En eftermiddag i början af maj år 1869 hade vi, två arbetskarlar och jag, mera stakat än rott oss fram utefter den södra bergiga stranden af Näsijärvi inåt Aitolahti vid pass 5 km från staden. Sjön var ännu alldeles täckt af grå i upplösning stadd is, endast vid stränderna hade den smält och lämnat ställvis öppna eller af issörja fyllda rännor af flere famnars bredd. Med mycken möda bråkade vi oss fram för att komma till ett ställe, hvarest västlig storm sent på hösten sönderslagit några af masugnens kolvedsflottar, hvilkas lämningar af famnslånga vedträn lågo uppkastade på land eller fastfrusna i isen längs stranden. Dessa vedmassor skulle nu hopsamlas till flottar för att vid islossningen hållas kvar och flötas till bruket. Vädret var lugnt och vackert, varmt och vårlikt; på land kvarlåg snö endast i skuggan af skogens träd på norra sidan af strandåsen, hvarför man kunde komma fram öfverallt utan skidor.

Trött på det långvariga bråket i issörjan, beslöt jag att gå tillbaka landvägen i stället för att återvända med roddbåten. Då jag var klädd i en ganska tjock paletå, blef vandrandet öfver de skogklädda bergen dock ganska mödosamt, hvarför jag efter ett par kilometers vandring hvilade på en sten. Jag satt vid kanten af en mindre öppning i skogen på en mot sjön sakta sluttande bergbacke och framför mig låg den af sammanhängande grå ismassor betäckta fjärden belyst af den nedgående solen, uppvisande långa, hvitglänsande ränder efter råkarna och i rödt speglande långsträckta vattenpölar, där vintervägarna varit. En vacker men öde tafla i den stilla naturen, som länge fängslade mina blickar.

Då jag ämnade fortsätta vandringen, väcktes jag ur tankarna af det klatschande buller en flygande tjäder åstadkom med vingarna, och då jag vände mig om, såg jag fågeln slå ned uti en högre upp på sluttningen stående, stor och tät tall. Där satt han tydligt synlig på trädkronans halfva höjd, öfvergjuten af de sista solstrålarna, med långt framsträckt hals orörlig spejande kring för att öfvertyga sig om säkerheten på stället, innan han öfverlämnade sig åt nattron. Fågeln tycktes icke observera mig i skuggan af höga träd och skyld af mellanstående tallbuskar. Stillheten tryggade honom snart och till min icke ringa förvåning började han spela. Det var väl hans aftonsång, hvarmed han afslöt en händelserik dag eller ett öfversvallande känsloutbrott vid tanken på striden med rivalerna och morgondagens älskog. Det var ingen riktig ruff i sången, ljuden framkommo mera dämpade, öfvergångarna mellan knäppningarna voro mindre markerade, klunken ljöd matt utan den vanliga klämmen och sisningen dog liksom afmattad af trötthet snart bort i den nästan ohörbara slutstrofen. Han tycktes ej heller orka med vidare än ett föredrag af spelet, hvarefter den gamla kämpen tycktes slå sig i ro innanför de täta grenarna. Då intet vidare hördes af, aflägsnade jag mig så tyst som möjligt för att icke störa fågelns nattro, men tog märke på stället.

Efter hemkomsten tittade jag in till vännen kassören och omtalade att jag på kvällen hört tjäderspel och sett tjädern sätta sig på nattkvist icke längre bort än ungefär tre km från staden. Han ville knappast tro mig, påstående att han icke under flera år träffat på någon tjäder i trakten, och skulle nog varit lifvad för att följande morgon vara med om tjäderjakten, dock var detta ogörligt, emedan han sorgligt nog redan var så medtagen af en tärande sjukdom, att han måste försaka nöjet. Han uppmanade mig ifrigt att icke låta det sällsynta tillfället att skjuta tjädern på spel gå obegagnadt ur händerna samt instruerade mig, som förr ej varit med om detta nöje, huru jag därvid borde bära mig ät. Han försökte hufvudsakligast inpränta hos mig att vara tyst och försiktig, emedan tjädern vore den varsammaste och mest lättskrämda af alla skogsfåglar, och om han icke såge faran själf, så brukade de i närheten uti träden sittande hönorna varsko honom. Om hönor funnos i grannskapet, påstod han det vara så godt som omöjligt att komma inom skotthåll. Men under spelet, då tjädern väl slagit "klunken" och hölle på med "harklingen" (sisningen), då kunde man till och med skjuta bom på honom, utan att han märkte det, ty då vore han så exalterad af hänryckning och stridslust, att han vände ögonen afviga och hvarken hörde eller såg. Därför borde jag använda detta ögonblick för att smyga några steg framåt, men stanna orörlig då harklingen vore slut, emedan han då åter vore vid sina sinnens fulla bruk, vaken och lättskrämd. Ungefär så lydde hans välmenta råd och mycken öfvertalning behöfdes ej, då jag redan förut var hågad för jakten på skogens stora svarta tupp under speltiden, hvilken jag väl hört beskrifvas som jägarens största nöje och därför nu för första gången ämnade försöka. Jag beslöt att denna gång uppoffra nattron och tillsade brukets nattvakt att väcka mig kl. 1 på morgonen.

Föregående dag hade varit klar och varm, men natten blef kylig och fuktig, hvarför mot morgonen en tät dimma lade sig ända ned på marken. Då jag kl. 1/2 2 begaf mig från bruket, var det mycket mörkt, så att jag knappast kunde skönja vägen ned till Soukkalahti och längs stranden förbi Naistenlahti till den längre bort liggande Vuohenniitty dalsänkan. Därbortom vidtog ödemarken och fanns hvarken väg eller stig; jag letade mig dock upp på den skogbeväxta höjdsträckningen och följde denna österut uppe på krönet. Det var en svår vandring och åtskilliga gånger tumlade jag i kvarliggande snödrifvor eller snafvade öfver stenar och trädrötter, under det att dimman blef allt tätare och förtog hvarje möjlighet till orientering. Efter kl. 2 ljusnade det något och blef mindre riskabelt att gå raskare, men tjockan var dock så tät, att endast svaga konturer af träden aftecknade sig mot den något ljusare grå himmelen. Allt förblef dock tyst, hvarför intet annat återstod än att på måfå fortsätta framåt. Mot kl. 1/2 3 var jag dock öfvertygad om att icke befinna mig långt från målet och satte mig för att lyssna.

Småningom hade det visst ljusnat, men den förargliga dimman låg kvar och tycktes tätna än mera; på tio stegs afstånd syntes intet, allt var ljusare eller mörkare grått och ogenomträngligt för ögonen. Jag ämnade just gå vidare, då svaga ljud hördes på långt håll. Jag lyssnade, ja det måste vara tjäderns spel, men långt borta tycktes han vara och hade således senare på aftonen flyttat från det ställe där jag sett honom, eller var det kanske en annan? Emellertid gick jag nedför åsen åt det håll, hvarifrån ljudet tycktes komma, men hade gått högst 500 steg, då spelet redan hördes rätt starkt och nära; således var det den disiga luften som förtog ljudets styrka. Jag trodde mig nu vara alldeles inpå den spelande fågeln och vågade trots dimman icke gå längre fram, i den tilltagande ljusningen. Jag fruktade, att fågeln längs den mindre dimhöljda marken möjligtvis kunde se mig, ehuru jag icke var i stånd att få syn på honom.

Det led mot soluppgången, och som det tycktes, höjde sig tjockan något, hvarför jag såg mig om efter ett gömställe, där jag osedd kunde afvakta vidare ljusning. Under tiden fortgick spelet nästan oafbrutet och då jag icke fann något bättre skydd än en låg och bred enbuske, smög jag dit samt lade mig på marken bakom den. Därifrån granskade jag trädkronorna framför mig så noga som möjligt i hopp att få se någon skymt af fågeln, men kom icke till något resultat hvarken angående spelstället eller afståndet dit. Ingen speltupp ej heller någon af de vaksamma hönorna, som kassören varnat mig för, syntes till; ja, jag visste icke ens säkert, hvilket af de närmaste träden som skulle misstänkas att hysa honom.

Efter en stund kändes det kallt och tråkigt att utan resultat ligga där på den fuktiga marken, hvarför jag åter såg mig omkring efter något annat närmare fågeln beläget skydd och upptäckte på ungefär tjugu stegs afstånd en större jordfast sten. Jag begaf mig ditåt, men hade knappast lämnat busken, då tjädern tvärt afbröt spelet och jag stannade, öfvertygad att ha blifvit sedd. Nu följde några otrefliga ögonblick af fruktan att tuppen flyttat för alltid, hvarunder jag låg kvar "på tre fötter" hållande bössan med den fjärde. Därvid kom jag dock att tänka på att jag icke hört hans bullrande vingslag, således måste han väl vara kvar, och jag höll mig stilla i förhoppningsfull väntan att få höra af honom, innan jag vidare ryckte fram. Många långa minuter förgingo, förrän han till stor lättnad för mig med högljudt smackande åter spelade upp. Nu kom jag ihåg kassörens råd att hållas stilla tills "klunken" gått och att avancera sålänge sisningen räckte. Vid första "klunken" reste jag mig ur det mödosamma läget och hann knappast taga ett par försiktiga steg för att stanna som en bildstod, då strofen tog slut. Jag kan just icke påstå, att detta ryckvisa marscherande efter tjäderns musik är lika roligt som det är egendomligt och kan vara intressant för en ifrig jägare, men bra var att det icke räckte länge och att jag därvid slapp förebrå mig att genom olydnad och oförsiktighet ha skrämt bort fågeln. Det skulle ha varit förargligt att så nära målet höra honom begifva sig af, utan att ens fått se honom. Därför fortsatte jag tåligt att manövrera vidare, tills stenen var nådd och jag kunde huka mig ned bakom den. Stirrande upp i en stor, tät och dimmig tall, tyckte jag mig vara saker att ljudet utgick från denna och att tuppen nu fanns på mindre än 30 stegs afstånd framför mig; han kunde dock lika litet upptäckas från detta ställe, ehuru det nu var ganska ljust och trädet framför mig kunde genomskådas intill stammen. Försmädligt var att veta målet så nära, att det säkert kunde nås med ett skott, och ändå icke finna det. Det var intet annat att göra än att vänta på någon lycklig tillfällighet och sådant var i jaktifvern mycket retsamt. Tjädern spelade nu ljudeligt och, som jag tyckte, så nära, att jag omöjligt utan att skrämma honom kunde våga mig än närmare inpå, och intet annat gömställe var heller synligt, utom några trädstammar som stodo aflägset och voro mycket smalare än jag; därför fick den ena "klunken" och "sisningen" efter den andra förklinga, utan att jag riskerade att begagna mig däraf. Med bössan i händerna låg jag på knä bakom stenen redan en god stund lyssnande till den flitiga fågeln och väntade att den sista dimman skulle försvinna ur trädkronorna, då spelet åter tvärt slutade. Ej heller denna gång hörde jag tjädern flyga, således var han kvar och hvilade sig bara. Det dröjde en lång kvart, men då förnam jag plötsligt några klatschande vingslag. Nu gick han, tänkte jag, men i stället kom han till min stora fröjd närmare. Han flög ur ett träd bakom mig upp i toppen af det framför mig stående, hvilket jag hela tiden förmodat hysa honom. Sorglös och ihärdig fortsatte han där genast det afbrutna spelet, liksom om han från högsta toppen ville hälsa den snart uppgående solen. Han var så nära att jag kunde se de röda fläckarna på hufvudet. Grann och stolt såg han ut, denna stridstupp, balanserande fram och åter på en sviktande tallgren, medan vingarna släpade och den vidt utbredda stjärten vippade upp och ned, därunder ideligen utstötande sitt kämpaskrik: "pellerup-plupp-pellepp-tluk", det var "klunken", omöjlig att efterhärma, som omedelbart följdes af den s.k. "sisningen", hvars ljud hvarken med bokstäfver eller människotunga kan återgifvas, men som något liknar den musik som köksan åstadkommer då hon bryner knifven mot kanten af ett stenfat och slutar med en längre utdragen ton.

Detta oväntade och intressanta tillfälle att iakttaga en episod ur tjäderns älskogslif fängslade min uppmärksamhet för några ögonblick, så att jag nästan glömt, att bössan var med, och tuppen fick därunder ett par repriser upprepa sin sång, innan han just då "klunken" åter ljudit, midt i kärlekens eller stridsyrans hänryckning, träffades till döds och tumlande från gren till gren föll med en duns till marken. Det var knappt tjugu steg dit, och då jag gick för att taga upp honom, kände jag i den uppklarnade omgifningen igen platsen sedan föregående kvällen, då jag kommit dit från andra sidan, och såg äfven att fågeln varit kvar i samma tall, där han då tog nattkvist, fast den undanskymdes af dimman och det framför stående trädet.

Fågeln, en gammal och mycket tung kavaljer, var ensam på sin spelplats, någon annan tupp hördes icke af, ej heller såg jag någon af de omtalade hönorna. Jakten hade således lyckats trots min oerfarenhet, men hur månne det gått om vädret varit klart? Jag tror nästan att fågeln i det fallet spelat ännu.