"Det tror jag nog, ty det är du själf som luktar". När allt kom till förklaring, upptäcktes det huru kaptenens yfviga skäggväxt blifvit så vedervärdigt parfymerad. Ombord använde kaptenen, för att efter morgonens grundliga rentvagning torka tvålvattnet ur synen, i stället för handduk en s.k. svabel. En sådan tingest är en af upptvinnade tågändar eller annat dylikt material tillverkad och i ena ändan liksom till handtag hopsurrad sudd eller aftorkningstrasa, mycket liknande en afhuggen hästsvans samt till många ändamål användbar och bruklig ombord. På "Elias Lönnrot" begagnades en sådan pjes som sagdt af kaptenen att torka sig i synen med och en annan dylik för renlighetens skull i den gemenligen "rundhuset" kallade nödvändighetslokalen, som på hjulångbåtar brukar finnas någonstädes i närheten af hjulhusen. Det var ett af Kalles många åligganden att tvätta och hålla reda på svablarna.

Ytterligare några af Kalles pojkstreck.

Den förträfflige Kalle hade utom sina förtjänster äfven vissa fel, bland hvilka pojkaktigheten var mycket utbildad. Hans kapten försökte nog att stäfja denna fallenhet för okynne, då han någongång råkade komma öfver honom på bar gärning, men hade oftast för de förras skull för mycket öfverseende med den senare. Emellanåt var det dock rätt nära, att Kalle skulle fått vedergällning efter förtjänst.

Hvem annan än Kalle hade t.ex. kunnat hitta på att en vacker sommarmorgon stryka fågellim kring kanten af språkrörsmunstycket, så att hans intet ondt anande förman, då han vid affärden från staden ropade "framåt" åt maskinisten, helt oväntadt satt fast med sitt yfviga hakskägg. Limmet höll så stadigt, emedan han hade vanan att med handen fatta tag i röret och således med detsamma klämt skägget riktigt väl in i smörjan, och så blef det "stopp", då han ville "back".

Där vid röret fick gubben sedan stå krokig ända tills båten var långt till sjös, svärjande på alla bildade språk han jämte spanskan behärskade, medan han med största försiktighet, utan att se något af hvad han gjorde, försökte draga loss det ena hårstrået efter det andra. Vid detta göra biträddes han på ena sidan af båtens restauratris och på den andra af Kalle, som märkvärdigt nog var den första som skyndade till hjälp.

Då kaptenen slutligen slapp ur denna tröttande och retsamma ställning, såg hans prydliga skäggväxt mycket tofvig och stripig ut och då den omöjligt kunde fås ren med tvål och såpa samt allt mer klibbade ihop, måste han till sin stora grämelse besluta sig för att klippa allt kort. Den lille gubben satte stort värde på sitt väldiga skägg och såg efter barberarens skoningslösa framfart alldeles icke så repurterlig och sjömässig ut som tillförene. Detta visste han mycket väl och önskade därför, att den som förstört skägget för honom till straff måtte få sitta på fågellim i alla sina dagar.

Emellertid hade munstycket på språkröret blifvit alldeles ludet och en spefågel bland passagerarna rådde restauratrisen att göra hårvalkar af kaptenens souvenir. Innan hon dock hann besluta sig därför, lydde Kalle en inre kallelse och putsade i en hast munstycket rent och blankt, så att intet spår af smörjan sedan kunde upptäckas, då man kom sig för med att undersöka, hvad sorts lim det var.

Under tiden såg han så menlös och oskyldig ut, att ingen ens kunde misstänka honom att ha reda på hvad fågellim dugde till och långt mindre att han handskats med sådant. Nej Kalle hade visst inte spelat sin förman detta fula spratt, så försäkrade han; alla voro öfvertygade därom och ingen ville anklaga honom, ty bevis saknades, och då ej någon åklagare finns, är ju hvarje dom omotiverad. Således gick Kalle fri och såg icke mindre glad ut för det.

* * * * *

Hvem skulle väl ha brytt sig om att lära Kalle skafta sig en leksakspruta af bleck och att göra illa med den? Säkert ingen; det var således en spontan glimt af inneboende naturlig fallenhet för odygd, då han hittade på sådant.