Argare än förut återvände kassören slutligen till sällskapet; det fräste om honom som på ett hett järn och en mäktig verksamhetsifver kom öfver honom. Då han fick höra, att vi andra under tiden sett änder längre fram i vassen, usurperade han utan vidare kaptenens myndighet, satte sig i spetsen för eskadern och arrangerade attacken. Vi rodde helt underdånigt efter honom utmed den täta vasskanten in på sjön och fingo order att undan för undan stanna där med ett halft bösshålls afstånd emellan båtarna, och Kalle med de tre andra pojkbytingarna fördelades på land en midtför hvarje båt. Kalle postade naturligtvis för sin förman, och då jag råkade vara sist i raden och pojkarna icke räckte till åt alla, fick jag vara nöjd med Moppe som drifvare, och han hyllade sig gärna till mig efter den erhållna lektionen i andspårning. Jag tyckte att båtarna fördelats mycket för nära hvarandra, och då jag icke visste, huru försiktigt grannarna ämnade skjuta, föredrog jag både att vara sist och på litet längre afstånd.

Då kassören fått allt ställdt som han ville, gaf han med hornlåt tecken till anfall, och ett ohyggligt oväsen börjades på sabbatsmorgonen. Det skulle varit ljudeligt nog att väcka döfva, och underligt var, att folk icke rusade till från den närbelägna gården och från torpen vid landsvägen för att taga reda på orsaken till sådant lefverne. Ett par gamla anddrakar flyttade genast för skandalen och fingo ett riktigt hederligt bombardemang efter sig; de sluppo dock lyckligt undan, ehuru naturligtvis alla bjödo till att träffa dem och fakta bevisa, att fem man behöfva en viss skicklighet för att med tio skott icke träffa ett par fåglar. Medan alla de tio bösspiporna laddades ånyo, härskade en riktigt välgörande helgdagsstillhet, endast störd af en skrämd andmammas kväkande och ungarnas flax och plask därinne i vassen, som lät helt lifligt och muntert men icke just var vidare trefligt, då ingen enda andstjärt blef synlig utanför vasskanten, fastän Kalle som var i målbrottet skrek i alla tonarter att de kommo på honom. Vassen var så tät, att ingen såg hvad som försiggick därinne; där spelades som bakom kulisserna på en teater och vi åskådare sutto med långa näsor utanför, väntande att få sköta om knalleffekten. Skulle icke Kalles välkända fiffighet i rätta stunden ha räddat situationen, hade hela jaktnöjet tydligt lidit fiasko. Då andungarna med allt gevalt rusade emot honom för att komma upp på land, ropade han till kaptenen att komma på det torra för att skjuta dem där, och denne var för gammal strateg att icke inse fördelen och ändra stridsplanen efter omständigheternas kraf.

Det visade sig nu tydligt, att vår jakt blifvit mycket för tidigt tillställd. Efter en vår så kall och sen att man på första söndagen i juni med häst och släde färdades från staden öfver Näsijärvi till i Teisko pågående vårting och samma väg tillbaka följande tisdag, då sjön först den 22 i samma månad blef isfri, hade äfven andungarna vid denna lilla sjöputt i utveckling blifvit tillbaka och voro så mycket efter sin tid, att de icke hunnit få flygapparaterna i ordning. Då de dessutom icke med dykandet uti den täta vassen kunde bärga sig undan fienden, envisades de naturligtvis att vilja retirera upp på land för att gömma sig där och försökte alltså kringränna Kalle. Inseende meningen med denna ändernas manöver återtog kaptenen kommandot. Han ropade åt oss att flytta båtarna närmare till hands och sålunda tätare innesluta fåglarna, medan han och kassören stakade sina båtar mot stranden och på detta sätt från tre sidor afstängde den del af vassen hvaruti andkullen fanns. De båda gingo i land och pojkarna fingo draga sig undan från stranden upp i åkerdikena. När denna taktiska fördelning af trupperna utförts, anmodades vi i båtarna kvarvarande att försöka intränga i vassen och drifva ut änderna, om sådant behöfdes. Men det blef ej af nöden, ty de uppskrämda fåglarna sökte sig själfmant i tät flock mot land, så snart pojkarna försvunno från stranden.

Våra landstigningstrupper afpassade tillfället, då fåglarna passerade öppningen mellan vasskanten och land, samt ställde där till ett otäckt blodbad, och sedan de på kommando tillrusande pojkarna kört de stackarena tillbaka mot sjön, förnyades mördandet. Detta var enligt min åsikt ingen reel jakt, det var ett slaktande af enfaldiga, ofärdiga kräk, som jag afhöll mig ifrån, men jag måste tiga och kunde icke alldeles draga mig ur spelet för att icke förarga kamraterna.

Sedan denna andkull blifvit afdrifven och så pass ömkeligen massakrerad, att ingen visste hvart ett par undkomna småttingar tagit vägen, fortsattes härdnadståget stranden utefter, ödeläggande en annan och tredje flock efter samma tarfliga metod. Kassören var riktigt i tagen och så ifrig, att han tydligen ansåg sig vara uppfinnare af detta trefliga utrotningssätt för halfvuxna andungar samt åter tillegnade sig kommandot öfver det hela till kaptenens synnerliga harm. Man hade fått praktik i handteringen och det gick snabbt att expediera så många fåglar, att snart ingen hade reda på hvad han uträttat och huru stort antal han hade på sin del, hvarför man kom öfverens, att efter bataljen rofvet skulle delas genom lottdragning. Kaptenen var artig nog att ifråga om skjutandet tura med ombudsmannen, men kassören lät icke störa sig af någon hänsyn till oss andra och vi missunnade honom icke detta jaktnöje. Han var så intresserad däraf, att han tyckte det var skada på tiden, som måste förloras vid laddandet, och pretenderade att vi som icke sköto skulle bli vapendragare åt honom och låna honom våra laddade bössor.

Vår lugna kapten tyckte icke riktigt om kassörens retsamma tillvägagående hela morgonen. För att hämnas litet på honom och, som jag tror, med afsikt att framkalla ett afbrott i mordmanin, lät han ro sin båt intill aktern af kassörens, medan denne huserade på land, och lyfte i förbifarten helt behändigt korgen med kantinen öfver i sin, skämtsamt sägande: "Nu kan det vara tid på att vi ta oss en klunk på allt bråket, kom hit, om du vill vara med!" Kassören var som vanligt, då han hade brådt, vid sådant humör att han icke förstod sig på skämt. Han tiggde, grälade och svor öfver korgrånet, men då detta visade sig vara förgäfves och han såg kaptenen redan ha korkskrufven i hand för att öppna hans plunta, kom ett bärsärkaraseri öfver honom. Med bössan i hand rusade han i sin båt, och riskerade härifrån ett jättehopp till kaptenens. Kaptenens gigg var liten, hög öfver vatten och därför rank, hvarför kassören hamnade bakom kaptenen på båtens akter med så häftig duns, att giggen krängde under kassörens tyngd; han förlorade fotfästet och stod med detsamma i sjön ända upp under armarna. Bössan tappade han likvisst icke, nej, han höll den upp öfver hufvudet ropande: "Jag sjunker, rädda mej, där är bottenlöst!" Faktum var, att man småningom såg honom försvinna allt mera, hvarför kaptenen skyndade att befria sin antagonist från bössan samt att räcka honom en hjälpsam hand, sägande: "Ursäkta, jag kunde aldrig tro att du ville ta klunken där." Kassören hade icke ännu blifvit tillräckligt afkyld, ty knappast hade han af kaptenen blifvit ledd till sin båt och längs denna krupit upp på det torra, förrän han började dundra och svära så styggt, att kaptenen gaf tappt att täfla med honom. Han ställde den eröfrade kära skatten framför honom på backen utbristande: "Käre vän, det här står ingen ut med att höra, håll fan kvar i dej och ge honom en stor klunk, så han tiger".

Detta oförmodade afbrott gjorde slut på jakten. Kassören måste finna sig i det oundvikliga och ville hem så snabbt som möjligt, hvarför Kalle skickades upp till gården för att begära åkdon af egaren, som kände både kassören och kaptenen. Under väntan därpå påstod kassören att han frös efter badet och kände sig ruskig, som ju icke var att undra på, då han fått en så plötslig afkylning. Till förekommande af ledsamma följder tog kaptenen åter fram kassörens kantin och tog sig först själf en konjak, emedan han blifvit illa skrämd, därefter gaf han en åt kassören och drack så ytterligare själf för sällskaps skull. Då vi andra sågo detta pimplande, började det äfven hos oss kännas kallt utefter ryggen och tomt i magen, hvarför prokuristen sökte fram sin plunta. Småningom blefvo känslorna varmare och sinnesstämningen till den grad intresserad, att då kassören reste bort med större delen af jaktbytet, hade ingen tid att öfvervaka delningen, utom Moppe som ingen del hade. Det var idel solsken och vackert väder hos alla, som voro stygga nog att ha roligt åt kassören; till och med öfverflödig värme utvecklades snart, mest dock hos kaptenen som smugglat undan kassörens konjak, då han stack matkorgen i åkdonet till denne. Vi kvarblifna föresatte oss efter dagens rön att som prokuristen yttrade sig: "en annan gång icke mörda krypfä, då vi farit ut för att skjuta flygfä".

Kaptenen förklarade slutligen, att han måste vara ombord, innan hans båt kunde afgå, och hade därför brådt att ro tillbaka, men vi andra tre hade ingen brådska och ej heller lust att åter promenera på åbottnen, hvarför båtar och fåglar skickades med honom och vi begåfvo oss hemåt till fots. Vid stadsbron skildes jag från de båda följeslagarena och gick ensam hem, men hörde sedan, att de gått ned till kaptenen, som bjudit kaffe till kassörens konjak, och då detta icke medhanns före afgångstiden, följde de båten åt till Lembois, för att till middagen smaka på de skjutna andungarna, och äfven detta uträttades så grundligt, att jag som intet skjutit blef utan. Roligt hade vi alla på den jakten, fastän jag utom de båda första bommarna ju ej lossat ett enda skott.

Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet.

På den tiden lefde hararna ett idylliskt lif kring stadens utkanter till och med alldeles inpå husknutarna. Hvad varg, lo och räf, hvilka rofdjur vintertiden städse förekommo på stadens utmarker, icke kommo öfver och hvad vildkattorna förskonade skulle ostördt ha uppnått Metusalems ålder, ty stadsborna ofredade dem icke. Visst hade lektor Stolpe och trädgårdsmästaren Rheinthal vid bomullsfabriken harhundar, men dessa herrar jagade aldrig i stadens omedelbara närhet, de hade troligen icke ens reda på att de voro närmaste grannar till jösse och foro långväga att söka honom. Blott mina omnämnda jaktvänner och jag, som icke hade tid till långa exkursioner, vi hade fått reda på dem genom tillfälligheter och höllo efter dem ibland. Hararna voro vana att umgås med folk i stadsbornas åkertäppor och kålgårdar, där de af ingen förföljdes, därför voro de föga skygga och stannade kvar året rundt, ehuru man sällan såg någon af dem om dagen. Öster om strömmen på den s.k. masugnssidan gjorde de täta besök i bruksförvaltarens trädgård och förekommo på linnefabrikens blekplan nedåt Ala-Erkkilä, där man innan de många arbetsbostäderna uppkommo kunde få se spårgångarna i snön. Mot våren, medan isen ännu låg på Näsijärvi, hade hararna sina mötesplatser längs stranden långt bortåt Aitolahti och fram till strömmen. Det hände, att de på morgonen till och med glömde sig kvar inom brukets med täta plank afstängda vedgårdar på Myllysaari och Kakolamäkis sluttningar mot sjön, där låga tall- och enbuskar gåfvo skydd för dagen.