Om på den tiden något kalas eller annan festlighet tillställdes i staden, var det vanligt att hos bruksförvaltaren tinga någon stor forell till bordsprydnad. Men det lyckades icke alltid, som ordspråket säger: "Tag i sjön, så fås det fisk", ty emellanåt fiskade karlarna hela veckan, utan att lyckas anskaffa det önskade. Vid sådana tillfällen betalades med njuggan nöd 50 penni för skålpundet, och detta tillmötesgående var oftast för bruksförvaltaren förenadt med uppoffring, ty om ingen fisk fångades, ersatte beställaren naturligtvis icke de hafda kostnaderna; därför afstannade fisket på beställning småningom, utom åt goda vänner.

Några år försöktes äfven fisket med nät under lektiden af annan person i den gren af strömmen som på västra sidan flyter utefter brännerierna, dock torde det ej heller där ha varit lönande, då det ungefär samtidigt upphörde.

En eller annan af engelsmännen vid fabrikerna roade sig ibland med att för forellfiske med flugspö låta ro sig ofvanför fallet på strömmen inom holmarna. Då fångades en och annan medelstor fisk, hvilket vanligtvis skedde tidigt på söndagsmorgnar eller hvardagskvällar; dock ledsnade de snart vid denna sport, helst småfisk icke tycktes vara hågad att uppehålla sig och nappa i det därstädes föga strömma vattnet, där hjujångbåten "Ahti" dagligen plaskade. Därför var en där fångad fisk, vägande några skålpund, en raritet, som gaf anledning till skryt bland goda vänner och underströks med röd penna i fiskkladden.

Bättre tur kunde man ha på detta ställe och utåt sjön med dragfiske under juli månad, då de stora forellerna ibland påträffades midt ute på Näsijärvi. De brukade på lugna och varma dagar ligga tätt under vattenytan och gassa sig i solbaddet, och det hände att man vid försiktig rodd lyckades se dem.

Några sådana tillfälliga möten ute på sjön i början af 60-talet voro anledning till att vi försökte taga dem med det förut omtalade draget, som Öster förfärdigade i Visuvesi, och vi störde därmed i trakten af Siilinkari och Koukkuniemi flere duktiga fiskars söndagseftermiddagshvila. På en färd mellan dessa stengrund och Reuharisaari vid västra stranden höggs draget af en så stor forell, att Öster afrådde från att som vanligt med håfven lyfta fisken in uti min lilla smala och ranka roddbåt, helst de stora forellerna äro mycket skygga for undertagshåfven och en oförsiktig rörelse lätt kunnat stjälpa båten, hvilket äfventyr midt ute på fjärden, där djupet är tolf till femton famnar, kunde ha blifvit betänkligt nog. Han bad mig därför "leka" med fisken, så länge som han rodde till närmaste land, där den, såsom vi ibland gjorde, kunde halas upp utefter den långgrunda stranden. Jag började således leka med fisken, medan han makligt rodde mot Reuhari och detta blef i solbaddet en långvarig och tröttsam sysselsättning. Fisken var envis att icke låta mig få in mer än litet i sänder af den trettiofem famnar långa refven, som strax efter nappet hade fått löpa ut under hans rusande. Han var ibland trög som en timmerstock, höll kurs som den och lät bogsera sig korta stycken, endast nu och då gifvande tvära knyckar åt refven, hvilken hela tiden hölls i så stark spänning, att jag, för att kunna hålla den, var tvungen linda ändan flere hvarf kring handen. Däremellan följde långa häftiga rusningar åt sidorna, hvarvid Öster påpassligt måste sluta ro och vända båtens akter i refvens riktning samt backa den, emedan jag fruktade att refven skulle brista. Därvid drog fisken liksom en liten bogserångare båten med god fart bakut och på sådana kraftyttringar följde åter det förra apatiska lugnet, tills nästa spurt inträffade.

Sedan denna lek pågått öfver en timme, utan att vi därunder kommit synnerligt närmare land, tröttnade jag vid spelet på den spegellugna sjön i värmen och solglansen samt hade Öster att mycket försiktigt backa båten närmare fisken, medan jag försökte hala in af refven. Småningom lyckades vi komma fisken så nära, att han syntes i vattenbrynet och Öster utropade: "Det är ingen lax, det är hvalfisken". Ovanligt stor var han, hvarför vi ock voro villrådiga hvad vidare skulle företagas med odjuret. Slutligen menade Öster: "Bäst blir nog att fortsätta lekandet, tills han tröttnat".

Med samma visade hvalfisken öfver vattnet en stjärt, som nog var en fot bred, och ögonblicket därefter hoppade han till hela sin längd rätt upp ur vattnet och föll med ett stort plask tillbaka. Det var en vacker syn och vi voro ännu helt häpna däröfver, då jag plötsligt kände en knyck i refven vida starkare och häftigare än någon föregående; därpå drogs den ned till båtsuden och innan jag hann släppa efter sprang den vid en följande väldig knyck utaf på dess ganska skarpa kant. Fisken hade efter språnget rusat rätt mot båten och vid färden under denna ryckt af refven. Både han och draget blefvo till vår stora ledsnad på den vägen. Så snart därefter någon större fisk nappat, fick jag af Öster höra: "Pass på, nu är hvalfisken där igen."

Forellen förekom äfven i Muurola ström, under Kauttua bro i Ruovesi, vid Visuvesi samt uti Filppula och Mänttä forsar. Vid förstnämnda ställe bodde några år under sommarferierna lektor Stolpe från T:fors. Han var passionerad jägare och metade också gärna. I detta senare nöje deltog ibland hans fru, hvarom följande historia på den tiden berättades. Då de en dag vid Muurola på hvar sin sida af strömmen nära bron höllo på med flugmete, råkade frun slinta ned från en sten i det föga djupa men strömma vattnet. Därifrån ropade hon i sin nöd på mannen: "Johan, hjälp, hjälp!" Härtill förmäles lektorn, som var en trygg och lugn, aldrig fjäskande herre, ha svarat: "Hinner inte, Augusta lilla, det nappar just!" En så ifrig sportsman fanns redan på den tiden i T:fors. Ja, folk är styggt litet hvarstädes! Men: Qui non est vero, est bene trovato!

Lojakt vid åtel och lojakt i hölada.

Vintervägen från Tammerfors norrut utgick som förut omtalats vid Soukkalahti långsmed Näsijärvi till Tervalahti vik i Teisko och var på 60- och 70-talen mycket använd af forbönder. Strax utanför viken förde den vid Lapinniemi öfver en råka i isen, uti hvilken på nyåret 1869 två hästar samtidigt körde ned och drunknade. Sällan blef Näsijärvi något år utan sitt offer. Den inträffade händelsen blef genast bekant för bruksförvaltaren, som lät undanskaffa kadavret till en sänka i den bergiga stranden nära viken ungefär på det ställe, där nu Haarakatu är angifven på stadsplanen och där de snart upptäcktes af de kring staden strykande vilddjuren, varg, lo och räf, hvilka redan under föregående vintrar så grundligt gjort rent hus, att mot våren endast några kringspridda ben påminte om allt kötts förgänglighet. Från denna brukets afskrädesplats ledde vilddjursvägar i snön åt flera håll och bland dem en, nästan uteslutande trafikerad af loar, öfver Naistenlahti bort åt Koukkuniemi samt sedan vidare utefter Aitolahti till skogarna i Teisko kapell.