En gles och marig tallskog nådde på 1860-talet nästan ända fram till östra stranden af Tammerfors ström, där järnbruket och sågen voro uppförda sedan början af 1844 samt linnefabriken under åren 1858-60. Sådan var äfven den skog, som då klädde Näsijärvis hela södra, bergiga strand, ehuru den under årens lopp ständigt glesnade i samma mån som fabriksarbetarnes kojor kring bruket förökades. Ala-Erkkilä hemman, Huhtimäki, Mäkipää och några andra under Hatanpää gård lydande landbönder voro de enda bebyggarena af den stora slätten på strömmens östra sida, där några usla träkojor utgjorde den anspråkslösa början till den sedan så raskt uppväxande förstaden Skyttälä.
Strax bortom nuvarande järnvägslinjen vidtog skogen, betäckande den mellan gamla och nya landsvägarna liggande grusåsen österut en dryg halfmil ända till Takahuhti by och de bergåsar som följa stränderna vid den en mil långa Aitolahtiviken fram till Teisko kapells, af stockhuggarens yxa nästan orörda skogsmarker. Liknande var förhållandet på strömmens västra sida, där den obetydliga staden glest fyllde platsen innanför nuvarande esplanaden. Ganska reslig skog vidtog strax bakom begrafningsplatsen och sträckte sig upp mot Pyynikkeåsen samt ned till strömmens utlopp i Pyhäjärvi. Blott utmed vägen till det nyanlagda utvärdshuset på sjöstranden lågo spridda små odlade täppor.
Detta stadens läge i skogen gjorde väl sitt till, att vargen och andra vilddjur vågade sig tätt inpå. Sålunda hörde jag omtalas, redan första hösten af min vistelse där, att vargen ofta varit synlig under vintrarna och bortsnappat hundar på stadens gator och gårdar.
Innan järnvägen blef färdig år 1876, forslades under vintrarna mjöl och annat gods både från St. Petersburg och andra orter med foror genom staden öfver sjöarna till Österbotten, och en mycket trafikerad vinterväg gick förbi bruket till den några hundra meter därifrån liggande Soukkalahtiviken och därifrån vidare öfver Näsijärvi. Som förut nämnts, bilda sig under vinterns lopp på den stora fjärden, till följd af växlande frost och blida, råkar i isen, som af kölden sammandrager sig, remnar och bildar öppna, ofta ända till flere meter breda sprickor, hvilka sedan beläggas med tunn is, som vid mildt väder, då den tjockare fasta isen åter vidgar sig, krossas och undanskuffas till meterhöga söndersplittrade isryggar, hvilka i långa krokiga linjer sträcka sig flere kilometer långt mellan stränderna. Inträffar snöfall, innan råkarnas läge sålunda af naturen utmärkts, blifva inkörningar en gifven följd däraf, att den förrädiska tunnisen döljes under snötäcket. På Näsijärvi uppstå dessa råkar årligen på samma ställe, sträckande sig tvärs öfver fjärden från udde till udde, hvilken omständighet är välbekant för dem som bo omkring sjön. De iakttaga därför nödig försiktighet, men långväga färdande forbönder, hemma från aflägsna trakter och därför okunniga om isförhållandena på sjön, samt dessutom emellanåt före afresan från staden rundeligen förplägade med spritdrycker, äro allt annat än klarsynta och köra ned i råkarna. Kändt är att ett kort stycke utanför Soukkalahti och bakom Lapinniemi udde alltid, då isen blifvit körbar, fanns en sådan råka, som var mycket bred och osäker, hvarför formän och bönder ofta hamnade däri. Voro de då ensamma eller druckna, hände det icke sällan att hästen drunknade innan hjälp från bruket anlände. Lyckades det dock att få upp hästen, medan han ännu var vid lif, lades han, såsom jag flere gånger sett, på släden och släpades till bruksfolkets badstuga, där både häst och karl förplägades med en duktig styrkedryck och ett grundligt ångbad, som vanligen snart nog kryade upp bägge. Lyckades räddningsarbetet däremot icke, så flåddes det på isen uppdragna djuret på stället, innan det hunnit stelna, vanligen af egaren själf, och kroppen lämnades att ligga där den låg. I sådant fall bestyrde bruksförvaltaren om kadavrets undanskaffande till brukets afstjälpningsställe, där det nedmyllades uti stybb från brukets kolugnar, emedan den hårdt frusna marken och det ringa djupet i bergskrefvorna förhindrade nedgräfvandet. Denna betäckning hindrade dock icke de öfverallt kringstrykande, med godt väderkorn och frisk matlust begåfvade köttätarena, varg, lo och räf att snart infinna sig vid åtlarna, hvarom de i snön bredt upptrampade spåren nogsamt vittnade. Då snön mot våren bortsmälte, fanns sällan något af gratisbespisningen kvar åt kråkorna.
Under mina söndagspromenader på våren, då skaren bar eller snön ej låg för djup, roade det mig ibland att bese stället samt följa de af vilddjuren uppgångna ofta fotsbreda stigarna från och till åteln. Vargstigarna förde städse från åteln ned på sjön, sedan tvärs öfver viken och ut på fjärden samt i en båge förbi forsnacken och udden vid Mustalahti, där de på 40 till 60 meters afstånd förbi Särkänsaari följde den bergiga stranden bort till Santalahti vid Pyynikkeåsens fot. Denna hufvudstråt hade bivägar nedåt Skyttälä, till pappersbrukets och bomullsfabrikens vedgårdar vid Kortenlahti hamn samt flere andra åt stadens västra gräns. En annan lika bredt upptrampad stråkväg gick från Soukkalahti tvärs öfver fjärden i nästan rak linje mot Reuharisaaret under Ylöjärvi-stranden. Det var otvifvelaktigt denna sistnämnda väg längs hvilken vargarna strax efter Näsijärvis isbeläggning sökte sig ned från de stora skogarna i Kyrö socken och Mouhijärvi samt det illa beryktade Pinsiömaa, i hvilka trakter de på 1870-talet så mycket omskrifna barnarofven förekommo.
Jag tror mig utan fara för öfverdrift kunna påstå, att Tammerfors samhälle under 1860- och 70-talen, så snart sjöarna blifvit isbelagda, var utsatt för en ihållande belägring af vargar, hvilkas välupptrampade patrullvägar omslöto stadens utkanter. Odjuren voro så orädda och närgångna, att de under klara och kalla vinternätter drefvo gårdshundarne till en oafbruten gläfskonsert.
Från början af 1860-talet fanns en varggård med fallgrop kvar någonstädes på åsen mellan Soribacken, där ryska kyrkan nu står, och nya begrafningsplatsen, men de af stadens herrar jägare, som anlagt den, underhöllo den icke mera på min tid; jag hörde ock att ingen varg fångats däruti, men år 1877 lär åter en ny varggård ha uppförts af redaktör Alex. Hintze, doktor Axel Hård m.fl. intresserade personer. Arbetet utfördes af en känd varggårdsbyggare från östra Finland, dock blef mig ej bekant om vargar fångades.
Första gången jag hörde vargen omtalas var i början af december 1862, då arbetare, hvilka från bruket gått hem till frukosten, berättade att de hade mött en varg på den framför verkstaden liggande sågplanen. Om ock uppgiften af en eller annan betvillades, så sörjde dock vargen själf snart för att alla tvifvel försvunno. Några dagar före julhelgen behagade han nämligen fara af med gjutmästaren Dahlbergs julgris och detta ehuru D. bodde endast hundra steg från brukskontoret. Svinstian var uppförd intill stuguväggen, men dess af brädstumpar bestående tak erbjöd röfvaren lätt tillträde och den vägen hade han inträngt samt bortfört grisen, utan att något grisläte eller buller röjde honom.
Denna oförskämdhet ansågs ej böra ostraffad få passera, hvarför kassören vid linnefabriken, Fredr. Lundmark, arrangerade ett slädparti med grismusik för att jaga besten. Under de tvänne närmast följande nätterna företogs färder längs Aitolahti med en gris i slädan och släpsäck hängande efter. Dessa nätter voro månljusa med mulen himmel och svagt snöfall, och vi tre jägare — jag var en af dem — gjorde vårt bästa för att uppmuntra "Nasse" till musikaliska föredrag, men han var af ansenliga dimensioner och omedgörlig samt kunde icke genom annat än misshandel förmås att stämma upp. Till denna ytterlighet ville vi icke gå, och följaktligen inskränkte sig "Nasse" till att genom diverse grymtningar i lägsta tonfall och öff! öff! uttrycka sitt ogillande af hela tillställningen och misshag öfver förspilld nattro. Vi hvarken hörde eller sågo vargen, hvilket ju ock var ganska förklarligt, då han väl ännu kunde vara mätt af julgrisen. Därmed afstannade det nyväckta intresset för vargjakt; hvarken jag eller någon annan i staden egnade "gråbenen" någon vidare uppmärksamhet under flera följande år.
Vi hade så kommit till 1867 på hösten, då en österbottning vid namn Riif fått anställning såsom sågställare vid bruket. Denne var god lodskytt, kunnig i en mängd vidskepliga "konster" och full af skrock. Några af brukets uttjänta arbetshästar hade aflifvats och vårdslöst nedgräfts på en bortom Naistenlahti liggande skogsäng. Detta aflägsna ställe hade valts för att rofdjuren säkrare skulle lockas dit. Riif hade hållit utkik efter vargarna, hvilka som vanligt infunno sig kort efter sjöns isbeläggning, men voro rätt oregelbundna gäster. Då det lidit något in på februari blefvo deras besök på stället dock tätare och R. började planlägga ett fälttåg mot odjuren. Uti bruksförvaltaren Gefwerts 16-årige son Axel hade han snart funnit en intresserad jaktkamrat, hvarpå bolaget beslöt sig för vargskytte vid åtel.