Under all denna konfusion rusade ångslupen förbi flere på floden liggande fartyg, hvars besättningar hälsade det lilla fräsande och tjutande vidundret med ihållande hurrarop och viftningar. Föga anande det kritiska tillståndet ombord, trodde de nog, att det örondöfvande ljudet på den lilla snabblöparen tillställts af öfvermod och för nöjes skull. Sedan denna oroväckande situation en stund fortfarit, lyckligtvis utan att något värre inträffat och ingen af förskräckelse ramlat eller hoppat i vattnet, hittade en rådig passagerare på att med sin hatt ösa vatten ur floden in i den öppna eldstaden. Med några hattar vatten släcktes elden snabbt, ångtrycket minskades hastigt, och sedan alla något lugnat sig, lade båten på allmän begäran till vid närmaste landningsställe och därmed var denna hemska tilldragelse lyckligt öfverstånden. Passagerarena lämnade alla båten, föredragande att taga sig fram på egen hand framför att, som de trodde, riskera lifvet på ångslupen. Då hvarken ångpannan eller maskinen lidit skada återvände ångslupen tom till staden sedan injektorn och pumpen behörigen rengjorts.

Berättelsen om äfventyret hörde jag, då jag följande sommar passerade Lübeck, af en bekant, som vid tillfället varit med, och har jag icke anledning tro att något i skildringen öfverdrifvits. Han tillade äfven, att fasaväckande historier om tilldragelsen snabbt spredos i staden och kommo i tidningarna, hvarigenom stort uppseende väcktes, mycket större än händelsen var förtjänt af. Följden blef att högst få därefter riskerade fara med ångslupen och att affären totalt förstördes för egaren.

Under loppet af flere år hörde jag sedan intet om båten, tills en vacker dag ett bref från Berlin anlände till verkstaden i T:fors, innehållande begäran att dit enligt uppgifven adress sända modellen till ångslupen "Amalias" ångcylindrar. Då verkstaden icke tillverkat dessa cylindrar, men dock önskade tillmötesgå den skrifvande, vände den sig i ärendet till maskinens konstruktör fabrikör P., som dock icke mer hade ifrågavarande modell i behåll. Vid detta tillfälle erfors att "Amalia" från Lübeck blifvit såld till Berlin och där på Spreefloden och kringliggande sjöar under årens lopp tjänstgjort till nytta och nöje, utan vidare malörer, än att en af ångcylindrarna visat sig felaktig i gjutgodset och därför skulle ersättas med en ny.

Detta inträffade under ett af åren 1875 eller 76 och visade, att denna så egendomligt hopkomna och vidtberesta ångslup dock slutligen gjorde skäl för sig, sedan den på rätta stället kommit i rätta händer. Kanske går den sina turer där ännu.

En jakt vid Pyynikke.

Vid södra sidan af Pyynikkeåsens sluttning mot Pyhäjärvi upprinna på en liten busk- och trädbeväxt plats tätt intill hvarandra många ymniga källsprång, hvilka förena sig till en strid bäck, som efter ett kort lopp genom den odlade 2 à 300 meter breda strandslätten utfaller i sjön. Denna bäck tyckes hela året om vara lika vattenrik, och då den utan annat synligt tillflöde så plötsligt framväller ur grusåsen, var den tron allmänt spridd i trakten, att den uppkom af läckvatten från den på andra sidan om åsen närmare fyratio fot högre belägna Näsijärvi De funnos som påstodo, att bäckens vattenmassa långsamt men jämnt ökades, allteftersom källornas underjordiska rännilar mer och mer skuros upp, och förutsade de att T:fors ström i framtiden skulle taga denna väg, öfvergifva sin nuvarande strömbädd och således lämna fabrikerna utan vattenkraft. Det finns ju folk som helst tro på det osannolika och mystiska, men troligare är dock, att dessa källor uppstå af nederbörden, som faller på den vidsträckta och mest af groft grus bestående åsen och hvilkens vattenmängd silar ner däri till det under åsen mellan sjöarna liggande glaciala lerskiftet samt vid dess lägsta kant träder i dagen i nämnda grupp af källor. Detta mot Pyhäjärvi sluttande lager af blågrå lera är synligt vid källorna och har på flere andra ställen bearbetats för tegeltillverkning. Denna teori för källornas uppkomst förklarar äfven hvarför utefter hela åsen eljes hvarken bäckar eller källådror finnas.

Sagan om denna bäcks framtidshägringar hade troligen inspirerat den i T:fors på 60-talet allbekanta företagsamma bagarmästaren och restauratören T. att försäkra sig om denna vattenkraft och vid den anlägga en mjölkvarn för eget behof, ty bäcken har fall ned till sjön och kunde således leverera en mindre drifkraft. Dessa funderingar voro orsaken till att T. en dag i augusti förde mig till stället och sedan byggde kvarnen lämpad för den kraft bäcken kunde åstadkomma.

För att efter denna inledning öfvergå till berättelsen om jakten, så var anledningen därtill den, att jag, sysselsatt med afvägning af bäckens fallhöjd ned till sjön observerade en myllrande mängd rapphöns på åkrarna. På hemvägen uppsökte jag kapten Steen, som befanns vara lika intresserad för hönsen som jag, och vi kommo öfverens om att följande söndag, då hans ångbåt råkade ha sin månatliga hvilodag, undersöka hönskullarnas talrikhet. Dagen kom och redan före kl. 5 på morgonen var jag ombord hos kaptenen. Vädret var otrefligt, mulet och regndisigt som på hösten, men blef bättre fram på dagen, och då sjön var lugn, beslöt kaptenen att vi skulle ro längs Pyhäjärvi för att slippa vandra den långa landvägen till jaktplatsen. Ångbåtens rorgängare och Kalle rodde oss således kvickt till stället; vi lade till vid bäckmynningen, kaptenen och Kalle landstego på västra standen, medan jag valde den östra, hvarefter karlen återvände med slupen.

Jag hade icke hunnit besluta hvad som borde företagas, då en sakta hvissling hördes från sjön och jag fick se karlen i båten med högra armen visa åt land samt oupphörligt ömsom öppna och stänga gapet. Däraf kunde jag förstå, att något jaktbart, som höll på att förpläga sig, måste finnas åt det hållet, och följaktligen smög jag ditåt för att taga närmare reda på hvad han menade och såg. Längs sjöstranden stod en rad låga, täta vide- och albuskar, hvilka kunde användas som skydd vid avancerandet, och så kom jag snart obemärkt inom håll af en flock gräsänder, som i en rad längs åkerrenen tuggade och sleto i hafreaxen eller med uppsträckta halsar betraktade båten. Denna andkull hade vi utan att observera farit förbi. Sålänge båten var synlig, höllo änderna sig stilla. I väntan på hvad jag skulle uträtta, hade karlen slutat ro, och iakttagande honom observerade änderna mig icke. Då jag nu visste hvad det gällde, sänkte jag mig på knä bakom närmaste buske och sköt utefter andraden. Tre fåglar föllo, en fjärde flaxade skadskjuten inpå åkern och resten af flocken sträckte öfver sjön.

Då skottet smällde, for ett stycke längre fram en uppskrämd hare ut ur buskarna ned på strandremsan; där varsnade han med det samma karlen i båten, ändrade kurs och kom med god fart emot mig. Tiden räckte just till att spänna hanen innan han åter skyggade för mig och kastade sig åt sidan upp mot åkern, men samtidigt small skottet, hvarpå jösse kullrade rundt och blef liggande. Så hade den tillämnade rapphönsjakten fått en helt oväntad början, och då jag icke hade lust att bära allt det skjutna under jaktens fortsättning, vinkade jag rorgängaren att komma tillbaka med båten och samlade ihop mitt villebråd. Haren och de tre döda änderna hittades nog genast, den skadskjutna ville jag ogärna lämna och sökte en god stund förgäfves, men måste slutligen dock låta karlen fara med det han fått.