Ömma själar måste ha något föremål, som de egna sina känslor, och man får därför icke undra öfver att restauratrisen, då Kalle sålunda visat sig ovärdig hennes gunst, skänkte sin välvilja åt en annan varelse.

Någon tid efter detta kom restauratrisen en morgon ombord med sin nya älskling, en den allra vackraste, sötaste lilla halfvuxna kattunge, krithvit med en liten skär nos och stora menlösa gröngula skälmögon. Så tyckte åtminstone den förtjusta egarinnan. Den var rörlig, smidig, gratiös och lekfull, och "Rosennos" var ett rätt lämpligt namn åt kissan, som snart blef favorit hos alla ombord såväl hos kapten som passagerare och besättning. Denna senare med Kalle naturligtvis i spetsen var dock ogrannlaga nog att till egarinnans grämelse förkorta det vackra namnet till det plebejiska "Nos, Nos", då de lockade kissan, och det var visst styggt det. Ja den lilla Rosennos var ett ovanligt städadt och snällt kräk, det tyckte alla, främst hennes matmor och Kalle. Denne hade, då båten var till sjös, god tid att såsom lekkamrat och uppfostrare sysselsätta sig med kissan. Den förra sysslan skötte han till egen och passagerarenas förnöjelse nog så bra, men som uppfostrare lärde han henne intet annat än dumheter, och snart var den rara lärjungen lika odygdig som läraren, då hon med och utan anledning fräste och klöste med samma färdighet som vanliga kattor.

Matmodern hade vant kissan att om dagarna, medan hon utöfvade sin syssla, söka sig en hviloplats på hennes omkring hufvudet lindade hårfläta. De blefve båda snart så vana härvid, att katten själfmant klängde till sin upphöjda bädd, och sofvande eller spinnande låg hon kvar till passagerarenas förvåning och restauratrisens stolthet, då denna i sina bestyr gick af och an ombord.

En klar och solvarm dag vid middagstiden, då ångbåten var på återväg från Lembois till staden och passagerarne olustiga och dåsiga sutto omkring på det soliga halfdäcket, infann sig äfven Rosennos där, trots värmen liflig och lekfull som vanligt. Orsaken till munterheten var en liten skramlande pappersstrut, af någon spjufver bunden vid yttersta ändan af hennes lilla rörliga svans. Detta intressanta men generande påhäng försökte kissan ihärdigt ehuru förgäfves att komma åt. Huru vigt hon än svängde och skuttade nådde tassarna aldrig dit. Struten var borta, hvar gång klorna slogo till, och hängde äter liksom till hån dinglade på spetsen af den uppresta ryggradsförlängningen. Kattens gratiösa rörelser vid hoppandet och gripandet efter det oåtkomliga föremålet, de därvid utförda eleganta och smidiga sprången tycktes roa såväl den agerande som åskådarne, hvilka intresserade af den improviserade förevisningen för en stund glömde dagens tröttande kvalmighet. Småningom ledsnade kissan dock att ständigt anstränga sig i fåvitsko, lynnet blef retadt, rörelserna blefvo häftigare och tålamodet var slut; hon sköt fräsande och ilsken upp ryggen och försvann med ett par långa språng under däck, liksom för att åstadkomma ett effektfullt slut på föreställningen, hvilken af åskådarne belönades med applåd. En stund därefter infann hon sig åter på arenan, troligtvis för att tacka för bifallet; hon var då lika söt och snäll som vanligt men utan strut.

Det var ju ganska naturligt, att uppfinnaren af denna muntration därefter dagligen, då vädret tillät, hade katten att uppträda, ehuru dess egarinna var föga belåten med dessa förevisningar och, så snart hon fick nys om det som förehades, befriade sin älskling från struten. Kissan började då uppträda på sådan tid, då matmor af sin syssla hindrades att störande ingripa. Rosennos debyter blefvo dock icke många; hennes konstnärsbana fick ett tvärt och sorgligt slut. Detta hände sålunda:

En riktigt het sommardag, så het att kaptenen påstod sig kunna steka sill i skuggan, så het att damerna på det soliga akterdäcket befriat sig från alla på något sätt umbärliga plagg samt en äldre, storväxt och välfödd fru till och med aflagt den förr på urringade klädningar utom hus städse brukliga kragen, då uppträdde Rosennos för sista gången. Hon var redan vid dåligt lynne, då hon visade sig. Säkert hade struten knutits för hårdt kring den vaxade ändan, ty hela svansen skakade konvulsiviskt, dessutom var struten betydligt större än vanligt och äfven detta var retsamt. Att bli knipen hårdt i svansen måste till och med för en katt vara anledning nog att förlora humöret. Därför började den ock rasa omkring värre för att slippa undan pinan. Det bar i väg på och under bänkarna mellan passagerarenas ben och kjolar, så att fruntimren skreko af förskräckelse, utan att veta hvart de skulle fly undan odjuret, som de misstänkte vara tokigt. De djärfvaste försökte taga fatt kräket, men blefvo rädda, då det spottande och fräsande af rädsla rusade af än vildare. Slutligen torde katten ha misstagit sig och ansett den lugnt kvarsittande feta frun med den kolossala hårprydnaden vara hennes matmor, hon rusade bakifrån mot henne och hoppade längs ryggen upp på den breda nakna nacken, för att nå den fredande platsen på hufvudet. Med ett förfärans skrik sjönk frun i vanmakt. En bredvid henne sittande herre grep katten i svansen, ref bort den från hufvudet och slängde den åtföljd af löshåret öfverbord. Rosennos föll för om hjulhuset, hon kom således under skofvelhjulet och återsågs aldrig. Frun hade som minne åtta djupa parallella repor efter hennes klor på sin hvita feta nacke, blödande som små bäckar.

Hvarför skall man hålla kattor och vänja dem att ligga på folks hufvud? Inte rådde Kalle för det! Nej ingalunda. Kalle var en så fiffig pojke, att det är alldeles obehöfligt att försöka ljuga ihop något om honom.

Några af ångbåten "Vanajas" haverier.

År 1867 hade T:fors Linne- & Järn-Manufaktur-Aktiebolag af häradshöfding Törngren öfvertagit den af honom anlagda skeppsdockan i Helsingfors och blef jag som bolagets ingeniör i T:fors nödsakad att för arbetenas utförande därstädes allt som oftast resa emellan städerna. En dag i början af juni månad följande år hade jag just anländt till hufvudstaden, då jag erhöll ett telegram, som meddelade, att ångbåten "Vanaja" strandat på Vanajavesi, och anmodade mig att så fort som möjligt komma till strandningsstället. Telegrafiskt anordnades ditsändande af manskap och redskap från T:fors verkstad och följande dag var jag på platsen.

Det var högvattentid i sjöarna kring T:hus. Utanför staden stod vattnet så högt, att den låg som på en holme, och då man åkte på landsvägen förbi slottet steg vattnet in i åkdonet. Detta ovanligt höga vårflöde var orsak till att kaptenen eller styrmannen på "Vanaja" icke kände igen sig på farleden och midt på ljusa dagen vid Vanajavesis norra ända körde upp mellan videbuskarna på en liten öfversvämmad holme, hvars högsta punkt vid medel vattenstånd låg minst en meter öfver vattenytan. Holmen bestod af ett åt alla håll sakta sluttande stenröse, hvarpå här och där någon större jordfast sten höjde sig litet öfver de andra. Den var på sina ställen beväxt med videbuskar, som nu öfver halfva höjden stodo i vattnet, och det var därför ej mycket att undra på, att det var svårt att hitta rätta vägen, helst på nära håll intet annat föremål fanns som kunde tjänat till sjömärke i den krångliga farleden. Ångbåten hade kört upp ungefär midt på grundet och fastnat på en större sten. Den låg så högt, att förstäfvens nedre krökning mot kölen var lyftad i vattenytan och aktern djupt nedtryckt. Om en storm hade uppstått på Vanajavesi stora fjärd, skulle den akterifrån ha fyllts af vågorna, men sjunkit hade den dock icke, ty den stod stadigt nog på sjöbottnen.