Således fick jag dock den intressanta uppgiften att till billigt pris, med användande af allt dugligt bland det gamla skräpet, däraf åstadkomma en användbar och tidsenlig ångslup. Detta uppdrag roade mig, ty det nätta skrofvet var förtjänt af en god maskin, och en bra båt fick Mr. F.

Ändringen af maskineriet blef vidtomfattande och utfördes på följande sätt. Af ångpannan togs det yttre fodralet och användes till eldstad i en ny vertikal panna, hvaruti de gamla tubrören insattes korsande hvarandra i horisontala rader. Yttre pannskalet och bottnarna gjordes nya, men den gamla eldstaden användes till den uti pannan befintliga delen af skorstenen. Af den gamla pannan blefvo således blott de små bottnarna obegagnade. Till ångpannan och maskinen gjordes en gemensam fundamentram, som innehöll två lager för maskinaxeln och fästades stadigt i båten. Däröfver uppställdes en vertikal skåpliknande ställning för maskinen, på hvars öfre plan de båda gamla ångcylindrarna placerades uti liten vinkel mot hvarandra, arbetande på en gemensam vef, förfärdigad af den gamla dubbelslängiga vefaxeln; äfven användes de gamla vefstakarna, kolfhufvudena och förningarna. En ny på axeln sittande regleringsmekanik med skrufgänga tillverkades, och härpå uppsattes de gamla excenterskifvorna och stängerna för slidrörelsen. Således förkastades nästan intet af det gamla maskineriet. Den nya vertikala snabbgående tvillingmaskinen kopplades direkte vid propelleraxeln, hvarigenom remöfverföringarna och allt skrammelverk undvekos samt mera utrymme vanns i båten.

Detta arbete utfördes på tre veckor, och under midsommardagarna kunde Mr. F. göra lustturer på Pyhäjärvi med sin nya ångare. Han var nu förtjust öfver båten, som vid 80 à 90 skålpunds ångtryck, hvilket pannan gaf utan att forceras, och 220-250 omlopp af maskinen i minuten, gick så att hvitt skum fräste framför bogen. Detta var väl äfven orsaken till att han kallade sin båt "Amalia" efter sin hustru, ty gumman fräste litet ibland öfver de stora utgifter, denna mannens käpphäst förorsakade.

F. var gladlynt och vänsäll samt arrangerade för firandet af båtens namngifning en stor festlighet på Viksholmen, hvartill han inbjöd alla vid fabrikerna i staden anställda landsmän jämte familjer, så mycket folk som rymdes i båten, och trakterade dem rundligt. Detta festande roade honom, hvarför han som oftast under sommarens lopp upprepade det, hvilket dock fru F. var föga nöjd med, eftersom det kostade mycket och intet inbringade; ty hon var som de flesta engelska fruar i T:fors på den tiden mycket noga och hushållsaktig. Därför satte hon slutligen sitt absoluta veto emot dessa lustresor med bjudningar, och då ingen af landsmännen brydde sig om att i gästfrihet följa det gifna exemplet, fick Mr. F. snart lustresa ensam och tröttnade därpå. Någon inkomst kunde han ej heller få af båten, ty om han ville hyra ut den åt annan person eller göra lustresor med passagerare måste båten besiktigas och föras af examinerad maskinist, hvilket icke lönade sig för Mr. F., ty på orten fanns då ingen efterfrågan på en så liten båt till ett sådant ändamål. De ständiga utgifterna medförde slutligen det vanliga resultatet, att båten fick ligga obegagnad, och egaren funderade på att göra sig af med den. Han lyckades äfven sälja den samma höst. En tysk handelsresande råkade få se den nätta leksaken och betalade så bra därför, att Mr. F. slapp undan utan direkt förlust på affären. Men köparen gjorde det villkoret att få betala köpesumman med kolonialvaror, viner samt annat godt och användbart i den frikostige gentlemannens hushåll, där det äfven snart gick åt, hvarför man med skäl kunde säga, att Mr. F. och hans goda vänner förtärde hela ångslupen.

Detta kan dock påstås blott ha händt hvad Mr. F. beträffar, ty den nya egaren hade båten i behåll och skickade honom till Lübeck. "Amalia" fick ånga i väg till T:hus, där källarmästar Nordin var i tillfälle att med en känsla af vemod fara med och taga afsked af sin förra tillhörighet, hvilken sedan med järnvägen fortsatte resan till hufvudstaden, hvarest båten skaffades ombord på ångaren "Nikolai", som förde den till destinationsorten, Lübeck.

Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin.

Enligt hvad mig meddelats af bekanta på orten, väckte "Amalia" uppseende i Hansastaden för sin nätta form och sin för båtens små dimensioner rätt ansenliga hastighet. Den användes för tillfälliga färder på Travefloden och för söndagslustresor till Travemünde samt var under första sommaren mycket anlitad. Men då det lika litet där som i T:fors lönade sig att hålla stadigvarande besättning på båten, anlitades genom egarens bekantskaper manskap från de för tillfället i hamnen liggande och i staden hemmahörande större ångbåtarna, rorgängare, maskinister och eldare. Sådana voro emellanåt icke riktigt hemmastadda på en så liten farkost och ovana vid dess för den tiden rätt snabbt arbetande maskineri, äfvensom vid pannans matning med injektor. Ej heller kunde egaren vara alltför nogräknad med kvaliteten af det manskap som för tillfället stod att fås, ty vanligen fanns ej folk att välja på.

Då båtens ångpanna redan med vedeldning gaf ånga i öfverflöd och där eldades med stenkol eller koks, ökades ångbildningen ansenligt och maskinisten måste därför vara en pålitlig och påpasslig karl, som med största uppmärksamhet och jämnhet skötte eldning och matning; eljes steg ångtrycket i hast till 9 à 10 atmf. och rusade då äfven under full gång med hvinande oljud ur säkerhetsventilerna. Sådant hände några gånger och skylldes af vederbörande naturligtvis på maskineriets konstruktion, hvilken genom detta prat helt oförtjänt misskrediterades. Dock aflöpte allt lyckligt och väl till nästföljande höst, år 1870.

För en färd till Travemünde hade man anförtrott ångslupens skötande åt en maskinistelev, lånad från en större ångbåt. Denna ungdom var för första gången på en så liten ångare och hade icke hunnit eller ansett nödigt taga reda på pannans matareapparater, innan afresan försiggick. Båten var fullpackad med folk och hade icke kommit långt på väg, innan det behöfdes vatten i ångpannan. Då visade det sig, att injektorn icke arbetade, huru än maskinisten bråkade för att få den i gång. Efter en stunds fåfäng möda måste han taga till handpumpen och med den pressa in vatten i pannan. Detta lyckades dock lika litet, ty äfven den var i oskick, troligen hade redan under föregående resa flytande smuts ur den orena floden fastnat i apparaterna och för tillfället gjort båda oanvändbara.

Under tiden hade vattnet i pannan sjunkit ur profglasröret och ångan börjat rusa ut ur säkerhetsventilerna, medan ångslupen med ökad hastighet kilade framåt. Rådlös och hufvudyr fjäskade maskinisten från den ena matareapparaten till den andra och ref, för att bli af med ångans öfverflöd, upp både eldstadsdörren och hvisselpipan. Passagerarena, som märkte att icke allt var som det borde och sågo att maskinisten tappat hufvudet, blefvo skrämda och fruktade naturligtvis genast att ångpannan skulle explodera. För att slippa så långt som möjligt ifrån denna trängde de upp i båtens för och akter så våldsamt, att en del af dem, rädda att knuffas i sjön, skreko på hjälp. Andra, som trodde att maskinisten öppnat hvisselpipan för att tillkalla hjälp, gjorde paniken ombord fullständig, och man skrek på styrman att köra båten på land.