull hvarken kunde flyttas för- eller akteröfver och det var otänkbart att med tillhands varande redskap hala aktern tillbaka uppåt samma väg den drifvit ned i sitt nuvarande läge, så återstod intet annat att göra, än att med sprängning undanskaffa så mycket af stenröset, mot hvilket akterskeppet låg, att detta kunde fortsätta svängen utför. Bergborrar, krut och annan hjälp erhölls med beredvillighet som lån af ingeniören å de ett par kilometer därifrån vid Nokia fors anlagda nya fabrikerna och därefter pågick under natten borrning och sprängning af flere stenblock. En s.k. lyftsax af stockar upprestes öfver ångbåtens akter, en gördel af ketting lades under den och häruti lyftades akterskeppet med hissblock. När därefter stenarna nedanför voro undanröjda, stuckos några spiror under akterstäfven, hissverket borttogs och båten svängdes med tillhjälp af strömmen utför och från land. Därvid vreds fören ned ur stenröset, så att båten blef flott.

Så aflöpte detta haveri ändå ganska lyckligt och båten inträffade i staden ett dygn efter händelsen. Kaptenen försäkrade dock sedan, att han aldrig mera skulle taga sin gumma med ombord.

Kalle.

Kalle eller "Kallen" som hans husbonde brukade kalla honom, var en behöflig och märklig person ombord på "Elias Lönnrot", värd att i förbigående omnämnas, ty utom den förutnämnda debuten som rorgängare hann han med mångt och mycket annat. Han föreställde lättmatros, kajutpojke, kökspojke, springpojke och, som man ibland rätt betecknande uttrycker sig, äfven tjufpojke. Allt som det bäst passade och bar till för honom, skötte han den ena eller andra af dessa befattningar hvar för sig eller flere på en gång, och då gick oftast något på tok. Men en fix pojke var han och hemma från samma trakt som skepparen. Utom till förenämnda sysslor hade kaptenen inlärt Kallen att vid behof ställföreträda fågelhund, d.v.s. liksom ett sådant nödvändigt jakttillbehör biträda honom, då han på hösten, medan hans ångare lades upp för vintern, tog tillfället i akt att kring stadens utkanter syssla med har- och rapphönsjakt. Men därom skall meddelas mera längre fram, nu vill jag omtala en annan af Kalles bedrifter.

En sommarmorgon år 1868 kom jag ombord en stund före ångbåtens afgång och fann den eljes så fryntlige kaptenen vid det mest miserabla humör, "perkelerande" mera än vanligt. På min fråga efter orsaken, svarade han murrigt:

"Jag tror, ta mej f—n, att hela elementet luktar i dag. Känner inte du det?" Då jag nekade menade han vidare: "Ja så säga de andra med, det tycks vara specielt för mej, som det stinker". Omedelbart efter det han sagt detta, fick jag i näsan den otäcka stanken, som förargade kaptenen, och märkte tillika att jag stod i lä om honom, hvarför jag utbrast: