Detta hände på en lördagsafton och det vackra sommarvädret hade lockat mycket folk till Pyynikke att åse det sällsynta skådespelet af en bärgad haverist. Då den nalkades land, skallade ihållande jubelrop, hvarvid i ångbåtsbolaget intresserade aktieegare inbjödo befäl och manskap till en fest vid Pyynikke värdshus. Man kunde väl unna arbetarena detta erkännande, ty de hade utan nattro hållit på sedan föregående dags morgon, förtärande sina mål ombord. Mest utmärkte sig vid arbetet verkstadens kår af österbottniska timmermän under förmannen Karlsson för duglighet, flit och villighet, liksom senare för uthållighet vid den rundliga trakteringen. Jag hade anmodat förman Karlsson att försöka hålla reda på kamraterna, och gick, då sällskapet senare på aftonen blef alltmera högljudt, för att se huru han skötte sin sak. Osäker på benen och med ett fylldt glas i handen, kom han mot mig utbristande: "Herr insenör var inte ledsen, jag syper bara denhär sypen och sedan syper jag int' mer i dag, ellerst blir jag söpen", och därpå raglade han bort uppstämmande samma sång, som han kommen till ett visst stadium städse trakterade med. Detta tillstånd inträdde åtminstone efter hvarje fartygsutskjutning eller bärgning, däremellan var han en nykter och bra karl, som ofta händer bland hans landsmän. Denna hans "trall" som han benämnde den, har fastnat i minnet och må jag så gärna som andra minnen för egendomlighetens skull anföra den här: "En tokug värg i Pohjoslök — båd bonden och hans mager ök. — Men bonden han slank ut igen — nånstäds inunder stjärtaänd; — Int' var han å int' blef han fin — han är som förr ett gambelt svin." Då han sjöng detta var det ej värdt att tala med honom mera, hans sång föreföll mig alltid som en ironi på honom själf.
Följande måndag halades "Vanaja" så långt ur vattnet, att reparationen af skadorna kunde företagas, och befunnos dessa svårare ån någon gång förut. Upphalningen på den släta af mycket fin sand bestående långgrunda strandsluttningen verkställdes sålunda, att plankor sänktes på bottnen, en ram af hopbultade klena spiror kördes under båten och mellan denna och plankorna stuckos, undan för undan allt eftersom båten spelades högre upp, långa trärullar, hvilket upphalningsarbete verkställdes ganska lätt med tvänne vid träden fästade s.k. winschar. Tvänne rifna handstora hål påträffades förut nära maskinskottet; plåtskarfvarna voro uppbräckta och läckte utefter flere famnars längd.
Utskjutningen efter reparationen försiggick påföljande tisdagsafton, således användes för bärgningen och lappningen, utom söndagen då arbetet hvilade, inalles fyra dagar. Denna af verkstaden utförda haveristbärgning och reparation blef betydligt mindre kostsam, än den förlust ångbåtsbolaget led genom afbrottet uti trafiken under den föregående bortexperimenterade veckan, att icke tala om kostnaderna för det därunder utförda misslyckade arbetet. Af sådan erfarenhet kunde bestyrelsen lära sig inse, att snålheten vanligtvis bedrar visheten, samt att kvacksalveri oftast är dyrbarare än en läkarekur.
Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko".
För att tillmötesgå den alltjämt ökade trafiken, byggdes 1868 på sommaren för bolagets räkning propellerångbåten "Roine", hufvudsakligast för bogsering af pråmar genom den nya kanalen och slussen vid Valkiakoski till sjöarna Roine och Mallasvesi äfvensom på Längelmäki vattendrag. Ångbåtens skrof tillverkades vid Helsingfors skeppsdockas verkstad och sammansattes i Tavastehus. Maskineriet förfärdigades vid verkstaden i T:fors. Med en längd af 65 fot var båten 12 fot bred och 3 l/2 fot djupgående utan last. Denna båt inreddes under den däckade midskeppsdelen liksom de i det föregående beskrifna hjulbåtarna och var just ingen snabbgångare. "Roines" maskin var en dubbelcylindrig expansionsmaskin utan kondensering, drifvande tvänne propellrar, en uti hvardera stäfven, men då förpropellern städse var utsatt för att sönderslås mot stränder, stengrund och stockar förändrades maskinen efter några års arbete sålunda, att båda propellrarna anbringades vid hvarandra akterut. Då denna ångbåt hufvudsakligast var byggd för bogsering af pråmar, användes den icke mycket af passagerare samt hade inga reguljära turer och bestämda afgångstider. Efter bolagets upplösning användes den för bogsering af stockflottar på samma vattendrag.
För trafikens ytterligare förbättrande inköpte bolaget 1872 ångbåtarna "Alku" och "Jatko", båda af den vanliga ångslupstypen. De voro närmare 60 fot långa och hade 12 hästkrafters propellermaskiner samt sysselsattes med att hjälpa de större ångbåtarna vid bogseringen af fraktpråmar mest på T:hus-sidan af vattendraget. Hvart dessa båtar efter bolagets slut togo vägen, är mig obekant.
Ångbåtarne "Elias Lönnrots" och "Vanajas" öden efter bolagets upplösning.
I oktober 1876 blef järnvägen färdig mellan städerna T:fors och T:bus och då därigenom en bättre och snabbare kommunikation åstadkommits och all konkurrens var utesluten, förlorade bolaget sitt existensberättigande. Det upplöstes därför, och efter någon tids overksamhet försåldes ångbåtar och pråmar.
Ångbåten "Elias Lönnrot" inköptes till T;fors och transporterades genom staden uppför samma gator, som ångslupen "Ilmariuen" 14 år tidigare rullade utför, till Näsijärvi vattendrag. Den sysslade där nedanom Muurola kanal, hvilken den för sin storleks skull icke kunde passera, med släpning af stockflottar för de sågverk som egde upphalningsverken å Piispala. Äfven gjorde den lustresor på söndagarna och reguljära turer med torgbesökande allmoge på lördagar. Båten fördes då af brännmästaren O. Gerlin vid T:fors spritfabrik, som under sommaren, då hans fabrik icke arbetade, hade ledighet att föreställa ångbåtsbefälhafvare. Medan hans båt i sakta mak pallrade utefter vattendraget, brukade han, sedan jakttiden mot hösten ingått, som väldig Nimrod till tidsfördrif hemsöka holmar och stränder, och det fanns senare på året icke mycket kvar åt andra där han farit fram. Då han var försedd med goda hundar var det ett nöje att vara ute med honom; nu har han redan längesedan för alltid hängt bössan på väggen. Efter 1880 flyttades båten än längre norrut på Keurunselkä och där rör den sig förmodligen än.
Ångbåten "Vanaja" föryttrades till Björneborg och fördes söndertagen i stycken dit via Helsingfors. Den användes till bogsering mellan staden och Räfsö hamn samt lär, som syntes af tidningarne, på den traden ha förlist i storm. Om den fick stanna på sjöbottnen eller bärgades har jag icke erfarit.