Den otillräckliga införseln af matvaror från landet till staden gjorde snart att en del personer som uppköpare vandrade långt utåt landsvägarna för att tillhandla sig det torgförda och sålunda till stadsbornas förfång genom mellanhandel fördyra det uppköpta. Så var det redan då. Ännu lär nog ordspråket äfven där ha rätt som säger: "Intet för intet, något för något, men bra litet för en mark."
Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför.
På 60- och 70-talen bedrefs utom mete äfven annat fiske i och ofvan strömmen, ja till och med tjuffiske. Då det på sensommaren och hösten under fiskens lektid blef mörka nätter, hände det, att en eller ett par arbetare tillsamman smögo under fabrikernas vattenrännor försedda med lykta och ljuster för att komma åt de bakom stenkistorna i lugnvattnet stående större forellerna. Detta fiske skall förut ha pågått mycket ifrigt, men förbjöds på min tid af fabriksegarena, och nattvakterna, som voro tillsagda att förhindra det, borttogo ljustren och de på tre sidor svartmålade lyktorna som därvid användes. Jag tror ej att mycken fisk åtkoms på detta sätt, men hörde af dem som varit med om sådant fiske, att därvid säkert fler fiskar skadhöggos än fångades och sålunda förstördes. Orsaken härtill uppgafs vara det ständigt rörliga vattnet och lyktans dåliga belysning, som hindrade att noga se och med ljustren hugga till riktigt.
Vid den tid fisken mest uppehöll sig i strömmen, togos årligen äfven åtskilliga foreller inuti fabriksrännorna. Dessa voro större fiskar af mellan 10 och 20 skålpunds vikt, hvilka genom lucköppningarna förirrade sig ned i rännorna och af den starka strömmen under luckorna hindrades att åter slippa tillbaka ut, förrän fabrikerna stannades. Gingo de under tiden för nära de i rännorna uppsatta silgallren, så hände det, att de af strömdraget klämdes mot häckarna och kvarhöllos. Då sedan inloppsluckorna till rännorna för någon orsaks skull stängdes och dessa tömdes, samtidigt som fabriken på aftonen stoppade, då voro fiskarna fångade. Så mycket jag vet hände det dock sällan att flere än en eller två fiskar togos vid dessa tillfällen, ty rännorna fingo blott tömmas då sådant var alldeles nödvändigt, emedan det vid tömningen förminskade vattentrycket skadligt inverkar på äldre vattenrännors bestånd och täthet.
Bruksförvaltaren vid T:fors masugn fiskade i strömmen strax nedanom öfversta fallet med s.k. mjärde. För ändamålet uppsattes mot hösten vid nedre ändan af linnefabrikens yttre dammkista en provisionel fördämning af tre eller fyra famnars längd rätt ut mot strömmen. Den bestod af tre eller flere låga träbockar ställda på strömmens botten och därpå lagda klena spiror, som tjänade till gångbro och stöd för den af brädlappar och dylikt utförda dammen, hvars ändamål var att höja vattenståndet ofvanför mjärden och leda fisken till denna. På lämpligt ställe uppsattes ett par stolpar försedda med förningar for mjärden, hvilken bestod af en ungefär en meter i kvadrat hållande fyrkantig ram, som hade uppstående sidostycken passande att löpa utefter stolparna. I denna ram voro någorlunda tätt inborrade och fästade fyra till fem fot långa jämna enkäppar, som vid öfra ändan och på flere ställen af längden så sammanbundits, att det hela liknade en fyrkantig tratt, på de något utåtböjda sidorna försedd med flätverk af snören eller järntråd. Denna apparat anbringades så, att vattnet strömmade in i tratten och fisken som följde utefter fördämningen och kom fram till mjärden af den starka strömmen drogs ned i denna samt klämdes fast mot trattens spjälor. För att säkrare förhindra fisken att slippa tillbaka ur mjärden fanns i dess ingång anbringad en kortare och glesare tratt med ett stort hål på midten; denna släppte nog fisken in men icke ut. Af sådana fångstredskap såg jag aldrig flere än två samtidigt använda i strömmen, och då dessa voro anbringade på sådana ställen, där naturliga vattenvägar ledde, styrdes fisken omedelbart dit, och under lektiden på hösten togos därmed dagligen flere fiskar. Då fisket under årens lopp starkt aftog, slutade dock bruksförvaltaren mot midten af sjuttiotalet att använda sådana fångstredskap. Han fiskade äfven med nät, dock icke uti forsen eller strömmen nedanom holmarna, utan vid inloppet ofvanom dessa i Näsijärvi.
Där för närvarande järnvägen går fram öfver Myllysaari och på den därutanför liggande klippan funnos för fiskets bedrifvande märken utsatta af landtmätare; det ena bestod af på berghällen i rad utlagda större stenar och det andra af en i ett stort flyttblock inhuggen rand, hvilka tillsammans angåfvo riktningen i hvilken näten fingo läggas utåt sjön. Därigenom kommo de att ligga på en linje mot nordväst ungefär parallellt med strömfåran i forsens hufvudtillopp mellan holmarna, hvilken bestämmelse troligen gjorts för att detta icke måtte stängas med näten.
Utefter denna sträckning lades under senare hälften af september och halfva oktober mot aftonen fyra till åtta sammanhängande nät, hvaraf den ena ändan fästades nära stranden och den andra ankrades vid en boj ute på sjön. Dessa nät voro tillverkade af fint hemspunnet och mycket starkt linnegarn, fyra och fem famnar långa och sex till åtta fot djupa; de färgades blåa eller bruna och voro i det af naturen äfven bruna vattnet mycket litet märkbara. Nätmaskorna gjordes 10 cm i fyrkant, hvarför ingen mindre fisk än af tio till tolf skålpunds vikt fastnade uti dem. Nätens ena kant var försedd med korkflöten och den andra med sänken, hvarför, då de voro utlagda i mellan två till tio famnars vatten och höllo sig vid ytan, fiskens chanser att gå fri från näten voro betydligt större än att bli fångad. Därför var det endast under mörka nätter och vid nordliga vindar, som detta fiske lyckades, i synnerhet som bruksförvaltaren höll strängt på att de för fisket uppställda reglerna efterlefdes. Gifvande var detta fiske dock endast före nödåren och aftog därefter på detta ställe af samma skäl som i strömmen.
Intresserad af allt slags fiske var jag ofta nere vid stranden då näten vittjades och togos upp. Om natten varit blåsig, såg jag rätt ofta ända till fem, sex eller flera stora, vackra fiskar tagas; mest förekommo sådana som vägde tolf till aderton skålpund, men några om tjugufem och däröfver ända upp till trettio och ett halft skålpund voro de största jag där sett. Egendomligt nog blefvo de större fiskarna vanligtvis lätt fångade och voro ofta endast löst fästade vid nätet; såsom då en tråd af nätmaskan kommit bakom ena gälklaffen och fisken eljes var fri eller då en stor forell hane fått en länk af nätgarnet bakom näbbkroken och knep ihop gapet, utan att göra ringaste försök att befria sig; för det mesta satt dock en nätmaska kring fiskens hufvud bakom båda gälarna eller bakom bröstfenorna.
En oktobermorgon 1864 fångades elfva fiskar vägande tillsammans 210 skålpund och hade bruksförvaltaren icke fått en sådan fångst sedan år 1845. De fångade fiskarnas sammanlagda antal för säsongen öfversteg endast det nämnda året sextio stycken och aftog mycket snabbt. Då fångstens värde några år icke täckt kostnaderna för nät och arbetslöner, öfvergafs detta fiskesätt alldeles år 1875, och mig veterligt upphörde då allt forellfiske såväl i strömmen som på sjön.
De båda karlarna, som under många år skötte detta fiske för bruksförvaltaren, brukade, sedan näten på morgonen vittjats och upptagits, upphänga dem på ställningar att torka och bära fisken till köket uppträdd på en lång stång, hvilken stacks genom gälarna och lades på axlarna. Det såg grant ut, när de kommo gående med flere vackra fiskar hängande på stången, och ofta rann därvid rommen och mjölken i långa strängar ur fisken utefter vägen; men då tänkte ingen på, hvilken skada som gjordes genom att fånga fisken vid sådan årstid. En eller båda karlarna förde därefter fisken till försäljning i staden. De gingo från gård till gård med sina korgar och återvände ibland utan att ha blifvit af med varan, ehuru priset var lågt. Så länge ryska myntet gällde, var priset 4 till 5 kopek skålpundet och steg efter nya myntets införande undan för undan från 20-25 penni till 35-40 penni, allt eftersom tillgången minskades.