En dag hade han detta instrument på sig och företog sig att, då båten lade till vid stadsstranden, krypa in i den ena af vedboxarna. Dessa förvaringsrum för bränslet voro täckta med luckor af järn, hvilka hade gallerlikt genombrutna lock, och dessa tycktes enkom vara gjorda for ändamålet att spruta kallt vatten upp under kjolarna på fruntimren som gingo däröfver, då de begåfvo sig i land. Detta var visst ett mycket styggt påhitt af Kalle, men han rådde ju icke för, att luckorna hade hål och naturligtvis ej heller för att fruntimren gingo däröfver.

Därför vankades intet för denna bedrift. Fruntimren tycktes icke bry sig om den kalla skvätten; åtminstone sade de intet eller gjorde någon affär däraf och så fick Kalle en tid bortåt ostörd hålla på med nöjet.

Men det står skrifvet att "den som fuller af ondsko är varder förhärdad" och detta påstående bekräftades på Kalle. En olycksdag blef det dock for honom, då han åter en gång ämnade roa sig med sprutan och icke visste hvar han sist lämnat den. Han förstod icke, att detta var en vink af ödet, som han borde låtit lända sig till varning, ty hans förhärdade håg stod till att göra förtret åt medmänniskor isynnerhet om dessa råkade vara fruntimmer, som icke nändes behandla honom efter förtjänst.

Då sprutan icke kunde återfinnas, försåg han sig för att ändå på något sätt fullfölja sitt onda uppsåt, i hasten från pannrummet med en lång järnstång, ett s.k. eldspett. Detta hade med ändan legat i glödhögen under rosterna och var både sotigt och hett. Därmed satt han lurande i vedboxen och då han såg kjortlar sväfva öfver gallret, körde han upp stången därigenom.

Den omedelbara följden af detta hemska attentat var ett gällt skrik, och då affären utreddes, var Kalle visserligen för tillfället försvunnen, men påträffades snart på ett visst hemligt ställe. Förhör anställdes genast; Kalle anklagades och öfverbevisades att med glödande järn ha bränt hål i restauratrisens tillhörigheter, en strumpa och en vad, hvarför han af sin öfverhet dömdes att hvad strumpan beträffade af sina inkomster ersätta dubbla värdet, d.v.s. i den skadades ställe leverera ett helt par strumpor, samt till bot för den sveda och värk han förorsakat, själf lida sveda och värk, likvisst icke genom att med brännjärn märkas. Fruntimret hade denna gång ingen medömkan med Kalle, hon var hämndgirig, ty han hade utom detta så många debet på sitt konto hos henne, att kaptenen slutligen nu såg sig föranlåten att göra sitt till för räkningens utjämning.

Det befanns dock att det eljes vid afräkningarna med Kalle använda redskapet, daggen, samtidigt med hans spruta spårlöst försvunnit, och hans buse, kaptenen, var således nödsakad att se sig om efter en annan tågstump. Han hittade ock en ända gammalt gods af passande längd och tjocklek, hvarefter Kalle infångades vid ett af sina långa öron, uppmanades till tysthet och i allsköns hemlighet leddes under däck ned i salongen.

Där fick han själf taga fram en s.k. fallstol och trots ihärdiga protester och böner placera sig därpå i en alldeles bakvänd ställning för att emottaga hvad han så väl förtjänat. Ett blidt öde vakade dock äfven denna gång öfver sin gunstling. Han, som för tillfället personifierade den straffande rättvisan, har sedan berättat för mig, att just då allt var klart till aktion, brast den höjda ruttna tågstumpen i det afgörande ögonblicket tvärt utaf och flög utan att snudda vid målet bort under salongsbordet. Kalle fick visst söka fram rättvisans huggande svärd och åter intaga platsen för afbasningens fullföljande, men horribile dictu, daggen sprang än en gång utaf och hamnade på orätt ställe. Kaptenen var säkert ingen tyrann och icke onödigt ömsint heller, men denna upprepade egendomliga händelse hejdade honom. Han sade att han ofrivilligt kom att tänka på patriarken Abraham, som stod i begrepp att offra sin Isak, och fann vid jämförelse en viss likhet uti situationen. Han fick därigenom andra tankar och mildare känslor, lät tågstumpen ligga och gaf en vink åt Kalle, som var tydlig nog och en välkommen anledning för honom att kila sin kos; men uppkommen på däck såg han nog så stukad ut och gned sig på ett visst ställe, troligen för att imponera på eller väcka mildare känslor hos restauratrisen. Hvad kunna icke pojkar hitta på! Hade Kalle icke en märkvärdig tur? Men kaptenen var en spjufver och Kalle påstod sig ha fått stryk.

* * * * *

Man skulle trott, att Kalle, då hän sålunda med njuggan nöd och blotta förskräckelsen slapp helskinnad undan den hotande bastonaden, därefter ångrat och bättrat sig samt slutat upp med pojkfukterna, men detta var ett misstag. Icke ens tacksamhetskänslan var hos honom stark nog att lägga band på hans naturliga fallenhet för okynne. Restauratrisen var en s.k. gammalpiga och hade, redan långt förrän han spelade henne det omtalade sprattet, egnat honom sitt otillfredsställda hjärtas moderliga känslor under form af välsmakande rester från serveringen, ett och annat glas öl samt vid lägligt tillfälle någon vin- eller punschskvätt. Kalle mådde godt, men han var ändå samvetslöst otacksam. Det kunde tyckas, att dessa välvilliga trakteringar hos honom borde ha framkallat erkänsla och förståelse, men långt därifrån, han hade jämte sina många befattningar tid nog att göra dumheter till förtret åt henne och andra.

Det första han hittade på, då han efter den skildrade scenen fick se sin välgörarinna, var att räcka ut tungan och visa långnäsa ät henne. Denna yttring af öfvermod skulle hon nog ha förlåtit, ty både han och hon hade sinsmellan haft sådana uppgörelser förut; nu hade hon dock satt sig i sinnet att icke bli god igen, förrän han som ersättning för den svedda strumpan bestått henne det ofvannämnda paret nya. Men till trots af kaptenens domslut och hennes påminnelser låtsades Kalle vara dof på det örat. Han behöfde sina slantar till annat, strumporna blefvo oköpta och en oundviklig följd däraf blef hans förvisning ur köket och matskåpet. Detta var ett oväntadt och svårt slag för Kalle, ty därefter började umbärandets och de sugande känningarnas svåra tid, då han fick se och känna lukten af allt godt som serverades i salongen och gick hans näsa förbi. Men i stället för att tankar på ånger och bättring skulle ha väckts däraf, blef hans sinne förbittradt och han lurade på tillfälle att hämnas.