"Då visst ja' fälle söm säkert, att den gråben va' min, när han örj opp maten å' känd' sek syk".

På detta ställe skjuter en lång och smal udde ut från södra stranden, och västerom dess spets ligga i en grupp flere ganska små holmar, som alla äro skogbeväxta; till den närmaste af dessa ledde spåren. Snön var mindre djup på isen än i skogen och således hade både vargen och Riif lättare att komma fram. Denne nalkades holmen försiktigt, emedan han antog för gifvet att vargen åter lagt sig, men detta var icke fallet, ty spåret gick både däröfver och öfver sundet till den andra holmen och så vidare till den tredje, och då Riif efter en god stund kom upp på denna, såg han huru vargen därifrån begaf sig ut på isen. Han skickade visst ett lod efter honom, men det blef en bom, ty afståndet var för långt. Nu syntes dock tydligt, att vargen haltade och mådde illa, eftersom han allt emellanåt stannade för att se sig om efter förföljaren. Vargen fortsatte nu i riktning mot nordväst, och då Riif laddat, begaf han sig efter, men skidföret ute på den stora viken var tungt, emedan sjön blåst upp på hösten efter isbeläggningen och issörjan hopfrusit, hvaraf isen blifvit ojämn och full af uppstående stycken. Ehuru vargen icke haft stort försprång och ofta stannade, blef afståndet dem emellan dock icke kortare, och så kommo de slutligen båda åter upp på land söder om Hirviniemi samt fortsatte genom skogen till landsvägen väster om Kiiki hemmans byggnader. Det hade nu lidit fram på eftermiddagen; snön i skogen var djup och både vargen och Riif började tröttna. Detta syntes däraf att den förre följde landsvägen, där han icke som i skogen behöfde vada upp till buken och således lättare kunde komma framåt. Och där linkade han i väg med bättre fart två, tre km åt Kuppi och Aitoniemi gårdar, allt emellanåt stannande i vägkrökarna för att se sig om efter förföljaren. När denna åter kom nära och just hoppades komma inom skotthåll, fortsatte vargen liksom om han känt till det säkra afståndet. Riif yttrade därom: "Ja' vånne han sku' orka te' hälsinge å' svor attan tusan i en, men de' halp' int', unnan gick han mä' ens".

Men så kom slutligen vid en stor sten en tvär krök af vägen och där dröjde gråben för länge, ty i förlitan på sitt goda lod sköt Riif, som han försäkrade, på tvåhundra steg. Detta skott hade en annan påföljd än han väntat. Vargen hoppade högt upp, kastade sig tillbaka och rusade med samma rätt på karlen. Riif påstod, att han aldrig förr häpnat som då. Utan skott i bössan visste han i hastigheten icke bättre råd än att använda denna för att med kolfven i högsta hugg taga emot vilddjuret och detta skedde i grefvens tid, just då vargen var öfver honom. Han slog ett dråpslag mot hufvudet, så att bösskolfven flyttade med samma, men vargen träffad ofvanför nosen sjönk tillbaka så pass döfvad af slaget, att Riif hann klubba på ytterligare med ändan af den långa tunga bösspipan. Af första slaget hade besten stupat på frambenen och i den ställningen tröskade Riif på honom ohejdadt samt slutade icke förrän nosen och kanske skallen med voro alldeles sönderbultade, då han slutligen fick lifvet ur honom.

Riif satte sig på vägen för att hämta andan efter denna ytterliga själsspänning och ansträngning och påstod sig med samma som allt var öfverståndet ha varit färdig att somna af trötthet. Sedan han något lugnat sig, undersökte han vargens mörbultade skalle och fann att den var trasig både ofvanpå och inunder. Det sista skottet hade tydligen träffat nedra käften framom och nedom örat och krossat båda käkbenen, hvarför det är troligt, att vargen icke kunnat använda underkäken och således icke heller kunnat göra Riif stor skada. Men anfalla gjorde besten ändå. Detta förhållande talade Riif dock icke gärna om, anseende det liksom litet nedsättande för sin jägareära att ha stridit med ett afväpnadt och därför mindre farligt odjur.

Riif hade en lång stund betraktat sin besegrade motståndare, väntande att han: "sku' rus' på ein gang te'", men då däraf vardt intet, tog han fram slidknifven och skar honom i halsen. Därefter drog han vargen från vägen och skidade sedan till Aitoniemi gård att skaffa sig åkdon. Så afhämtade han sitt byte och återvände raka vägen öfver Näsijärvi till bruket där han höll sitt intåg vid solnedgången, nog så stolt öfver sin bedrift.

På aftonen var sedan stor mottagning af skådelystna hemma hos Riif, och vargens graföl dracks många gånger om, medan han icke tröttnade att berätta tillgången. Lodbössa förklarade han sig dock ej vidare ämna använda på vargjakt af det skäl att: "den smäller bar' ein gang å' ä' möt för finer te' pek' åt ulfven me' tocke". Det var en stor och gammal varg och på våra efterföljande gemensamma jakter var Riif städse vid minsta anledning begifven på att ånyo duka upp historien om honom, hvarför jag fick mer än nog af vargen och ännu har honom i så godt minne som af denna berättelse framgår.

Denna varg var 5 fot 4 tum lång, 2' 8 1/2" hög öfver frambenen och 2' 9" omkring bröstet allt engelskt mätt, samt vägde 5 lisp. 5 skålp. finsk vikt.

* * * * *

Utom gårdshundar, hvilka under vintern rätt ofta vid stadens utkanter togos af varg, lär en och annan jakthund hafva strukit med i skogarna under jaktsäsongen. Men äfven vägfarande beklagade sig ofta öfver förlusten af någon favoritprisse och sådana knepos ibland midt på dagen nära åkdonen.

Forbonden Kyckling, hemma från östra Finland, var jämte andra af sitt yrke alla vintrar sysselsatt med forsling af varor från S:t Petersburg till Österbotten och sålde ibland mässingsskrot m.m. till bruket. Honom följde en hund mellan Messuby kyrka och Järvensivu hemman, då en varg plötsligt rusade fram ur skogen och eftersatte hunden, som retirerade in mellan fororna och så vidare genom ett hål i den längs vägen löpande gärdesgården. Vargen skulle samma väg, men han var större än hunden och gärdesgården bräcklig af ålder, hvarför den stjälpte öfver honom, då han skulle tvinga sig igenom hålet. I en handvändning hade forbönderna sprungit till och fått tag uti vargens svans och bakben, medan de genom att stå på den kullfallna gärdesgården höllo honom räddningslöst fast. Några yxhugg afslutade äfventyret, vargen kastades upp på ett af lassen och resan fortsattes. Under halten utanför brukskontoret togs besten af mig och andra i närmare betraktande. Detta hände på våren 1866.