För detta ändamål uppförde de inom skotthåll från den omnämnda åteln en vaktkoja af brädlappar, hvilken täcktes med tallruskor och snö. I kojan vaktades under flera månljusa nätter förgäfves, ehuru det syntes att åteln besökts af vargar de nätter skyttarne icke varit på sin post. Men så hade våra jägare, till skydd mot den tidtals ända till 30 grader uppgående kölden, försett sin koja med en gammal järnkamin, hvilken praktiska inrättning vargarna, varskodda af gnistorna ur rökröret, antagligen funnit vara af "misstänkliga omständigheter besvärad". Emellertid hade unge Axel fått reda på, att hemma på vinden bland annat skräp funnos några starka och goda rofdjurssaxar. Dessa uppsöktes och så slog man sig på fångst. Saxarna putsades omsorgsfullt, iståndsattes och försågos på ena slagbygeln med grofva tänder, uppskurna i gamla sågblad, som fastnitades. Sedan saxarna därpå af Riif "salfvats" med hemlighetsfulla medel och besvärjts efter alla konstens regler, gillrades de en afton vid tilltagande månljus bredvid åteln och öfvertäcktes med lös snö, hvarpå alla spår igensopades.
Under ett par veckor besökte fångstmännen dagligen tidigt i morgonstunden sin fångstplats, därvid hållande sig på vederbörligt afstånd från densamma; men endast räfspår ledde till och från stället, där mickel haft tur att undgå saxarna eller varit för slug att låta fånga sig. Riif påstod ock att salfvan var "lagad" för varg och icke för räf, hvilket skulle förklara att mickel gått fri. Slutligen kom dock godtgörelsens dag för all osparad möda och en af saxarna gjorde sin skyldighet.
En söndag mot slutet af mars månad kom Riif tidigt i dagningen och väckte kamraten, som dock den gången var föga hågad att lämna sin varma säng; ty vädret var kallt och blåsigt och föga hopp fanns kvar om lön för mödan. Snön låg djup på den 1 1/2 km långa vägen från bruket till Vuohenniitty och promenaden dit utan skidor var ansträngande. De begåfvo sig likväl åstad och fingo vid framkomsten se en bredt upplöjd fåra i snön, som ledde från åteln österut till skogen. Att en varg med ena bakfoten fastnat i en af saxarna var tydligt; den släpande saxen hade plöjt fåran. Hvad stod nu att göra? De medförde intet vapen och det beslöts därför, att Axel skulle återvända hem efter bössa, medan Riif i afvaktan därpå långsamt följde spårgången.
Hemkommen vågade Axel emellertid icke gå in efter bössan af fruktan för att väcka sin herr pappa, som troligen nu, då det blifvit allvar af, antingen skulle förbjudit honom att vidare deltaga i "vargdansen" eller ock medsändt extra handräckning, med hvilken Axel naturligtvis ej ville dela segern och äran.
Han försåg sig därför i största hast med en yxa och skyndade tillbaka till skogen. Snart var han framme hos Riif, som följt spåren några kilometer in i Takahuhti skog och nu påträffades denne liggande framstupa i snön, med den långt utsträckta vänstra handen fasthållande saxen, uti hvilken en med högra bakbenet fastsittande varg stretade. Saxen hade, släpande utmed marken, fastnat mellan några stubbar efter en afhuggen buske i kanten af en nyodling och sålunda förankrat vargen, som flämtande och utmattad af blodförlust låg på andra sidan om stubbarna och visade tänderna åt Riif. Denne var emellertid fast besluten att ej låta bytet undkomma och hade därför, beredd på alla eventualiteter, dragit slidknifven, som han höll färdig till hugg "om gråben sku bleet för möt ärger å rus på".
Nu bytte Axel plats med Riif, som, sedan han huggit en grof björkpåk, aflifvade besten med några väldiga slag öfver vargens skalle och nos. Framtassarna sammanbundos sedan med Riifs "svältrem" och träddes jämte saxbyglarna öfver påken. Med bytet på axlarna anträddes därpå hemvägen, som tillfölje af den djupa snön kräfde mången svettdroppe.
Jag råkade tillfälligtvis vara inne hos bruksförvaltaren, då jägarena vid tiotiden på förmiddagen intågade genom trädgårdsgrinden, och skyndade naturligtvis genast ut för att taga bytet i närmare betraktande. Strax efter mig följde gårdens stora danska dogg, som vid åsynen af den vid kökstrappan liggande vargen rusade till och ilsket högg den blott skenbart döde i strupen. Ännu satt dock lifvet kvar, och ehuru vargen endast förmådde utstöta en snörflande frustning och därvid ilsket spärrade upp gapet, släppte doggen dock ögonblickligen sitt tag och retirerade i skrämseln inunder byggningen genom ett så litet hål i stenfoten, att han eljes säkert aldrig skulle trängt sig in där. Af rädsla stannade han sedan, ideligen gläfsande, under byggningen till långt fram på eftermiddagen, allt vårt lockande till trots. Stora hundar tyckas ibland ha bra litet mod.
Vargen aflifvades nu bättre med ett slag af yxhammaren på skallen. Det var en fullvuxen, stor och mycket vacker hane försedd med präktig gråsvartaktig päls, nästan hvit på kroppens hela undersida. Saxen hade afslagit benpipan mellan knäet och foten, som fasthängde blott vid senorna. Blodförlusten skall hafva varit betydlig, i det att blodpölar förekommit på flere ställen längs spåret, där vargen hvilat. Det ovanliga bytet blef snart bekant samt lockade en talrik skara skådelystna, och det förtjänade äfven att ses.
Vid pass en vecka efter ofvanskildrade händelse gick en annan varg från samma åtel bort med saxen n:o 2. Han hade, enligt hvad spåren utvisat, fastnat med ena framfoten och gått undan, bärande saxen upplyftad. Spårgången förde genaste vägen ned på Näsijärvi och öfver den 5 km breda fjärden in i en vik inom Ylöjärvi kapell samt vidare mot de i nordväst belägna stora skogstrakterna. Den följdes af Riif en dryg mil, men måste lämnas i följd af inträffad stark snöyra. Vargen och saxen blefvo på den vägen.
Min speltjäder.