Med dessa båtar försvann en god del romantik från trakten.
En färd till Valkiakoski.
Vid början af 70-talet hade genom en kommissionär i England engagerats en Mr. Thompson till mästare för någon af afdelningarna vid linnefabriken i T:fors. Denne herre hade aldrig varit utom sitt land och egde nog, som många andra af hans landsmän, föga kunskap om utlandet, ty en vacker dag ankom till fabrikskontoret ett telegram från Hull hvaruti Mr. Th. före afresan helt lakoniskt frågade: "Hvilka vapen bör jag förse mig med mot infödingarne i landet?" Detta telegram, som utvisade att den naive Mr. Th. icke hade någon reda på Finland och troligen likställde det med Indien eller någon annan engelsk koloni, gaf anledning till mycken munterhet och gjorde att han senare vid lägligt tillfälle fick höra kommentarier om och af "infödingarna."
Någon tid därefter träffade jag ombord på "Roine", sedan denna kommit ett stycke ut på Vanajavesi, en gentleman som på det yttre genast igenkändes vara hemma från öriket. Rak och stel som en bildstod stod han midt på halfdäck, länge med binocle mönstrande stränderna utan att taga notis om något ombord. Strax som han kom upp ur den lilla aktersalongen hade jag fäst mig vid denna ovanliga resande, helst utom honom och mig endast några vänliga infödingar funnos ombord.
Medan engelsmannen stod där försjunken uti anblicken af natursceneriet, nalkades honom den biljettförsäljande pojken. Liten till växten ställde han sig framför den långa gentlemannen, framräckande en af sina lappar. Denne var dock för ifrigt sysselsatt med sin kikare for att fästa sig vid honom, hvarför pojken efter en stunds bidan gaf honom en lindrig puff på magen med den framsträckta handen. Mr. Bull ryggade skrämd bakut under utropet "god dam!", körde handen i rockfickan och riktade ögonblicket därpå en sexpipig revolver mot pojken, som med öppen mun och stirrande ögon kvarstod liksom förstenad af häpnad, hållande biljetten i den utsträckta handen. Då detta försiggick framför mina ögon och på pojkens skrik både styrman och ett par andra karlar rusade till, kunde jag icke underlåta att blanda mig i affären, väl vetande att ingen ombord förstod gentlemannen. Nu, då parterna något lugnat sig, fick jag höra hvem han var och förstod, hvarför revolvern så kvickt var tillhands, samt frågade huru han kommit ombord på denna båt som icke gick till T:fors.
Stelare i synen än förut svarade han visande på styrmannen (kapten bestod den lilla båten sig icke med): "This man said, goes in to Tammerfors." (Den mannen sade, går in till T:fors). Styrmannen berättade därpå att Mr. Th., då han i T:hus kommit ombord, ideligen upprepat ordet "Tammerfors" och icke sagt något annat. Härtill hade han flere gånger svarat: "Går int' te Tammerfors", hvarpå engelsmannen hvarje gång nickat med hufvudet samt sedan gått ned i salongen och lagt sig på soffan. Att visa honom från bord, så länge han förhöll sig stilla, tyckte styrman ej kunde komma i fråga, men nu hade han lust att för revolverns skull landsätta honom vid nästa brygga. När allt kom till förklaring och Mr. Th. löst sin biljett, fick jag veta att han från fabrikskontoret fått sig tillsänd en marschruta och således visste, att han med ångbåt som afgick kl. 9 på morgonen skulle färdas till T:fors. En hotellvaktmästare hade fört hans resgods till stranden, och då han där såg rök bolma ur skorstenen på "Roine", hade han trott den vara rätta båten och begifvit sig dit, hvarpå äfven betjäningen lämnat sakerna där, utan att vidare bry sig om honom, ty på hotellet hade ingen förstått språket. Upplyst om att han gått vilse och en timme för tidigt kommit med på oriktig ångbåt svarade han helt lugnt, visande på styrmannen: "Well, he must bring me there, what does he charge?" ("Godt, han skall föra mig dit, hvad tar han därför") och därvid blef han.
Så kommo vi till Valkiakoski där båten lade till, och jag gjorde Mr. Th. det förslag att stanna där öfver natten för att följande dag i mitt sällskap landvägen fortsätta till T:fors. Det var icke lätt att öfvertala honom till denna afvikelse från resplanen och jag misstänkte, att han hade sina tvifvel om "infödingarnas" tillförlitlighet, men då jag meddelade honom att han eljes måste ligga öfver där en dag innan ångbåten återvände och först följande dag med "Vanaja" kunde fortsätta på rätta stråten till destinationsorten, fogade han sig med resignation i sitt öde och vi togo in på gästgifveriet. Där frågade han mig om ångbåten ginge längre på vägen till Sibirien, ty han tyckte sig ha observerat att vi farit österut, och då jag jakade härtill, önskade han veta huru snart man kunde vara där. Då jag härtill svarade "en månad", blef han lugn. För att han icke vidare måtte skrämma folket, som icke ansåg honom vara riktigt klok, anmodade jag honom att gömma revolvern i kappsäcken, såsom alldeles obehöflig på resan; han såg mycket tvehågset på mig och tingesten blef kvar i fickan samt kom därför att låta höra af sig vid följande rätt löjliga tillfälle.
Då jag uträttat ärendet, som förde mig till Valkiakoski, och senare på e.m. återvände till gästgifvargården, mötte mig redan i förstugan ett sorl af glada röster och i salen träffade jag en Mr. Fielding med tre andra yngre engelsmän, anställda vid fabrikerna i T:fors, som begagnat sig af tillfället att, då den förre för affärers skull farit till därvarande nyanlagda träsliperi och pappersbruk, i hans sällskap på lördagsaftonen göra en lusttur dit i åkdon. Detta var en särdeles välkommen öfverraskning för Mr. Th. som nu bland landsmän icke mer fann sig öfverlämnad åt infödingarnas gunst och nåd samt synbart tinade upp i det muntra sällskapet. Hans stela ansiktsmuskler blefvo allt rörligare, de skygga ögonkasten försvunno och han var snart en annan människa.
Gentlemännen hade medfört ett ymnigt förråd af både torrt och vått samt inbjödo mig, som kände dem alla, att deltaga i nöjet, hvilket snart blef mycket lifvadt. Efter supén roade man sig med diverse hokuspokus både i salen och ute i den vackra sommaraftonen. Bland annat företogos gymnastiska öfningar och kraftprof, hvarvid hvarken bord eller stolar råkade alltför väl ut. Så företog sig Mr. F. att, trots sin korta och ganska fylliga figur, på ett af mig okändt sätt hoppa öfver det mer än tre meter långa matbordet i salen. Han tog en kort ansats, hoppade upp vid ena bordsändan, slog benen isär horisontalt åt sidorna och utan att vidröra det på annat sätt, sprang han mycket färmt på händerna utefter hela bordet. Detta bravurstycke upprepades samt skulle af de andra naturligtvis eftergöras, och gåfvo de misslyckade försöken anledning till mycken munterhet. Det stolta Albions eljes så styfva söner visade därvid en stor rörlighet, vighet och uthållighet. Mr. Th. var en af de ifrigaste och sedan han flere gånger förgäfves försökt komma öfver bordet framtog han ur kappsäcken en fiol och visade sig vara virtuos därpå. Jag är icke nog musiker för att kunna uppskatta hans förmåga, men musiken gaf anledning till stor omväxling i prestationerna. Han exekverade Irish songs, Scotish reels, The sailor boy och andra nationaldanser hvaruti alla uppsluppet deltogo, och snart samlade sig åskådare så mycket salen rymde. Under hvilopauserna mellan de mycket påkostande dansnumren föredrogos unisont skämtsamma sånger, hvaraf en fastnat i mitt minne med följande vers: "Stalked the dusky casuary on the plain of Timbuktu, there he frat the missionary, cords and prayers and hymnbook too. Todelidoo etc." Detta nöje pågick helt fredligt och muntert då jag efter midnatt somnade i rummet bredvid. På söndagsmorgonen, då jag kom in i salen, voro alla redan uppe och hade druckit kaffe samt talade om att bada nedanför forsen, hvartill det så ovanligt klara och hvitskimrande vattnet lockade. En ung Mr. Bruce hade redan förut aflägsnat sig för att i närheten söka badställe. Jag satte mig till bords och då plötsligt några tätt på hvarandra följande skott hördes skyndade alla engelsmän ut. Innan jag hunnit med den heta kaffetåren rusade en skepnad i bara skjortan genom salen in i ett af smårummen. Det var Mr. Bruce, som i hast meddelade att han, ämnande sig i sjön, uti vassen påträffat vildänder samt skjutit på dem och nu kom för att hämta mera ammunition, hvarpå han for af tillbaka. Visst undrade jag öfver de vildänderna som icke skulle flyttat för revolversaluten, men gjorde mig ingen brådska, förmodande att hans prat var skämt. Men då skjutandet snart blef mycket lifligt gick jag ditåt.
Kommen nära stranden ett litet stycke från byn blef jag åskådare af följande uppträde: Splitternakna syntes tre af gentlemännen utanför vasskanten i vattnet upp till bröstet, äfven de försedda med revolvrar, och Messrs Th. & F. klädda i skjorta kilande hit och dit utefter strandkanten för att mota en stor, grå fågel som envisades att försöka komma upp på land, men, skrämd af skotten, som mottogo honom där, rusade tillbaka in i vassen för att därinne åter råka ut för samma bemötande. Under stort hallå och skratt pågick detta besynnerliga jaktnöje utan någon synbar påföljd och fann jag snart bäst retirera utom håll för de kringyrande revolverkulorna. Efter en stund måste fågeln dock ha blifvit sårad, ty en af jägarne fick fatt i och vred nacken af honom, hvarefter jag vågade mig närmare, för att med de andra deltagarne i nöjet beskåda jaktbytet. Ofrivilligt instämmande i skrattsalfvorna kunde jag upplysa dem om att fågeln icke var någon vildand utan en vanlig tam gås af den gråa sorten, hvilket ock förklarade dess åtrå att nödvändigt vilja retirera upp på land utan att taga till vingarna.