På detta sätt försiggick trafiken under sommaren år 1869, men under följande vinter byggde fabrikören en mindre, ny och nätt pråm af trä i form af ett riktigt tidsenligt ångslupsskrof, försedt med glasveranda utefter halfva längden akteröfver. Då både ångslupen och pråmen voro snyggt hvitmenade och man från Pyynikkeåsens kullar såg dem med långt afstånd emellan sig i sakta mak komma sväfvande på sjön, liknade de ett par jättelika svanar fullsatta med små kryp, hvarvid dock för att göra liknelsen fullständig maskinens hostande måste tagas för svanesången, ty äfven detta nöje räckte blott en sommar. Sedan sålde fabrikören ångaren till egaren af Vexiö gård i Kangasala socken, löjtnanten Favorin, som kallade den "Aina" och använde den för bogsering af brännvedspråmar från Mallasvesi, Längelmävesi och Roines besjungna, natursköna vattendrag till städerna T:hus och T:fors. På den vägen försvann vefslupen sedan för mina ögon.
Följande vinter 1870-71 slog fabrikör P. sig riktigt på ångslupsbyggeri och satte en propellermaskin i den året förut byggda pråmen, som fick öfvertaga namnet "Tampere". Dessutom fabricerade han åt herrar Hagelberg & Laurén en af trä byggd ångslup på Näsijärvi, som kallades "Toivo" och sysslade med bogsering. Dessa nya ångbåtar ligga dock redan utom ramen för mina skildringar af vefslupens öden och måste därför förbigås. I stället vill jag omtala de besynnerliga förändringar och skickelser fabrikörens till ångare förvandlade segelslup råkade ut för, sedan källarmästaren blifvit dess egare.
Denne herre hade själf icke det ringaste reda på skötseln af en ångbåt, men på den tiden var det icke så noga med examinerade maskinister, och han råkade få en fiffig kypare, som någon tid i hufvudstaden farit med och tittat på ångslupar och deras maskinerier, samt var försedd med tillräckligt kurage för att våga sig på maskinistbefattningen. Men när kyparen första gången fick upp ånga, så att denna rusade ut genom säkerhetsventilen, blef källarmästaren rädd om sitt lif och lagade sig kvickt i land och på säkert afstånd samt vågade sig icke vidare ombord. Kyparen fick sedan sköta båten bäst han kunde, men när passagerarena småningom kommo underfund med, att ingen färd till parken eller därifrån var möjlig, utan att ångaren af medfödd svaghet blef andfådd och man därför i hvilket väder som helst långa stunder nödgades ligga stilla och drifva tills maskineriet var uthviladt, började de småningom finna nöjet ganska tvifvelaktigt och afstodo därifrån. Då källarmästaren sedan icke fann uträkning i att låta kyparen ensam fara fram och åter fick slupångaren ligga stilla, liksom vefslupen gjort förut.
Mot hösten samma år råkade egaren af en mekanisk verkstad i Åbo resa genom T:hus och tog in i källarmästarens hotell. För honom klagade denne sin nöd angående ångaren samt begärde hans råd. Den resande besåg rariteten, fann maskineriet användbart och erbjöd sig att för billigt pris bygga ett nytt skrof af järn rymligt nog för 20 till 25 personer. Källarmästaren gick med förtjusning in på affären och sände med första slädföre slupens maskineri till Åbo. Verkstaden byggde skrofvet till den nya ångslupen 30 fot långt, 6 1/2 fot bredt midskepps och utan last 2 1/2 fot djupgående. Det blef en liten öppen ångslup, endast försedd med golf och med soffor längs sidorna, men utan skydd för regn och sol. Den anlände med sista slädföret år 1868 på våren till T:hus, sedan källarmästaren likvisst på förhand verkställt betalningen. Själfva båten såg nog så treflig och nätt ut, men den förändring maskineriet undergått var så egendomlig och ovanlig, att jag betviflar att något dylikt förr utförts på en ångbåt.
Fabrikör P. hade som nämndt förfärdigat maskinen liggande ofvanpå den horisontala ångpannan och drifvande skofvelhjul, men då källarmästaren haft så dålig erfarenhet af hjulbåtar och icke vidare ville veta af en sådan, hade verkstaden varit tillmötesgående och förändrat hjulbåtsmaskinen till propellermaskin på följande sätt:
För att öka ångbildningsförmågan, som tillförene varit alldeles otillräcklig, och tillika åstadkomma en så pass rymlig eldstad, att vanliga vedklabbar kunde användas, byggdes under ångpannan en tackjärnslåda, som invändigt bekläddes med tegelmur och försågs med roster. Från denna eldstad leddes elden genom en murad kanal upp i pannans gamla eldstadsrör och de bakom detta befintliga tuberna. Genom denna tillbyggnad uppnåddes, att en ordentlig brasa kunde brinna under pannan och man slapp ifrån besväret att såsom förut ideligen peta in den till stickor spjälkta veden. Mera genomgripande metamorfos än ångpannan undergick dock maskinen. Den tvärs öfver pannan liggande gamla maskinaxeln kapades på båda sidor därom ett stycke utanför de på pannan fästade lagren, och på stumparna anbringades remskifvor, c:a 2 l/2 fot i diameter, en på hvardera sidan. Dessa skifvor drefvo medelst gummiremmar tvänne något mindre sådana, som voro fästade på en kort, tvärs öfver båten i jämnhöjd med propelleraxeln monterad mellanaxel. På denna mellanaxel sutto tvänne med knapar försedda små lösa, koniska kugghjul, som voro uti ingrepp med ett dylikt hjul, fastkiladt på ändan af den genom akterstäfven utgående propelleraxeln. Mellan de på mellanaxeln befintliga hjulen löpte en med knapar försedd och på en i axeln fästad kil förskjutbar koppelmuff, som tjänade till att turvis på axeln fastkoppla än det ena eller det andra af de koniska hjulen. Därigenom åstadkoms att propelleraxeln roterade åt det ena eller det motsatta hållet allteftersom muffen med den därvid anbringade häfstången flyttades till ingrepp i de olika hjulen. Då häfstången sköts åt styrbord, dref propellern båten "framåt", lades den öfver åt babord blef det "back" och ställdes den rätt upp och ned på midten af en styrningsbygel, var det "stopp", ehuru maskinen obehindradt snurrade på. Detta var ju en rätt enkel och praktisk tillställning, som blifvit nödvändig emedan den gamla maskinen af fabrikör P. var konstruerad endast för en rörelseriktning och alltid saknat förmåga att gå "back". På det nu beskrifna sättet hade verkstaden med minsta besvär och kostnad löst problemet att manövrera båten, ty det betingade priset var för lågt för att kunna åstadkomma något bättre.
Som det nu blifvit ställdt, var maskineriet ändå behäftadt med ett par ledsamma olägenheter. De med stor hastighet kringsnurrande kugghjulen skramlade ständigt och hade en hård metallklang, som i längden blef ytterst oangenäm och nervretande samt hindrade hvarje gemytligt samtal ombord, men än värre var att maskineriets långa svajande remmar, som med ansenlig hastighet kilade fram och åter, hvarje ögonblick kunde komma i kontakt med passagerarenas kläder och draga dem eller folks armar och ben med sig kring skifvorna. Denna tillställning var mycket farlig, och det måste anses oförsvarligt gjordt af verkstaden att för besparings skull åsidosätta all försiktighet och icke ens öfverbygga dessa delar af maskineriet.
Källarmästaren var mycket nyfiken att få profva sin nya båt, men tyvärr äfven för stor hushållare för att skaffa sig en duglig maskinist. Så snart islossningen försiggått och ångslupen gått af stapeln, inbjöd han vänner och bekanta till profresa, ehuru vädret den dagen icke var angenämt och i midten af maj liknade april. Efter en snabb färd anlände man lyckligt till parken, där en treflig tillställning var föranstaltad för säsongens, sommarkommunikationens och restaurationens öppnande därstädes, och på aftonen skulle återfärden till staden försiggå med ångaren. Under eftermiddagens lopp hade blöt snö fallit, och då sällskapet gick ombord snöade det ytterligare. De nya gummiremmarna hade under ditfärden betydligt sträckt sig, hvilket ingen ombord förstod eller fäste sig vid, ej heller fanns någon inrättning att spänna dem med, om händelsevis någon haft begrepp om följderna af att de slaknat. Då båten hunnit ett stycke ut på viken voro remskifvorna af den våta snön så hala att, då full kraft släpptes på, de lösa remmarna började glida och snart slintade ned, hvarpå det från allt motstånd befriade maskineriet rasade rundt med förskräcklig fart. Det blef naturligtvis tvärt stopp och där låg den lilla båten midt ute på sjön orörlig men skakande af maskinkraften. Egaren och de förskrämda passagerarena trodde att maskineriet skulle flyga sönder samt utstötte ihållande nödrop, hvarigenom småningom roddbåtar ditlockades som bärgade de förtviflade nödställda och bogserade ångaren till land. Det var en sorglig otur, som förföljde alla källarmästarens ångbåtsföretag och från första början tillintetgjorde äfven detta försök, hvilket ingifvit honom så stora förhoppningar.
Denna första färd bringade båten genast i vanrykte, och i sin nöd skref egaren till mig att, i egenskap af besiktningsman för ängbåtsmaskinerierna på vattendraget där, infinna mig för att syna båten. Det var ganska intressant att göra denna så besynnerligt hopkomna ångares bekantskap. Men då källarmästaren skydde alla ytterligare utgifter, stod intet annat att göra, än ålägga honom att skaffa sig en kunnig maskinist och ofördröjligen låta inkläda och öfverbygga maskineriet, så att drifremmarna skyddades för våta och hindrades att ställa till olyckor. Dessutom rådde jag honom att anbringa spännrullar under remmarna, men sådana lät han för kostnadens skull ändock icke utföra. Maskineriets inbyggande åstadkom visst, att båten, om den sköttes af kompetent person, erhöll tillstånd att föra passagerare samt att den kunde användas i regn och snöväder, men det utöfver hela sjön hörbara oljudet dämpades endast; det försvann beklagligtvis icke och allmänhetens mot båten fattade fördom ej heller. Förtroendet för båten var och förblef förstördt och man visste berätta, att ingen ville riskera att fara med "tröskverket", hvilket öknamn man gifvit åt källarmästarens sista misslyckade ackvisition. Därtill nödd och tvungen beslöt han att icke vidare trotsa sin stora otur och lät båten under sommaren ligga obegagnad i den förhoppning, att någon amatör skulle köpa den. Sedan han äfven småningom kommit till insikt om, att en sådan sak icke kan realiseras utan förlust och bjudit ut den på flere håll, lyckades han finna köpare i en engelsman från T:fors Mr. Joseph Fielding, remontmästare hos firman Finlayson & C:o därstädes.
Mot slutet af maj 1869 infann sig Mr. Fielding på verkstadens kontor och bad mig följa med till stranden af Laukko torg för att bese en af honom inköpt ångbåt, på hvilken han önskade verkstaden skulle utföra några förändringar. Under vägen dit kom jag icke att fråga hvarifrån han skaffat sig båten, men igenkände vid framkomsten genast Nordins tröskverk. Gratulerande F. till den förvärfvade klenoden, frågade jag, hvad han önskade få utträttadt och fick till stor förnöjelse höra, att han ansåg det med remutväxling försedda maskineriet mindre lämpligt för en propellerbåt, ehuru det efter säljarens utsago tillverkats vid en känd och namngifven verkstad, men tyckte han, att det lätt kunde ändras till hjulbåtsmaskin, emedan maskinaxeln redan helt lämpligt var anbringad tvärsöfver båten och denna således blott behöfde förlängas. Denna ombyggnad hoppades han verkstaden skulle utföra åt honom för billigt pris. Jag rådde honom att beställa ett alldeles nytt och tidsenligt maskineri, dock ansåg han ett sådant bli för dyrbart samt menade att han som mekaniker nog förstod huru mycket af det gamla som kunde användas. Detta kunde jag icke förneka, men meddelade honom, hvad jag visste om maskineriet och dess tillkomst, äfvensom att jag endast på vissa villkor ville förbinda verkstaden att befatta sig med ombyggandet. Dessa villkor voro: Båten måste få bli propellerbåt, emedan skrofvet bäst passade till en sådan. Af maskineriet skulle endast det användas, som var passande för en snabbgående direkt på axeln verkande propellermaskin. Att den horisontala ångpannan skulle ombyggas till en vertikal och slutligen, att då ett exakt pris för ett arbete bestående endast af förändringar icke kunde uppgifvas, utan att tagas till så rundligt att verkstaden med säkerhet icke råkade ut för förlust, vore det lämpligast och billigast för F. att beställa utförandet enligt räkning, mot mitt löfte att arbetet skulle utföras så bra som möjligt och till skäligt pris. Dessa villkor trodde jag F. icke ville antaga och hoppades på sådant vis slippa ifrån det lönlösa bråket med hans båt. Han funderade på saken under ett par dagar, men så åkte ångslupen en morgon in på verkstadsgården och egaren anlände för att beställa förändringen. Han tycktes, tillfölje af de upplysningar jag gifvlt honom, vara ångerköpt och ha insett att en grundlig ombyggnad måste företagas; denna ville han nu kosta på, eftersom han köpt båten billigt och hoppades att få den i riktigt godt skick. Detta lofvades honom, och skulle han slippa taga emot båten om den icke blefve tillnöjes, hvarefter de nämnda villkoren uppskrefvos och undertecknades.