På dessa ställen brukade bruksarbetarnes halfvuxna pojkar spåra upp dem på snön och, om de funno någon lega, underrätta Öster därom, som sedan kom och afhämtade mig till harjakt. Denna jakt försiggick vanligen så, att Öster först måste köra pojkarna utom skotthåll och därpå öfvertog terrängens afdrifvande, medan jag stod skjutfärdig inom håll från legan. Det svåraste göra var vanligen att i den djupa snön på de gropiga bergbranterna komma fram till stället, och utan kullerbytta med tyåtföljande rullande i den lösa snön aflöpte detta nöje sällan, om det icke medan skaren bar hände, att man innan stället uppnåddes, för ombytes skull på egna medar åkte utför bergklackarna, ty skidor kunde icke användas där. Sedan man slutligen anländt inom skotthåll för harens gömma blef jakten ej långvarig. Öster brukade närma sig legan från en annan sida och på lagom afstånd slå samman ett par medtagna brädlappar; då skuttade haren ut för att se hvad som var på färde och kullrade liflös ett stycke utför branten, hvarpå de spårkunniga pojkarna fingo den häfdvunna belöningen och jakten var slut för den gången. Detta nöje kunde inträffa flere gånger under vårvintern.
Inom bruksområdet stannade harar ibland äfven öfver sommaren, om en tidig och plötslig islossning på sjön för dem afskurit reträtten omkring det täta planket och de sålunda på sätt och vis blefvo i fällan. De voro där på sommarkvällarne synliga och lifnärde sig af det gräs som växte på vedgården och Myllysaari samt brukade afbarka aspklabbar hvilka funnos bland kolveden. År 1870 i augusti befunnos hararna inom planket vara flere stycken, och jakt på dem anställdes af en jaktvän som egde ett par goda stöfvare. Hararna kände dock så väl till alla genvägar och kryphål mellan raderna af vedtrafvar, som ibland uppgingo till fyra eller femhundra famnar, att hundar och jägare intet kunde uträtta i den labyrinten, jägarne ställde sig visst uppe på vedraderna och hundarna drefvo ursinnigt däremellan, ty det luktade väl hare öfverallt, men dessa skymtade blott för ögonblick här och där utan att träffas af skotten, och så öfvergafs jakten efter åtskilliga bommar. Då denna regelrätta jakt misslyckats, företogo sig sågställaren Riif och Öster att lura på hararna. Under månskenskvällarna i september lade de sig i försåt för dem uti ett gammalt badhus, som stod vid sågens stocksump nära bron till holmen. De sköto under några nätter fyra af dem, hvaraf tre voro ungar för året. Sådana harjakter voro egentligen ett klent nöje för mig, men Öster roade de och pojkarna ville gärna ha den lilla inkomsten. Nu ligger Björneborgsbanans banvall på dessa mina förra jaktmarker och tågens rasslande samt lokomotivens hvisselpipor ha nog skrämt hararna långt bort.
Väster om staden voro hararna lika hemmastadda. De funnos på sluttningen af Pyynikke-åsen utmed Pyhäjärvi strand fram till strömmen vid Nalkala och det förra tegelbruket, där nu esplanadens södra ända är; äfven jagade vi dem i trakten mellan kronomagasinet och Santalahti. På 60-talet gick stadens västra gräns utefter östra sidan af esplanaden och äfven därinom funnos harar på kvarterens öde platser och trädgårdstäppor söder om Köpmangatan. Där denna gata skäres af esplanaden, började landsvägen, och på södra sidan om denna låg en liten egendomlig byggnad af trä, troligen uppförd af någon arkitektoniskt erfaren stadsbo med smak för den monumentala antiken. Byggningen skulle väl i liten skala föreställa ett grekiskt tempel, ty den hade på den intill vägen liggande långsidan en af två doriska pelare prydd portikus. Dessa pelare stodo i en infälld nisch och uppburo en trekantig gafvel på hvilken en i trä skuren lagerkrans var anbringad. Mellan pelarena fanns ingångsdörren till tabernaklet, liten, låg och järnbeslagen samt ytterligare bevarad med tvänne järnbommar och lås. Dessutom pryddes byggningen mot vägen af tvänne med järngaller försedda fönster, men jag förhindrades af glasrutornas antika beskaffenhet att taga reda på hvad i templet förvarades. I yngre dagar hade det utanpå varit rappadt och hvitmenadt och ansågs förmodligen då vara en prydnad för staden, placerad på så bemärkt ställe vid tullen, men den tiden var längesedan gången och dess tand hade gnagt därpå så att af rappningen fanns blott spår kvar på den lutande, nedsjunkna helgedomen. Placerad som sagdt vid stadens början hade byggningen säkert i den gamla goda tiden imponerat på den som första gången anlände till staden, dock påminde den på min tid under många år om idel förgänglighet, vanskötsel och förfall; vattnet rann in genom taket och grodorna bodde under den.
Ungefär etthundra steg från detta förfallna tempel och på motsatt sida af landsvägen fanns en stor grop, som förmodligen uppstått, då tegel fordom tillverkats af den där befintliga leran. Denna gamla lergrop var ställvis igenväxt af al och videbuskar och i dessa bodde de harar, hvilka hade sina betesmarker i kringliggande köksträdgårdar samt väl äfven på den närbelägna gamla begrafningsplatsen, som då såg ganska förvildad ut.
En söndagsmorgon mellan klockan 8 och 9, då kassören var på hemväg öfver åkrar och ängar, råkade Moppe ur lergropens buskar skrämma fram en hare, hvilken kassören i brådskan skadsköt, dock icke värre, än att haren kunde springa undan för hunden, som förmodligen icke strax observerat honom och försent hann efter, just då haren kilade in genom ett litet hål i templets fundament. Hålet i den låga och djupt uti jorden sjunkna stenfoten var för trångt och Moppe ville på inga villkor låta förmå sig att intränga där, men slutligen lyckades det för oss att på annat ställe rifva en så pass stor öppning under huset, att vi med en anskaffad gärdesstör och en af segelgarn gjord snara efter oändligt besvär kunde meta fram haren. Sådant skedde uti det förbigående kyrkfolkets åsyn i september 1868. Tammerfors har alltid varit fristad, d.v.s. man fick där göra just hvad man behagade, blott man bar sig hyggligt åt.
Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf en vefslup och en segelslup.
I en skildring af ångbåtsbyggeriets begynnelse vid de tavastländska vattendragen kan jag icke underlåta att för fullständighetens skull nämna något om de dilettantexperiment, som af enskild person i den vägen utfördes. Några af dem sakna icke intresse och bland dem äro en stockholmsk "kullbåts" öden och metamorfoser värda att bevaras från glömskan, ty äfven den måste upptagas bland de första ångbåtarna därstädes och var den ömsevis hemma än i T:hus och än i T:fors.
Någon tid efter det ångslupen "Ilmarinen" utfört den förut beskrifna första ångbåtsfärden emellan städerna, kom i T:hus bosatte källarmästaren Nordin, som var hemma från Sverige, på den tanken att inrätta sjökommunikation för befordrande af passagerare till och från den vid pass en km från staden belägna natursköna parken och dess restauration. Denna spekulation baserade han på förhoppningen, att stadsborna sommartiden skulle föredraga att färdas den vackra svala sjövägen framför att i solgasset och dammet traska på landsvägen, ty åkarnes rörliga och hjälpsamma släkte hade den tiden invandrat till orten i endast några få och svårt åtkomliga exemplar, hvilka sällan hittades, då de behöfdes. För ändamålet förskref källarmästaren från Stockholm en utaf de därstädes af ångsluparna allt mera undanträngda kullbåtarna jämte de därtill behöfliga fyra genuina dalkullorna. Han lyckades erhålla en ny, rymlig och vacker farkost, och så länge nöjet var nytt, begagnade man sig rätt flitigt däraf. Under sommaren 1864 var det modernt i det lilla samhället att låta vefva sig fram och tillbaka mellan staden och parken eller på kortare färder på vattendraget; men småningom försvann nyhetens behag, man fann nöjet dyrt och tröttnade därvid. Följden blef att rederirörelsen började gå med förlust för källarmästaren, och mot slutet af säsongen fingo kullorna resa till sitt land igen. Följande sommar, då båten någon gång användes, försökte han att ersätta de äkta kullorna med hemgjorda och i stil kostymerade, men de inproviserade "gingo icke", ty de voro, efter hvad källarmästaren påstod, icke som de äkta "uppvuxna med vefven i hand" och tröttnade därför snart, blefvo opålitliga och strejkade slutligen för alltid. Källarmästaren ledsnade vid hela rederirörelsen, som endast medförde förluster och förtret, och båten fick snart utan tillsyn ligga i marvatten, tills den sjönk. I detta tillstånd gjorde jag dess bekantskap, då jag på hösten år 1865 reste genom T:hus och källarmästaren bjöd den åt mig för en spottstyfver. Jag var dock icke hågad för affären och hörde sedan på ett par år ej vidare af vefslupen.
Samtidigt som hr N. i T:hus roade sig med dessa rederiförsök, fanns i T:fors en fabrikant P. som förvärfvat tekniska kunskaper och af intresse för mekanik bråkade med små experiment i remontverkstaden vid sin fabrik. Han hade ledsnat vid att på lediga stunder med en liten segelslup söla af och an på Pyhäjärvis lugna vatten, där bakom Pyynikkeåsen sommarvindarna endast svagt och stötvis kunna göra sig gällande och där segelsporten sällan var ett nöje, men ibland blef rätt farlig. Under den vackraste sommartiden mojna vindkårarna af fram på eftermiddagen, och ville man då icke lämna segelbåten vid en aflägsen strand och vandra hem, måste man besvära sig med att ro den tillbaka till staden, och då blef det sista stycket uppför strömmen bra tröttsamt. P., som var fast besluten att komma framåt i hvilket väder som helst, förändrade segelslupen till ångslup och slapp sålunda både kryssa och ro, men skaffade sig därmed annat besvär i stället. Till modell för sitt arbetsdryga företag valde han hjulångbåten "Laukkos" maskineri och eftergjorde det i ungefär åttondedelen af naturlig storlek. Ångpannan beställdes hos en maskinfabrik vid kusten, emedan hans lilla verkstad icke var inrättad för sådant arbete. Den gjordes cylindrisk, med horisontal eldstad och några däröfver insatta eldrör. Därpå anbringades det själfförfärdigade maskineriet, bestående af tvänne horisontala ångcylindrar med tillbehör drifvande den tvärskepps ofvanpå ångpannan lagda hjulaxeln. Allt blef fullständigt och väl utfördt, utom backmekaniken som saknades, antingen därför att fabrikören ansåg den för krånglig att utföra eller obehöflig på en så liten ångare. Då detta maskineri var placeradt i slupskrofvet, blef aktern ganska djupt nedtryckt och bakom maskinen rymdes endast fabrikören själf. Han måste således vara styrman, maskinist och eldare i en person och hade under färden full sysselsättning af att, medan han höll reda på kursen och vattenståndet i pannan, smörja maskinen och allt som oftast stoppa de små vedpinnarna i den minimala eldstaden. Detta var annat än att ligga i ro och masa sig i segelslupen. Förom maskineriet fanns just jämt plats för fem personer, som kunde sitta två på hvardera sidan och en med ryggen mot förstäfven. Ledsamt nog var det tarfligt beställdt med ångtillgången, som den lilla pannan var i stånd att leverera, eftersom båten på det något öfver en km långa afståndet från Laukko torg till värdshuset på Pyynikke strand en å två gånger måste köra stäfven mot land, för att i det läget afvakta de sjunkna krafternas ökande, d.v.s. ångtryckets stigande. Vid dessa strandhugg körde man dock icke värre fast, än att slupen kunde skjutas loss med båtshake eller åra, ty manövern utfördes icke förr än ångtrycket var i det närmaste nedsjunket till noll och farten därefter. Jag såg båten flere gånger ligga vid sådana mellanstationer, men kom ledsamt nog aldrig i tillfälle att vara med på dess färder. Det berättades att då maskineriet sålunda var uthviladt och ångtrycket stigit till ansenlig höjd, surrade de små skofvelhjulen värre och vispade den i aktern sittande fabrikören lungvåt, hvilket ju icke alltid kan ha varit angenämt, men kanske kunde kännas svalkande i sommarvärmen framför ångpannan. Emellertid ändrade och förbättrade han flitigt sitt verk och roade sig därmed under flere somrar.
En dag i juni 1867 såg jag vid Lembois ångbåten "Vanaja" släpa den Nordinska vefslupen efter sig och hörde af kaptenen, att h:rna N. och P., som båda småningom fått nog af sina egna båtar, nu gjort byte med hvarandra, till följe hvaraf vefslupen var på väg till T:fors, liksom ångslupen redan anländt till T:hus. Det kan ju tyckas vara en god affär att byta sig till en ångslup för en vefslup, men sannerligen jag förstod hvad källarmästaren tänkte sig kunna uträtta med den förvärfvade leksaken. Han kunde visst använda sin minste kypare som styrman och maskinist, ty kypare äro vanligen läraktigt, fiffigt, villigt och framför allt billigt folk, men att ånga af och an mellan staden och parken med högst fem passagerare för gången kunde ej ens med hotellpris bli en lönande affär; det borde herr källarmästaren kunnat räkna ut på sina fem fingrar. Däremot hade fabrikör P. mera skäl att vara belåten med bytet, ty vefslupens skrof var väl och snyggt byggdt och, som det vid ytligt påseende tycktes, någorlunda bra bibehållet. Han beställde en ångpanna, förfärdigade själf en vanlig vertikal, encylindrig högtryckspropellermaskin samt gaf åt sin nya ångslup namnet "Tampere". De följande somrarna gjorde denna på lördagar och söndagar lustresor med fabriksarbetare längs Pyhäjärvis stränder och någorlunda reguljära turer mellan staden och utvärdshusen nedanom Pyynikke samt till Viksholmen, där förutnämnde bagarmästare inrättat ett mycket besökt förlustelseställe, hvarest musik med dans emellanåt förekom och utom bullarna äfven annat godt kunde erhållas. Men allt har ett slut, så ock detta nöje för fabrikören, ty ödet fogade en vårdag att ångbåtsbesiktningsmännen funno vefslupens gamla träskrof vara för illa angripet af tidens tand för att bära det tunga maskineriet och nekade af detta skäl tillstånd att däruti vidare transportera passagerare. Fabrikören visste dock råd för att ångbåtstrafiken till sommarkrogarna kunde fortgå under säsongen. Han skaffade sig en stor pråm, hvilken hans "Tampere" fick draga efter sig vid en tross så lång som största djupet i Pyhäjärvi. Det berättades att bogserlinan togs så lång, på det att, ifall bottnen gick ur ångslupen och denna sjönk, pråmen icke skulle dras med ned i djupet. På lustresor, då den stora pråmen var fullastad med stående fabriksarbetare och bogserades af den lilla ångaren, liknade denna sedd från Pyynikkeåsens höjd en liten hvit råtta, som försökte fara af med ett hölass. Snabba voro färderna icke, men så voro den tiden pretensionerna på hastighet och på bekvämlighet ombord icke heller stora. För den senare och det lefvande fraktgodsets säkerhet sörjde besiktningsmännen med anordnandet att för sådana färder ledstänger och bänkar ovillkorligen måste anbringas på pråmen.