Ungefär vid samma tid och på samma ställe af vägen tog en varg några resande äldre fruntimmers kära "Moppe", ehuru den för att rädda sig undan hoppat upp i släden. Under ett språng öfver släden nappade vargen hunden med sig, och fruntimren fingo vara glada att slippa med blotta förskräckelsen och förlusten af "stackare Amie".
Under våra slädpartier från staden till Sommarbo villa 1 Teisko, hvilka vanligen företogos i slutet af mars eller början af april åren 1876-80, hörde det till vanligheten att på hemfärden i skymningen få se en eller flere vargar i närheten af råkarna på Näsijärvi. Väl medförde vi alltid bössor och förföljde bestarna emellanåt, men dessa togo städse i god tid till flykten och voro snart ur synhåll.
Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors på 1850- och 60-talen.
Tillgången af fisk var hela året om ganska knapp på orten i trots af de kringliggande stora vattendragen, och därför var efterfrågan städse liflig. Ej ens under vintern, då frusen strömming, nors och mujkor tillfördes med foror, stod tillgången däraf i förhållande till efterfrågan eller till den mängd, som kunde ha afyttrats, hvarför den måste vara påpasslig som önskade få något af det ringa förråd som för gången utbjöds på torget. Under vintern fanns sällan insjöfisk till salu utom lake, ty denna fisk förekom ibland på torget ganska rikligt, hämtad frusen från långt håll, under november till mars månader. Ja, fångsten af denna fiskart var vissa år så ymnig, att det under midvintern förekom lake på alla både offentliga och privata kalas och tillställningar i staden och kringliggande socknar. Till de förstnämnda måste de då under flere månader nästan oafbrutet pågående läsförhören i gårdarna räknas, hvilka städse åtföljdes af s.k. läsförhörsmiddagar, till hvilka allt godt som kunde åstadkommas anskaffades för vederbörandes undfägnande. Vid ett sådant tillfälle hörde jag en medlem af det högvördiga ståndet påstå, att han en längre tid nästan uteslutande lefvat af stufvad lake och sötsoppa, samt blifvit så led däråt, att han riktigt längtade efter förhörskalasens snart stundande slut. Man kan således få för mycket äfven af så goda rätter.
Islossningstiden var tillförseln af gädda från sjöarna och längre fram på våren af braxen och abborrar den rikligaste under året, och alla dessa fiskar fångades naturligtvis under lektiden. Fisken hämtades mest från de söderut belägna sjöarna i roddbåtar, hvilka landade vid Laukko torg, mera sällan med åkdon, som då stannade på stora torget, och där den såldes med andra landtmannavaror.
Då båtarna tidigt på morgonen anlände, voro de köplystna stadsborna redan dem tillmötes på stranden, och funnos där många spekulanter, gällde det att vara om sig och oförskämd, om man ville komma åt något af fisken. De företagsammaste af stadens jungfrur, som sommartiden mest skötte denna handel, brukade hoppa ned i de tilläggande båtarna och gripa tag i någon fiskknippa eller större fisk, medan de kvarstående från land handlade på samma vara och stundom handgripligen gjorde dem rofvet stridigt. Den, som då lyckades få stadigt tag uti knippan, i fiskens gälar eller i stjärten, gick som segrare ur striden och fäste sig icke vidare vid om någon slemmig munfisk och söndertrasade garnityrer vankats på köpet. Efter mycket gräl och prutande kom jungfrun triumferande hem med sitt rara byte och berättade stolt om bataljen. Det påstods, att en och annan af de ifrigaste vid sådana tillfällen knuffades i sjön och bärgades utan att därför släppa sitt tag uti fisken.
Från Näsijärvi-sidan var tillförseln betydligt mindre, troligen för de stora afståndens och oroliga fjärdarnas skull, på hvilka man vid blåsigt väder icke gärna färdades i roddbåt. Fisken som hämtades därifrån såldes mest i köken, där man var van att afyttra den och där den alltid var välkommen. Det är icke att undra på, om fisken under sådana förhållanden redan då var dyr.
I "den gamla goda tiden" som ju med skäl kan anses afslutad med de på 60-talet inträffade nödåren, då det nuvarande Tammerfors så att säga låg i lindan, brukade en del af stadens handtverkare och borgare anse det som en förströelse och ekonomisk vinst att själfva ombesörja hushållets inköp på torget. På marknads- och torgdagar kunde man se dem ensamma eller i grupper stå och köpslå om priset vid de ofta rätt fåtaliga kärrorna med landtmannaprodukter. Med mästaren och husbonden följde oftast en lärpojke eller annan tjänsteande, som på behörigt afstånd från sin buse fördref väntans sysslolösa stunder tillsamman med likstämda själar under allehanda upptåg och lek, tills han expedierades hemåt med det uppköpta förrådet.
Mig har af trovärdig person, som själf en och annan gång varit med därom, berättats, att innan vid 60-talets början stadens enda apotek öfvergick i yngre, mindre tolerant persons ego, följande efterspel till torghandeln var ganska vanligt under den ruskiga årstiden. Då vädret på morgonen kändes obehagligt och kyligt, handeln var undanstökad och på torget eller vid båtstranden intet vidare stöd att uträttas, brukade man i sällskap med likasinnade begifva sig till det nära torget belägna apoteket och där, till förekommande af den i det ruskiga vädret möjligtvis ådragna förkylningen, som preservativ förtära en dosis "kylmettymisen tippoja". För sådan af omtanke och försiktighet påkallad gärning kan ju ingen klandras, och att man på denna vedervärdigt smakande smörja satte en och annan klar, värmande och upplifvande styrkedryck, som serverades på samma ställe, är ej stort att undra på; den kunde ju till och med anses ganska behöflig för att förtaga dropparnas otäcka smak och efter den tidiga morgonväkten med åtföljande långa postande på torget få en utkyld och olustig lekamen i riktigt trifsamt skick. Detta var häfdvunnen sed på den tiden inom vissa kretsar af de torghandlande, så länge de lifvande dropparna sålunda utminuterades på apoteket. Att det uppfriskade sällskapet därifrån sedan händelsevis begaf sig till något annat förplägningsställe för att frukostera, samt att denna nödvändiga och trefliga sysselsättning förlängdes öfver middagen till kvällen med fortsättning fram på småtimmarna hände äfven emellanåt, då gubbarna råkade ha det mycket roligt. Man kan göra anmärkningar och speglosor öfver ett sådant lif, men får icke förvåna sig mycket däröfver i det på den tiden rätt tråkiga T:fors.
Flere år efteråt, då denna sed kommit ur modet, hörde jag ett par bekanta äldre hedersknyftlar, som brukat vara med om nöjet, sinsemellan med saknad språka om dessa förflutna, idylliska och trefliga tider samt för mig, den oerfarna ungdomen, skildra huru roligt det då gick till. Då jag därvid tog mig friheten att försiktigt yttra något tvifvel öfver nyttan och nödvändigheten af apoteksbesöken, svarade den ene, en välbeställd handlande af den gamla stammen, helt vresigt: "Kanske du åtager dig att i hvad väder som helst hela morgonen stå och lukta på färsk och smaka på salt fisk utan att få en sup på't, jag gör't inte!" Jag som ej försökt hade naturligtvis intet att genmäla.