Ett äfventyr på Tammerfors ström.
Omkring tio famnar ofvanför öfra fallets stupning mellan dammen för linnefabrikens rännor och inloppet till bomullsfabrikens i bergen insprängda vattentillopp var strömmen fordom alldeles öppen, men afstängdes på sommaren 1858 med tre s.k. stenkistor och däremellan utlagda stockbommar, såsom mig berättats af följande anledning. I staden vistades under en längre tid en engelsman Mr. Armitage, som var mycket road af mete i strömmen och segling på sjön. Metsporten idkade han med flugspö från båt ofvan fallet, och karlen som rodde honom där var så pass van vid strömmen, att därvid intet hände, men seglandet bedref han ensam och vanligtvis på söndagarna då han icke ville fiska. Denna sport höll en vacker dag på att bli ödesdiger nog för honom.
Det var vid slutet af maj nämnda år och sjön hade kort förut blifvit isfri. Vattnet i forsen hade af snösmältningen hunnit stiga betydligt, då han en söndagsmorgon begaf sig ut i det vackra vädret. Segelslupen, densamma som han förr användt, låg beredd vid stranden ofvanom bomullsfabrikens holmar, där den året förut på sensommaren legat, och från detta ställe rodde han ut på strömmen. Men slupen var stor, tung och barlastad med stenar samt strömmen mycket häftigare än på hösten. Då han kommit ut midt på strömfåran och kände en sakta bris stryka åt det håll han ämnade sig, föll det honom in att hissa segel för att slippa mödan ro upp till sjön. Han reste masten och skulle klara seglet som för vinterbevaringen blifvit väl fastsurradt däromkring. Detta gick därför icke så fort som önskligt och behöfligt varit; att få seglet utveckladt för den svaga kultjen misslyckades och medan han sysslade därmed, förde strömmen slupen utför med ständigt ökad fart allt närmare fallet; då Mr. A. slutligen märkte hvart det bar, var det för sent. Han skyndade visst att sticka ut årorna och rodde för lifvet, men det var förgäfves. Då han såg det oundvikliga komma, släppte han årorna, steg upp och famnade masten. Det måtte varit ett hemskt ögonblick för den trettiofemårige mannen, då han såg sig ohjälpligt glida utför. Men han hade lyckan med sig.
Vårfloden hade ökat vattenmassan i strömmen så ansenligt, att slupen utan att törna på bergbottnen passerade fallets öfra kant och äfven utan att göra den eljes oundvikliga kullerbyttan rusade utför stupet, intagande några såar vatten öfver fören för att därpå, buren af de hvitskummande svallvågorna, pilsnabbt ila vidare. Midt i strömmen bar det af till ett ställe ungefär vid öfra ändan af linnespinneriets på strömkanten stående byggnad. Där hifvade en väldig våg slupen in emellan ett par stora stenar, så att den stannade, skakande af strömmens påfrestning och på alla sidor omgifven af de brusande vattenmassorna.
Folk som på väg till kyrkan passerade gångbron öfver strömmen observerade olyckan, och ryktet därom spred sig hastigt i staden, hvarpå inom kort en mängd människor samlade sig på bron, på vattenrännorna längs stränderna och i de kringliggande byggningarnas fönster. Äfven fabrikernas engelska mästare skyndade till och uppbjödo allt för att bärga sin landsman. Man försökte att från den närmare västra stranden till slupen kasta fina, starka garntrådar fästade vid skrufmuttrar och andra järn- eller blystycken. Det stora afståndet och det starka luftdraget öfver strömmen omintetgjorde dock alla dessa bemödanden. Därpå fäste man starka snören vid vedklabbar, som ofvanför fallet släpptes midt i strömmen för att drifva utför samma väg slupen farit, men den skeppsbrutne nådde de icke.
För forsens dån kunde han ej höra något tillrop, det återstod således endast att teckna åt honom. Under fortsatta men fåfänga försök att åstadkomma hjälp förgick dagen ända till kl. fem på e.m., då det efter otaliga upprepanden lyckades för en af bomullsfabrikens arbetare att åstadkomma förbindelse med den nödställde. Han hade skaffat sig en järnring af c. tre tums diameter och band därvid en fin stark och lång engelsk ref för laxmete, stack ringen på ett styft metspö och slungade den därmed så lyckligt, att refven föll öfver slupen för om masten. Under tiden hade Mr. A., som många timmar stått vid masten utsatt för kyla och vattenstänk under ständig fruktan att slupen skulle brista sönder, blifvit så genomfrusen och stel, att han knappast orkade röra sig. Blott småningom förmådde han hala till sig refven och de undan för undan därvid fästade allt gröfre snörena och linorna, tills han efter mycken möda fick ändan af en grof tross ombord. Denna fäste han nedanom relingskanten utanpå kring hela slupen och surrade den dessutom med finare snören vid stäfvar och tofter, hvarefter han, då allt var färdigt, åter ställde sig vid masten och gaf tecken åt land. Där hade många välvilliga hjälpare fört plankor och bräder ut på vattenrännan och lagt en gångbro ett långt stycke utefter denna ofvanför slupen. Dit fördes trossen, så många karlar som rymdes längs rännkanten togo uti och drogo på kommando helt försiktigt slupen ett par meter tillbaka uppåt, så att den blef fri från stenarna. Därpå släpptes den sakta utför strömmen nedåt pappersbrukets ränna, där den nådde land ett stycke ofvanför gångbron. Mr. A. lär ha varit så pass medtagen af själsspänningen och kylan, att han måste hjälpas ur slupen och föras hem. Där packades han ned i en varm säng och kurerades med heta groggar, som kryade upp honom, så att han följande dag var "all right".
Elfva år efter detta äfventyr gjorde jag vid Mr. A:s förnyade besök i staden hans bekantskap och hörde af honom en mängd detaljer till denna berättelse, hvilken visar att man vid rätta årstiden med god tur oskadd kan färdas utför Tammerfors ström i segelbåt, men kanske måste man vara engelsman för att det skall lyckas.
Efter denna tilldragelse lät bruksförvaltaren vid Tammerfors masugn uppföra stenkistorna i strömmen och anbringa bommarna ofvanför fallet. Bruket underhöll dem sedan, så länge jag vistades på orten, dock är mig obekant, om sådana stängsel för närvarande finnas där.
Att man trots dessa bommar äfven utan segelbåt lyckligt kunde färdas uti forsen, visade en tio- eller tolfårig ungdom vid namn Janne Sjödahl som, om jag minnes rätt, är 1870 var ute på mete ofvanför öfra fallet och på något sätt kom i strömmen. Han passerade samma väg som engelsmannen och kom till och med litet längre på färden utför än denne, nämligen ända ned till lilla bron. Dar tyckte han väl att det kunde vara nog, och då det bar af förbi en stor sten, krälade han upp på den och bärgades därifrån af folk, som lade plankor dit från bron. Det var en fix pojke med tur och troligen af ödet utsedd att bli något utaf.
Innan jag slutar mina minnen om fiskar och fiskare i T:fors ström, må jag berätta om en äfven på forellfiske stadd, men genom egen oförsiktighet dränkt fiskgjuse.