Dränkt fiskgjuse.
En dag i september 1868 befann jag mig på forsens östra strand, d.v.s. vid den s.k. linnespinnerirännan, sysselsatt med forellmete, hvilken fisk vid den årstiden leker i strömmen. Att forellen vid det tillfället kunde behöfva skonas någon tid, därpå tänkte då ännu ingen där i trakten, man tog hvad som kunde fås, utan att bry sig om eller ha en aning om följderna, hvarför ock dåvarande fiskrikedom i strömmen längesedan torde vara slut. Det var rätt intressant att iakttaga de stora romstinna honfiskarna, vanligen på hvardera sidan åtföljda af något mindre hanfiskar, och se huru de i lä af någon större sten eller i marvatten bakom de under rännorna liggande stenkistorna med buken rotade en fåra i bottengruset, afbördade sin rom däri och därefter lämnade plats åt hanfiskarna, som flyttade sig öfver rommen och verkställde befruktningen. Mellan hanarna egde därvid ofta nafs och boxningar rum, hvarvid den fula käkkroken utgjorde vapnet.
Då jag af en händelse kastade blicken uppåt strömmen, såg jag en stor fågel kretsa öfver det lugna vattnet innanför holmarna och gick, då de lekande fiskarna icke visade någon lust att nappa, ditåt för att iakttaga hans förehafvande. Kommen till fabriksrännans öfra ända såg jag en stor forell hoppa ur vattnet öfver den förut omnämnda stockbommen, hvarpå fisken med tidtals upprepade luftsprång gick uppåt sjön till. Han hade ej hunnit synnerligen långt, innan fiskgjusen som en blixt sköt ned och slog sig fast i honom med klorna.
Nu började dem emellan en kamp på lif och död. Gjusen förmådde icke lyfta forellen upp ur vattnet, ej ens fiskens hufvud blef synligt, och huru våldsamt än fågeln piskade luften och vattnet med vingarna, var det dock forellen som bestämde kosan hvartåt det bar. Än gick det hit, än dit, om ock endast korta stycken åt gången. Det var tydligt att fågeln ej förmådde släppa sitt tag, så gärna han troligen skulle gjort det. Plötsligt vände forellen tillbaka nedåt strömmen och gick med god fart mot fallet. I nästa ögonblick stötte gjusen med bröstet mot stockbommen, gjorde med näbb och vingar förtviflade försök att därvid hålla sig uppe, men försvann inom kort invid bomstocken under vattenytan samt syntes ej vidare till. Så slutade detta envig. — Vae victis!
En andjakt på Viinikkajärvi.
Det var efter en sen och kylig försommar i juli månad år 1867 som kapten Steens Kalle hade användt en fridag att på egen hand ströfva omkring, troligtvis för att bilda sig ett omdöme om årets rapphönskullar och däraf sluta sig till de mot hösten utfallande skottpremiernas större eller mindre ymnighet, ty Kalle var en fiffig pojke, det hade hans kapten sagt. Ströfvande vida på Hatanpää och Järvensivu åkrar observerade han flere andkullar på Viinikkajärvi och meddelade efter hemkomsten denna upptäckt åt sin kapten.
Tillfölje häraf skickade kaptenen honom till sina jaktvänner med bud om att enhvar, som vore hågad för jakt på gräsänder, skulle infinna sig hos honom ombord på ångaren "Elias Lönnrot" första söndagen efter den lagligt tillåtna jakttidens ingång, ju tidigare dess bättre. Han åtog sig äfven att, utom skjutredskapen och jaktflaskornas nödvändiga innehåll, som enhvar själf borde sörja för, anskaffa all till sådan jakt behöflig utrustning. På utsatt dag infunno sig de bådade mangrant ombord, redan innan kaptenen fatt byxorna på sig. De voro utom mig, kassören Lundmark, ombudsmannen Ullner och prokuristen Ekstam, således fem man, och lika många roddbåtar med manskap hade kaptenen anskaffat. Det andra vid sådant tillfälle nödvändiga, som kaptenen fritagit sig ifrån att förse oss med, hade kassören och prokuristen rundligt sörjt för, och då korgarna blifvit placerade hos dem i båtarna, voro vi redo för affärden. Men den blef icke strax utaf, ty Kalle skulle först ha order. Kaptenen ålade honom att "lägga benen på ryggen" och öfver land skynda till Viinikka-åns utlopp för att där möta oss med ett obegränsadt antal lämpliga pojkar med håg och fallenhet att skrämma änder, och helst borde någon finnas i hopen, som mot kontant erkänsla vore villig att gå till sjös efter de skjutna änderna, ty detta bestyr hade Kalle afsagt sig, och kassörens Moppe också. Utom detta uppdrag fick han af kassören det att föra den tjudrade Moppe med sig, ty hunden hade, darrande af rädsla i hela kroppen, visat sig obenägen att i roddbåt medfölja sin husbonde till sjös. Detta var helt förståndigt tänkt och gjordt af hundkräket, ty jakten gällde ju sjöfågel och hela sällskapet visste, att Moppe icke ett dugg förstod sig på landtfågel ens. Men med skulle han ändå vara, som kassören sade: "för oväntadt förekommande fall". Sedan detta undanstökats, lämnade vår eskader ångbåten i en lång rad med kaptenens lilla hvitmålade "gigg" i spetsen som anförare af det hela. Det såg rätt storartadt och företagsamt ut på denna tidiga och tysta söndagsmorgon invid den fredliga staden; skada blott att icke ens en katt syntes till som åskådare af ståten.
Omkring Ratina udde gick färden till Viinikka-åns utlopp i Hatanpääviken, men ankomna till ån, befanns denna vara så grund, att båtarna icke kunde ros fram. Krigsråd hölls därför och beslut fattades, att stöflarna mangrant måste dragas af och byxorna vikas upp öfver knäna, hvarpå man promenerande på åbottnen sköt de tomma båtarna framför sig. Detta utfördes prompt och marschen uppför ån fortsattes utan svårighet. På den tiden fanns ingen järnvägsviadukt öfver ån, endast en gammal förfallen bro under landsvägen till Lempäälä förde däröfver. Åns sakta sluttande stränder voro här och där beväxta med gräs och täta busksnår nedanför de vidsträckta med råg och hafre besådda åkrarna.
Då eskaderchefen passerat bron, signalerade han med upplyftad bössa "klart för kampanj" och hans närmaste man kassören ryckte skyndsamt fram. En kull änder gnodde undan för pinkära lifvet uppför ån, medan kaptenen och kassören kilade efter upp på land bakom buskarna på hvar sin strand, där väglaget var lämpligare för förföljandet. Så kommo de inom skotthåll och fyrade på så samtidigt, att de efteråt omöjligt kunde sämjas om hvem som bommat, ty endast en stackars andunge strök med. För afgörandet af den viktiga tvisten utsattes fredskonferens till lägligt tillfälle. Men märkvärdigt nog flögo de andra änderna icke upp efter smällen; nej, de sprungo undan uppåt land och gömde sig, hvarför både kaptenen och kassören i språngmarsch kilade efter, ty troligtvis var det deras mening att få tag i dem. Detta lyckades dock ej, ty änderna retirerade in i hafrelandet och voro där till vederbörandes stora förtret liksom bortblåsta. Nu saknade kassören sin Moppe, den skulle han ha att förfölja småttingarna i säden, men hvarken Kalle eller Moppe syntes till, och däröfver blef kassören naturligtvis arg, tog fram valthornet och blåste till samling, så det ekade i backarna. Detta riktigt förstörde helgdagsfriden på söndagsmorgonen. Förgäfves gjorde vi honom uppmärksam på, att Kalle icke ännu hunnit fram och ej heller var inlärd på hornsignaler, men det tjänade intet till, ty han påstod, att åtminstone Moppe borde komma. Men Moppe kom ej, och så fortsatte han i förargelsen att blåsa i valthornet och det lät icke bra.
Då andungarna således nödtvunget måste få vara i fred, lämnade vi dem tillsvidare och knogade framåt till djupare vatten på sjön ofvan åns utlopp. Där lät kaptenen sin båtsmanspipa ljuda med den effekt, att utom Kalle och den kopplade Moppe trenne aspiranter till hundsysslor uppenbarade sig på stranden så plötsligt, att ingen såg hvarifrån de kommo. Tillfrågad af kassören om han icke hört hornsignalen, sade Kalle sig nog ha gjort det och äfven ämnat taga reda på hvad oljudet betydde, men då han haft order att invänta sin kapten vid sjön, riskerade han icke aflägsna sig, fastän Moppe vid kopplet stretat ditåt. Ja, Moppe var ett utmärkt kräk, mycket klokare än Kalle naturligtvis. Så sade kassören, och att kaptenen hade så stor respekt hos sina underlydande, äfven då sådant icke precis behöfdes, det förargade honom ytterligare. Knappast hade kassören fått tag i hunden, förrän han sprang tillbaka med honom dit, där andungarna kilat i gömma, och envisades att få honom till att vädra och snoka utefter backen, som fågelhundar bruka göra. Tyvärr begrep Moppe ej sin herre, utan sneglade helt förskrämd på honom, liksom om han tänkt: "Nog äro vi dumma båda, men hvem är väl den dummaste?"