Ångbåten hängde hufvudsakligen på den förenämnda stenen, som mellan tvänne spant tryckt en djup fördjupning i bottenplåten förut där ingen köl fanns. Därför måste båten för att komma loss lyftas rätt upp och tillika skjutas akteröfver. Detta var svårt att utföra, då vattnet kring fartyget var mer än meterdjupt och man således måste hållas ombord.

För ändamålet upprestes öfver förskeppet tvänne s.k. saxar, enhvar af dem gjord utaf två långa och grofva stockar, stadigt sammanbundna i toppändan. Dessa ställdes på sjöbotten tvärs öfver båten med ett ben vid hvardera fartygssidan och fästes något lutande akteröfver, samt höllös uti sådan ställning med från toppen till förstäfven spända tåg. Vid båda saxarna lades flerdubbla starka tågstroppar under skrofvet, hvaruti de vid saxarna hängande hissblocken fästades, och mellan relingskanterna passades stöd af stockar, för att stropparna ej skulle klämma ihop båtens sidor. Därpå fördes ankaret långt akterut i sjön och ställdes till för varpning med ankarspelet. Då alla förberedelser voro gjorda, hissades förskeppet med blocken uti saxarna så mycket uppåt, att bucklan i bottnen blef fri från stenen; därefter varpades med spelet och firades uti saxarnas stagningar, hvarvid fören småningom kröp från stenen. Saxarna flyttades sedan tvänne gånger längre akterut, hissandet och varpandet upprepades, tills båten slutligen blef fri från grundet. Märkvärdigt nog läckte det så illa deformerade stället i bottnen så obetydligt, att det inifrån kunde tätas med en diktmejsel. Att vidare reparera skadan brydde man sig icke om; det var godt material, godt arbete och god tur att träffa på en kullrig sten som gjorde haveriet mindre svårt än det såg ut.

* * * * *

En annan gång sju år senare dagen efter midsommaren 1875 kom jag tidigt på morgonen från Birkkala åkande åt staden, efter att öfver helgen ha vistats hos min familj, som bodde på sommarnöje nära Nokiafabrikerna. Hunnen till de vid Piispala öfver Pyynikkeåsen förande rullbanorna för sågstock, observerade jag ute på Pyhäjärvi nära Viksholmen ett större svart och hvitt föremål, hvars konturer i den redan af solrök oklara luften icke tydligt kunde skönjas, men ej gärna kunde vara något annat än en af ångbåtarna, ehuru jag icke kunde förstå, hvarför den låg stilla på ett ställe beläget långt från farleden. Anländ till brukskontoret fick jag förklaring på det jag sett.

Ångbåten "Vanaja" hade fått order att på midsommardagen åter en gång göra lustturer med fabriksarbetare mellan staden och Viksholmen, där det fanns restauration och musik med dans på kvällen. Sedan Lembois kanal blef färdig, hade ångbåten årligen varit där i samma ärende och utan äfventyr anlöpt nämnda holme, samt skulle nu fram på natten därifrån afhämta omkring tvåhundra personer. Ungefär femtio famnar framför holmens landningsbrygga ligger ett vidsträckt stengrund, på hvilket vid högvatten knappt tre fots djup finnes; man får därför icke med ångbåt fara från bron direkt mot staden, utan måste göra en båge åt söder. Detta förhållande var så allmänt kändt, att någon prick mig veterligt aldrig utsattes på grundet. Det var icke heller första gången "Vanaja" på den natten farit lyckligt förbi stenarna, men i "fyllan och villan", som man rätt betecknande uttrycker sig, tog styrmannen miste om kursen, och kaptenen, som för tillfället hade göra nog att hålla reda på det sällskap han medförde ombord, hann förmodligen icke uppmärksamma hvartåt det bar. Några minuter efter affärden, just då båten kommit i full fart, törnade den, och ehuru tungt lastad, körde den högt upp på grundet och fick där en betydlig lutning åt babord. Det blef en hemsk uppståndelse bland de mer eller mindre nyktra passagerarena, i synnerhet som rop genast hördes, att vatten strömmade in. Man trodde, att ångbåten inom några ögonblick skulle stjälpa eller sjunka, och skrek efter båtar, medan en och annan, som var djärfvare, började kläda af sig för att simma tillbaka till holmen. Därifrån anlände dock snart roddbåtar i mängd, tillhörande klokare folk, som föredragit att färdas i dem. Dessa bärgade folket småningom i land, medan ångbåten alltmer fylldes af genom läckorna häftigt inströmmande vatten, hvilket fritt rann akterut genom afstängningsventilerna uti de vattentäta plåtväggarna för- och akterom maskineriet, som af glömska naturligtvis lämnats öppna. Vattnet ökades snart så mycket att aktern fylldes och sjönk under vattenytan så djupt som botten vid grundet tillät.

Denna hemska historia berättades mig af verkstadsbokhållaren Grönlund; han var med ombord och påstod, att han som lefvat fem år i Amerika dock icke upplefvat något liknande den uppståndelse, som förekom ombord på "Vanaja" den natten.

För att på stället se hurudant ångbåtens läge var, gick jag fram mot förmiddagen ned till Laukko torg och for därifrån ditut med ångslupen Tampere, som för tillfället hyrts af ångbåtsbolaget för att underhålla förbindelse med haveristen. "Vanaja" låg rätt illa till. Det från botten ganska brant uppstigande grundet hade tillåtit aktern att sjunka så djupt, att vattnet låg öfver halfva soltältets längd och små vågor spelade mot akterdäcket. Då skrofvets midt hvilade på grundets högsta stenar, hade förskeppet lyftats så högt, att man med roddbåt kunde färdas under förstäfven. Det var en syn värdig hafskusten efter storm, men icke den lilla Pyhäjärvis leende fjärdar och lekande vågor. Babords hjulhus låg med underkanten djupt i vattnet, salong och hytter akterut voro fyllda ända upp under taket, maskinrummet till hälften samt det förom belägna köket och kojerna med aftagande djup ända fram på det odäckade förskeppets golf, som småningom höjde sig däröfver. På båten meddelade kapten Alroth mig en del detaljer af händelsen och äfven att ångbåtsbolagets ombudsman i staden på bestyrelsens order för ångbåtens bärgning anställt en i staden bosatt ingeniör, hvilken erhållit de behöfliga redskapen som lån från den under byggnad varande T:hus—T:fors banans materialförråd. Då verkstaden förr ofta varit af bolaget anlitad vid dylika tillfällen, frågade jag kaptenen efter anledningen till denna afvikelse från regeln och fick det oväntade svaret: "att skräddare och skomakare vid passande tillfälle nog bruka klå opp folk, men att en mekanisk verkstad är vida värre att råka ut för"; därför hade bestyrelsen nu beslutat vända sig åt annat håll. Detta lär vara en öfverallt spridd åsikt om verkstäders debiteringar, som dock äfven denna gång skulle flerdubbla kostnaderna för bolaget. Då jag således intet vidare hade att uträtta ombord, for jag hem, rätt nyfiken på huru detta företag skulle aflöpa. En hel vecka förgick, under hvilken blott hördes, att några försök gjorts att lyfta fartygets akter öfver vattnet, hvarvid kettingar och trossar sprungit af, utan att vraket rubbats ur stället. Slutligen insåg man dock, att det saknades nödig erfarenhet och redskap för ändamålet, och ehuru motvilligt måste man bekväma sig att anlita verkstaden. Ombudsmannen infann sig därför på verkstadens kontor med anhållan att den skulle öfvertaga bärgningen, hvilket man dock, efter hvad som förefallit, var föga hågad för. Men gammalt intresse för de af verkstaden i tiden byggda båtarna gjorde dock att en öfverenskommelse träffades efter åtskilligt telegraferande och parlamenterande med bestyrelsen i T:hus, hvilken, då intet annat hjälpte, var nödsakad att antaga verkstadens villkor.

Vid de misslyckade försöken att taga båten af grundet hade man haft för afsikt att lyfta aktern tillräckligt högt öfver vattenytan för att sedan med ämbare kunna ösa vattnet därur och sålunda få båten åtminstone så pass flott, att det under fortsatt länsande blefve möjligt hala den ned från grundet. Omedelbart därefter skulle för läckans provisoriska tätande en pressenning dragas därunder och båten föras flytande på denna till lämpligt ställe vid land för att repareras. Då båten sjunkit inom en half timme efter påstötningen, var läckan således icke obetydlig, tilllika var läget sådant, att det visade sig vara omöjligt att på något sätt täta den utifrån, så länge båten hängde på stenarna. Därför hade det säkerligen blifvit ett sisyfusarbete att ösa båten så pass läns, att den flöt upp och kunde halas från grundet; hade det sedan för någon orsaks skull icke lyckats få läckan väl tätad, var fara värdt att båten under vägen till stranden kunde sjunka på större djup, åtminstone hade det under transporten blifvit ett pytsande för lifvet. Detta bärgningssätt måste därför anses ganska riskabelt. För att lyfta akterskeppet hade man på hvardera sidan däraf förtöjt en mindre pråm och sedan tappat så mycket vatten uti dem, att de med fören sänkte sig medan aktern låg så djupt, som man kunde riskera, utan att sänka dem alldeles. Därefter hade starka bjälkar lagts tvärs öfver ångbåten från den ena pråmen till den andra. Öfver dessa och under ångbåtens botten spändes flerdubbla starka trossar, som skulle lyfta akterskeppet, då pråmarna länsades och flöto upp. Men trossarna voro för svaga för påfrestningen och sprungo af några gånger, hvarför man lade flere bjälkar, fördubblande tillställningarna; dock endast med samma påföljd. Då anskaffades kettingar för ändamålet och de höllo. Därvid var dock icke betänkt, att "Vanajas" relingskant akterut låg öfver sex fot under vattenytan och att pråmarnas höjd icke tillät större sänkning än högst fyra fot; i lyckligaste fall kunde båten således endast lyftas upp till två fot under vatten och därför var försöket från början förfeladt. När man slutligen kom underfund med denna ledsamma omständighet, hade man i fåvitsko bråkat en hel vecka, förstört tid och penningar, samt var som nämndt ändå nödsakad att söka hjälp från verkstaden.

Inseende det oriktiga i det tidigare tillvägagåendet, beslöts att i stället hänga upp hela ångbåten mellan pråmar och med dem lyfta båten endast så mycket som nätt upp behöfdes, för att den skulle bli fri från grundet och sedan hängande mellan pråmarna och buren af dem flöta honom därifrån. För ändamålet förtöjdes båda de först använda små pråmarna utefter den djupare hängande babordssidan, en för- och en akterom hjulhuset. En tredje större och alldes flatbottnad pråm halades direkt till styrbords hjulhus, hvarest grundet var så nära vattenytan, att pråmen endast kunde sänkas en fot, medan de andra pråmarna sänktes betydligt mera, då dessa skulle tjäna till att lyfta den starkt lutande ångbåten på rät köl. Därefter lades de tjockaste bjälkar af tillräcklig längd, som kunde anskaffas, två på hvarandra mellan pråmarna tvärs öfver ångbåten, så att två par bjälkar lågo för- och lika många akter om hjulhusen. Dubbla stroppar af starka kettingar, som, för att icke skada båten, voro försedda med dynor af mattor, halades sedan under denna och fästades omkring bjälkparen samt spändes medelst mellan bjälkarna indrifna träkilar. Anbringandet af dessa stroppar tog mycken tid och måste arbetarena därvid stundtals uppehålla sig i vattnet för att försedda med båtshakar i mörkret mellan stenarna under båten söka passande ställen för deras anbringande. Slutligen lyckades detta arbete dock och då alla förberedelser voro undanstökade, pumpades vattnet ur pråmarna med tvänne från verkstaden hämtade stora och med sugslangar försedda brandsprutor. Detta arbete gick betydligt fortare än ösandet med ämbare, och inom en timme hängde "Vanaja" mellan pråmarna lyftad fritt öfver stenarna. Vid middagstiden på andra arbetsdagen var detta slutfördt och därefter återstod endast att släpa den sammanhängande härfvan af ångbåt och pråmar därifrån. Denna siäpning skulle utföras af "Vanajas" kamrat "Elias Lönnrot", som på eftermiddagen väntades återvända från Lembois. Han inträffade ock vid fyratiden, men då han förde tvänne lastade pråmar måste han först bogsera dessa till staden och återvända därifrån. Sedan "Lönnrot" anländt, fördes trossar ombord såväl från ångbåten som från pråmarna, för att hela knippet skulle följas åt och ingen förskjutning mellan de sammanhängande fartygen inträffa. Vid lyftningen hade nämligen den stora pråmen hängt upp sig något på grundet och måste dragas ned därifrån, hvilket kunde inverka rubbande på det hela. Det behöfdes dock endast en obetydlig knyck af "Lönnrot" för att göra hela flottiljen flott.

Emedan varfvet på Ratina udde flere år förut öfvergått till annan egare, som rifvit slipen och där uppfört ett glasbruk, kunde det ej bli fråga om att föra haveristen dit. Man beslöt därför flytta båtarna till ett ställe på den mycket långgrunda stranden mellan Frenckellska kalkbruket och värdshuset nedanför Pyynikkeåsen. Dit släpades den besynnerliga komplexen af fartyg, och då "Lönnrot" icke kunde bogsera alldeles in på den grunda stranden, svängde han af bakom sin last och sköt sedan sakta på bakifrån, hvarefter det hela halades så tätt intill land som möjligt och förtöjdes vid strandens träd.