Mycket belåten att efter möda och motigheter dock ha haft tur på denna min första och sista tjäderjakt på spel, vandrade jag vid soluppgången de två återstående kilometerna till arbetsplatsen och inväntade där ankomsten af de öfver min därvaro förvånade arbetarne, hvilka dock strax begrepo anledningen därtill, då jag visade fågeln. Trött af vandringen efter den korta oroliga hvilan och af spänningen under jakten for jag hem med den återvändande roddbåten, ty skogsvägen föreföll mig nu alltför lång och besvärlig. Hemkommen aflämnade jag skogstuppen uti kassörens kök, dels för att litet skryta med jaktskickligheten men äfven som erkänsla för de erhållna goda råden och på det att han måtte ha något nöje af jakten, hvilken han så gärna velat, men ledsamt nog icke kunnat vara med om.

Riifs vargjakt.

Det var tidigt en söndagsmorgon i början af april 1868, då Riif enligt gammal sed eller osed gick till skogs för att se efter spelorrarna. Ett tunt snölager hade fallit under natten, men mot morgonen klarnade himlen för nordvästligt drag och det blef fryskallt. Då det ljusnade, hade han begifvit sig ut på skidor, ty snön låg ännu djup öfverallt, endast på öppna ställen något hopsjunken af solblidan. Liksom så ofta under föregående vintrar hade äfven under den just förgångna en häst drunknat i råkan vid Lapinniemi och därifrån blifvit förd till Vuohenniitty, där Riif sedan utan önskadt resultat haft den enda kvarvarande saxen utlagd. Hans recept för vargsalfvan måtte icke ha varit det rätta, ty smörjan narrade ingen varg i saxen huru nära de än kommit. Visserligen hade han under vintern besökt åteln oräkneliga gånger, men nu mot våren mera sällan, eftersom besväret icke tycktes löna sig.

Sedan föregående söndag hade han icke varit där, hvarför han nu gick den vägen. Redan på långt håll varsnade han, att stället under tiden varit flitigt besökt af varg, och såg ett alldeles färskt spår österifrån leda både dit och dän. Hästkadavret hade icke blifvit nedgräft i den hårdt frusna marken, endast täckts med snö, och den ena sidans afgnagda ben stucko upp ur snötäcket, visande en djup grop därinom efter buken och de förtärda inälfvorna. Riif granskade platsen noga och fann att den utlagda saxen af vårblidan smält ned i snön samt frusit fast och därefter ytterligare nedbäddats af ny snö, hvarför den icke kunnat uppfylla sitt ändamål. Detta förargade honom icke litet, men nu var för sent att göra något däråt. Det frestade honom starkt att följa det alldeles färska vargspåret, helst det kunde förmodas, att vargen efter ett godt mål icke begifvit sig alltför långt bort utan troligen lagt sig i närheten.

Med lodbössan på ryggen skidade han undan, med god fart följande spåren österut till de skogklädda höjderna vid Aitolahti. Det blef en svår väg öfver ytterst ojämn mark och Riif var redan betänkt att öfverge vargen och draga sig söderut till björkhagarna på slätten, då han med full fart kommande utför en mindre sluttning fick se den troligen ur legan uppskrämda vargen i sakta mak lunka undan mellan träden, åt samma håll som han åkte. Riif kastade skidstafven, fick i hast i bössan från ryggen och följde vargen så fort han förmådde. Men denne höll ingen rak kurs utför sluttningen, utan gjorde en tvär bukt därifrån, som Riif icke så hastigt kunde följa, och därför rände han förbi honom inom skotthåll. Farten var så stor att han icke förmådde hejda den tvärt och gled längre än han önskat samt måste vända sig för att få sikte på vargen som stannat. Afståndet blef ganska långt och skottet träffade därför icke bakom axelbladet, dit han siktat, utan lägre, som sedan syntes, i högra frambenet nedanom knäet. Vargen gjorde ett långt språng framåt, stupade för ett ögonblick med främre delen af kroppen i snön, men sprang därpå undan med god fart och försvann i ungskogen.

Riif var icke fullt säker om han träffat, men förmodande detta skidade han dit där vargen stod, öfvertygad om att han ändå måste öfverge vargjakten med lodbössa såsom bra hopplös. Stället dit vargen efter skottet gjort språnget undersökte han noga och fann i snön, där benet lämnat märke, litet blod. Då blef Riif glad, ty nu visste han att skottet träffat. Han laddade omsorgsfullt sin gamla klumpiga och tunga bössa och fortsatte förföljandet med friskt mod. Vargen hade ändrat riktningen för flykten; det bar af åt nordost snedt uppför strandbergen och Riif hade mycket svårt att utan skidstaf taga sig fram där med någorlunda fart.

Så gick det långsamt uppför och det dröjde väl en halftimme innan han knogat sig upp på höjden. Något blod såg han icke vidare till i spåren, men det föreföll honom af skrapmärken i snön som om vargen sprungit på tre ben. Denna omständighet gaf nytt stöd åt hans förhoppning, att han skulle få tag i besten, i trots af den dåliga fart han gjorde; när det bar utför, ämnade han hinna upp honom.

Till en början bar det nu af österut nedför och uppför höjderna parallelt med stranden af Aitolahti, hvars snöbelagda istäcke emellanåt skymtade mellan träden. Kom så slutligen en med ung granskog beväxt djupare och ned till stranden förande dalsänka, och den hade vargen följt nedåt sjön. Här kunde han möjligtvis någonstädes ha lagt sig och därför bar Riif bössan skjutfärdig i händerna medan han i sakta mak åkte på spåret utför dälden, hvarje ögonblick beredd att se besten rusa ut ur något af de täta gransnåren. Detta var klokt gjordt, ty vargen hade verkligen sökt sig en hviloplats, hvarifrån han i tid, innan hans förföljare kom för nära inpå, begaf sig undan rakt nedåt sjön. Riif hade nu intet annat att göra än att åter på långt håll och därtill i sned riktning bakifrån skicka sitt lod efter den flyende, och detta medförde icke ens så pass verkan, att vargen saktade farten. Sviken i sina förhoppningar måste Riif åter stanna för att ladda, medan vargen försvann, nere på isen undanskymd af träden.

Nedkommen till stranden hittade Riif en förmodligen af sjön uppkastad gärdsgårdsstör, hvars spets tittade upp ur snön; denna fick han med mycken möda loss och använde den som skidstaf, hvarigenom han fick bättre fart. På isen förde spåret mot nordväst parallellt med stranden och i riktning mot Hirviniemi på norra sidan af viken, dit afståndet kunde vara omkring två km. Då Riif följt spåren ett par hundra meter fick han se blod, och något längre fram fanns i snön ett större märke innehållande mera blod och allt som vargmagen icke hunnit smälta af det under natten besökta hästaset. Nu var tydligt att äfven det andra skottet hade träffat och troligen sårat matsmältningsorganen, ty vargen mådde uppenbarligen mycket illa.

När Riif kommit så här långt i sin berättelse, grinade han alltid helt förnöjdt och segervisst, tog sig en ny försvarligt stor tuggbuss och fortsatte: