Under tiden hade kaptenen och Kalle skött jakten på sitt vanliga sätt. Snart stannade Kalle bligande på marken framför sig, hvarpå kaptenen sakta avancerande drog sig åt sidan om honom och Kalle med utbredda armar kastade sig framstupa. De skrämda fåglarna flögo upp och kaptenen sköt med detsamma. Ibland hände dock, att han redan varsnade fåglarna på marken och sköt tätt under Kalles näsa. Om något föll för hans skott, såg jag icke, men flocken lyfte helt lågt, flög ett kort stycke och slog ned nära bäcken. Då de därigenom kommo mig närmare, öfvergaf jag sökandet efter den sårade anden och drog mig ditåt i skydd af buskarna längs bäcken, medan Kalle fortsatte drifvandet åt mitt håll. Snart såg jag rapphönsen en efter annan flaxa öfver den meterdjupt i marken utskurna bäcken, tydligen obenägna att i den regnfuktiga morgonluften anlita vingarna, och snart kom hela flocken efter. Då de hunnit inom håll, sköt jag i tätaste flocken, så att fjädrarna yrde kring, och lät det andra skottet följa, då de lyftat.

Fastän det denna gång icke behöfdes, hade Kalle sin vana trogen vid skottet stjälpt omkull lik en kägla, men bra var det, ty då han låg skrämde han fåglarna mindre. De vände tillbaka öfver bäcken och flögo inom skotthåll för kaptenen, som ytterligare fällde ett par. Kalle plumsade nu genom bäcken och sökte ihop fyra höns åt mig, men gräsanden hittade han ej heller, den måste ha gömt sig väl och Kalle var ändå icke så skicklig som en fågelhund, ej ens efter denna massaker begåfvo sig rapphönsen längre bort; uppvuxna i närheten och aldrig förföljda hade de väl sällan lämnat råg- och hafreåkrarna där, hvarför det lyckades Kalle att högre upp mot åsen ännu en gång drifva en flock inom skotthåll för oss båda, med den påföljd att han vid frukostdags bar hela dussinet fåglar på ryggen. Hönsen tycktes alla vara af sent kläckta kullar; de flögo visserligen bra, ehuru de icke voro fullväxta, men slutligen blefvo de dock af det ifriga förföljandet så uppskrämda, att de skildes åt och begåfvo sig på flykten, innan Kalle kom nära, hvarför hönsjakten för den gången blef slut.

Småningom hade vi kommit nära den under åsen belägna bondgården, och då vi började känna oss i behof af föda, gingo vi dit för att höra efter hvad som kunde erhållas för penningar och goda ord. Då jag klef öfver stängslet till den byggningen omgifvande potatistäppan, skrämde jag ur de innanför i ymnighet växande vilda hallonbuskarna upp en stor hare, som i sakta mak guppade ut på åkern genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Jag väntade ingen sådan öfverraskning så nära inpå husknutarna, och då jag stod på inhägnaden med bössan på ryggen hann jag endast ropa "hare" åt den bakom mig stående kaptenen och visa ditåt med handen. Han var ögonblickligen herre öfver situationen, och då jösse lugnt satte sig upp för att närmare betrakta dem som störde hans landtliga ro, föll han baklänges för skottet och skakade tassarna litet; troligen var hans sista tanke att det vore bäst ge sig i väg.

Smällen kallade alla man ur huset, och jag var just i beråd att till värdinnan yttra några beklagande ord öfver kaptenens attentat på haren, hvilken jag trodde möjligen höra till gårdens husdjur, då hon förekom mig med att utbrista i tacksägelser öfver att vi befriat henne från odjuret, som ätit upp hennes kålrots- och rofplantor. Hon skaffade oss både mjölk och kaffe med tilltugg samt åtog sig att förvara värt villebråd, tills det längre fram på dagen skulle afhämtas.

Efter frukosten vandrade vi bortåt hagelfabriken utan att träffa på rapphöns eller annat vildt, hvarför vi vände och följde åsen åt väster till Piispala stockrullbanor. Där klefvo vi öfver de stora vallarna af lossnad bark under banställningarna och fortsatte på andra sidan öfver ängarna nedanför landsvägen parallellt med denna. Sä kommo vi till den lilla bäck, hvilken vid Epilä gård rinner under landsvägen från den högre upp belägna vackra sjön och lägre ned mynnar ut i en annan vid Kaarila gård, för att sedan fortsätta till Pyhäjärvi. Nu var Kalle förut och smög bakom buskarna utefter bäcken, och där stannade han tvärt, lyfte händerna upp mot axlarna och sträckte därpå armarna ut från sidorna. Kaptenen hviskade: "Nu ser han något på båda hållen", hvarefter han försiktigt avancerade åt höger och jag åt vänster mot bäcken. Kaptenen fick först syn på gräsänderna där och fyrade på, hvarvid på min sida äfven ett par flögo upp, men så lågt öfver vattnet, att jag mellan buskarna blott såg en skymt af dem; hans blefvo däremot liggande på vattenpölen och därifrån metade Kalle upp dem med en stör. Bäcken var delvis torr och bestod af en rad mindre pölar, hvarför vi hoppades träffa på flere änder och följde dess lopp nedåt Kaarila sjö. Vi påträffade inga änder förrän vi kommo fram till sjön, där vi hörde och sågo dem i vassen, men då ingen båt fanns vid stranden och Kalle bestämdt nekade att våga sig ut på den dyiga sjöbottnen efter skjutna fåglar, fingo vi afstå från att ofreda dem där. Kalle kunde således icke trots sin användbarhet ersätta en bra fågelhund, det insåg jag på den jakten flere gånger, ehuru kaptenen icke ville medgifva det.

Då kaptenen var bekant med egaren på Kaarila, herr T., gingo vi dit och blefvo bjudna på middag, hvilket var ganska fägnesamt, efter vi nu redan traskat omkring fulla sex timmar sedan kaffetåren vankats. Medan middagen afåts, berättade T. att där utom rapphöns och änder äfven fanns godt om harar kring Kaarila och Rahola gårdar samt lofvade fram på eftermiddagen visa oss hvar de höllo till. Han hade sist sett dem samma dag på morgonen och trodde att man kunde komma åt dem utan hund, eftersom de icke voro skygga. Middagen blef långvarig och kaptenen hade ingen lust för jakten, innan han fått kaffe med tillhörande likör, och då detta inträffat var klockan redan närmare fyra. T. följde oss på vägen till Rahola, som utgjordes af en smal gata mellan låga gärdesgårdar. Medan vi gingo sade T., som fått reda på Kalles befattning som drefkarl, att han borde ge sig af ut i hafreåkern bredvid vägen och väsnas där så godt han kunde, så skulle vi nog snart få se harar. Kalle följde oss längs tegarna ömsom skrålande, hvisslande och slående ihop händerna, så det lät som skott.

Till en början egnade vi uppmärksamhet åt hans förehafvande, men då inga harar blefvo synliga, slappades intresset och kaptenen kom åter i farten att berätta någon af sina favorithistorier. Kalle hade under tiden avancerat framom oss och var kommen i närheten af en enstaka vid vägen stående, mindre lada, hvilken som vanligt där i trakten stod på fyra eller sex låga stenfötter; pelare kan man väl icke kalla ett par på hvarandra lagda kullerstenar. Där skrek Kalle till: "Nu komma hararna!" Och ganska riktigt hoppade där fram under ladan och ut på vägen två stycken stora harar, som begagnat sig af den genvägen för att slippa undan Kalles musik. Kaptenen, som gick i bredd med T. några steg framför mig, var med detsamma färdig att skjuta, men hade oturen att skottet klickade, med den påföljd att den haren som var före skuttade öfver gärdesgården. Samtidigt smällde dock hans andra skott, och hvilken af de båda hararna detta var ämnadt åt, tror jag kaptenen själf icke hade riktigt klart för sig, men den andra, som kom tätt efter den första, föll tillbaka på vägen och fortsatte ögonblicket därpå att galoppera längs denna. Det gick dock dåligt undan för jösse, han hade fått fel af skottet, ty han gjorde inga stora skutt som harar bruka, han bara guppade framåt. Då kaptenen såg att haren var skadskjuten, gaf han sig icke tid att ladda, utan kilade efter honom allt hvad hans korta ben kunde, i stället för att gå ur vägen och låta mig skjuta. Med detsamma kom Kalle sättande öfver gärdesgården och följde sin förman, så att det blef alldeles omöjligt att skjuta i den smala gatan, hvarför T. och jag icke kunde annat göra än skratta åt dem som sprungo i kapp med haren; ty att själfva vara med om nöjet föll oss icke in.

Slutligen lyckades Kalle kasta sig öfver haren och taga fatt det utmattade djuret, som fått båda bakbenen afskjutna ofvanom fotleden och sprang på stumparna. Kaptenen gjorde slut på jösses lidanden med ett puukkostygn i nacken och så fick Kalle bära den tillsammans med änderna. Hade vi nu haft en riktig hund skulle den andra haren nog fått samma öde, men Kalle var icke i stånd att få upp den en gång till. Sedan vi skrattat en stund och nojsat med den af kapplöpningen medtagna kaptenen, fortsatte vi vandringen till Rahola, där vi voro välkomna hos major Lange. Dagens jakt var därmed afslutad, ty den fryntlige majoren bjöd på toddar i långa banor och kaptenen splissade dem så flitigt, att skeppare- och jakthistorierna snart på fullt allvar kommo i gång, och de ha ju som kändt den egenskapen, att den ena börjar där den andra slutar undan för undan. Så blef det sent, innan vi lättade ankarena, d.v.s. vår värd var så artig att skicka hem oss och villebrådet med åkdon. Kalle hade varit så förståndig att på egen kallelse tidigare begifva sig hemåt och på vägen afhämta det hos bondgumman deponerade jaktbytet.

Detta jaktnöje upprepade vi någon tid därefter på samma marker, och ehuru vi äfven den gången voro utan både höns- och harhund, förhöllo sig dock såväl rapphönsen som jössarna så tillmötesgående, att kaptenen vid hemvandringen var på så briljant humör efter de många "alles tot"-dropparna, att han vitsade hela vägen. Passerande förbi societetshusdörren ville han icke fortsätta, ty han påstod att det var den enda hamnen i närheten med stadig ankargrund, hvilken dock tyvärr tillika hade det felet, att man nog själf kunde styra in dit, men alltid behöfde lots då man skulle ut. Trotsande faran seglade han in, klarerande, som han sade, hamnafgiften med en hare åt källarmästaren, och då den spjufvern låtsade betvifla att kaptenen skjutit den själf, halades äfven jag in för att bevittna sjöförklaringen, och så lågo vi bi där till fram på småtimmarna, då jag fick åtaga mig lotsningen.

Något om vargar.