Den första som mig veterligt bröt mark och byggde sig en koja på Koukkuniemi var gasmästaren Roms vid linnefabriken. Han berättade, att han vintertiden ofta sett varg och lo vid sina dagliga vandringar på isen öfver Naistenlahti, då han tidigt och sent gick till eller från arbetet. Gasen för belysningen i fabriken tillverkades på den tiden af näfver, och han brukade alltid medföra några näfverrullar, som tändes och användes som facklor eller bloss för att skrämma rofdjuren. Tillfölje af loarnas förkärlek för denna aflägsna trakt släpade sågställaren Riif en af de ofvannämnda drunknade hästarna till närheten af Roms koja, och där inrättade han det bekvämt åt sig för att skjuta lo vid åteln. Detta nöje ville dock till en början icke lyckas efter önskan, ty antingen voro loarna för kloka att infinna sig just de nätter, då Riif lurade på dem, eller skydde de att komma så nära till husknutarna, så länge det var ljust nog att skjuta. Nog af, han fick många nätter vänta förgäfves, medan åteln gick åt. Detta kan förklaras sålunda, att rofdjuren voro för listiga att våga sig dit, då Roms och Riif sutto i kojan och bolmade sin dåliga tobak, men icke skydde att infinna sig, så snart dessa på morgonen före kl. 5 gått till sitt arbete för att återvända först på aftonen efter kl. 7. Under dagens lopp var således ingen risk för odjuren att hållas i närheten, och därför fick väl Roms allt emellanåt under sina vandringar syn på dem. Slutligen lyckades det för Riif att fram mot våren en söndagsmorgon i dagningen skjuta en lo; han var dock säker på, att flere vilddjur under hela vintern hållit till i närheten, ty aset förstördes så hastigt. Loskinnet köpte jag af honom för att uppmuntra jaktens fortsättande ett annat år, men däraf blef intet.

Vid bruket skötos på senhösten 1869 två gamla hästar och då marken redan var hårdfrusen, blefvo de icke nedgräfda, utan förda till nämnda afstjälpningsställe, där de som vanligt nedmyllades i träkolsstubb. Denna år efter år på samma ställe ovanligt ymniga tillgång på föda vande snart traktens rofdjur till stället, och då förrådet på vintern ytterligare ökades med i råkan drunknade bondkampar, räckte det så länge snön låg. Följden var den, att man under den vintern mer än förr vid bruket hörde talas om möten med varg och lo; ty arbetare, som bodde i enstaka kojor bortom Naistenlahti, sågo dem ofta.

Samma vinter lät bolaget för uppförande af ett större skolhus släpa en mängd byggnadsmaterial upp på högsta bergklinten bakom bruket. Timmerstockar, fundamentsten och annat material vräktes i högar omkring byggnadsplatsen, och så uppstodo skyddade ställen passande till hvilogömmor för varg och lo, sedan de mättat sig med de närbelägna hästasen, helst platsen låg afsides från vägen och på hela vårvintern endast händelsevis besöktes af folk. Ett par hundra steg från skolhusplatsen stod på samma bergplatå en enstaka arbetarebostad, och den dit ledande vägen gick fram ett stycke nedanom timmerupplaget, där mot våren en stor lo vant sig att efter gratisförplägningen söka sin dagliga hviloplats. De i huset boende hade enligt utsago icke observerat denna granne, men eget nog sågo längre bort boende karlar, som gingo den aflägsnare körvägen nere i dälden, ofta lon sitta på timmerhögarna eller springa ditåt. Berättelser härom voro snart i hvar mans mun och lon söktes därför af folk med skjutgevär, men han råkade då aldrig vara hemma.

Så kom påskhelgen. Snön hade af vårblidan något sjunkit ihop men tidigt på morgnarna bar skaren, hvarför en arbetarehustru från nämnda byggning på väg till kyrkan tog sig för att gena öfver skolplatsen. Hon följdes af en större, fet och argsint knäracka, hvilken icke kunde låta bli att enligt hundsed springa kring och lukta öfverallt. Hunden kom så att inne bland timmerhögarna träffa lon i gömman, hvilken han naturligtvis var dum nog att skälla på. Sådant tyckte lon väl var oförskämdt gjordt, hvarför han tog rackan i nacken och gjorde slut på henne. Hundens ömkeliga slutackorder hörde gumman, som rusade till för att bistå sin älskling, men hon kom för sent; egendomligt nog skrämde hon dock lon på flykten. I hastigheten förstod hon visst icke, hvad det var för odjur som anfäktade hunden, eljes hade hon svårligen haft så stort mod. Men skrämd blef hon, och fortsättande sin vandring kunde hon icke underlåta att i förbifarten titta in i bruksförvaltarens kök och gråtande för jungfrurna beklaga sig öfver den lidna förlusten af favoriten.

Hennes berättelse spred sig snabbt, och så fick jag den ganska färsk ur tredje hand, hvarför jag med bössan skyndade till stället, men endast kunde konstatera att lon var försvunnen och att hunden, hvars buk var upprifven, dött af ett bett i strupen. Riif och Öster fortsatte sökandet vida omkring, men då skaren bar funnos inga tydliga spår efter vilddjuret.

Följande dag, som var andra påskdagen, råkade jag en stund på förmiddagen uppehålla mig på verkstadens kontor, då bruksförvaltarens yngste då sextonårige son Julius, som f.n. år 1902 är industriinspektor i Viborgs distrikt, kom rusande in med utropet: "Det finns en lo i trädgården". Naturligtvis sprang jag de femtio stegen till min bostad efter bössan, laddade och var snart i trädgården. Där fick jag höra följande:

Husets piga hade en stund förut begifvit sig till den ett litet stenkast från byggningen belägna bakstugan och där vid den mot söder vettande väggen i solskenet på marken observerat, hvad hon trodde vara en vacker men sjuk hund, som låg på sidan med vidt öppet gap och ögonen slutna. Rörd af medlidande för det stackars djuret, gick hon alldeles inpå för att taga reda på om det var dödt eller lefde och ämnade, som hon sade, taga det i famnen med sig in, då den förmodade hunden plötsligt vaknade samt fult grinande och fräsande hoppade upp liksom för att rusa på. Skrämd af de ilsket visande tänderna och blicken ur de vilda, gula ögonen retirerade hon till köket och berättade uppskrämd för unge Julius, som råkade vara där, om den sjuka och vilda hunden som ämnade anfalla henne. Julius misstänkte att hunden möjligen kunde vara behäftad med vattuskräck och gick dit för att taga reda på saken. Han såg djuret ännu på platsen, dock måste detta ha tyckt, att där blef för ofredligt, hvarför det lämnade sin soliga lega och gick tvärs öfver trädgården. Så långt fram på dagen hade skaren tinat upp och spåren syntes tydligt i den fotsdjupa snön, ledande till en större mellan trädgården och torget framför linnefabriksbyggningarna stående lada, under hvilken lon gått. Jag visste att ladans stenfot mot torget, som var synlig från fönstren i min bostad, var tät, men att baksidan mot trädgården stod på glesa, alnshöga stenpelare. Kunde öppningarna däremellan i hast stängas, då var lon i fällan. Jag bad de kringstående att ej oroa lon, och icke gå närmare ladan, medan Julius höll vakt med bössan, hvarefter jag skyndade ut på torget att se efter om på ladans gafflar funnos hål i stenfoten. Sådana hittades på öster sida, men äfven de kunde lätt täppas, och då inga utspår syntes till, sprang jag till några närbelägna bostäder, hvari från flere timmermän trots helgen gärna skyndade till hjälp. I hast anskaffades bräder, spikar och hammare och inom tio minuter hade lon så väl låtit stänga in sig, att han icke ens med våld skulle sluppit ut. Höladan var visst tio famnar lång och hälften så bred; under den var mörkt och fullt af stickor och bråte, hvarför lon förmodligen ansåg sig väl gömd; men underligt är ändå, att han trots bullret lugnt lät fånga sig utan försök till flykt. Jag antog att han ätit sig öfvermätt och blifvit illamående af den stora tillgången på hästkött och därför blifvit för loj att röra på sig och åsidosatt all försiktighet. Men öfver det fyra alnar höga planket på den sidan af trädgården, som vette åt det omnämnda timmerupplaget, hade han ändå kort förut hoppat, som syntes af spåren, hvilka jag sedan följde, och åter haft sitt tillhåll, vid den dagen förut dödade hundrackan. Medan jag sökte timmermännen, hade unge Julius och en företagsam tioårig flicka försökt krypa under ladan för att taga reda på om och hvar lon fanns där, men lyckligtvis kommo de icke långt för skräpet därinne och återvände helskinnade från företaget, utan att i mörkret ha sett lon. Äfven om de kunnat påvisa hvar han låg, skulle det varit farligt att skjuta ditåt, emedan hela marken var tjockt belagd med höaffall och dam; men då ladan inuti för tillfället var alldeles tom, kom jag på tanken att försöka få lon dit upp och lät därför hämta nyckeln samt bryta upp några golfplankor midt i byggningen. Då allt var tätt nedomkring, måste lon söka sig upp genom hålet i golfvet, och då kunde han förträffligt skjutas i den stora tomma lokalen. De få och små fönstren som sutto högt uppe voro ytterligare fästade med innanför tvärsöfver spikade bräder, hvarför flykten därigenom var otänkbar.

Sedan allt var klart skickade jag bort de flesta af medhjälparena och alla nyfikna åskådare samt stannade på post utanför den på glänt öppnade laddörren. Under tiden hade Julius varit hemma efter och laddat ett pappas gamla enpipiga muskedunder, hvilket han kunde sköta, och infann sig utrustad med kruthorn och hagelpung, allt af äldsta välbepröfvade sort. Så stodo vi där på lur väl en timme och jämte oss sågställaren Riif, försedd med en stor båtshake med rak och skarpslipad spets, samt dessutom ett par timmermän med yxor.

Jag hade på morgonen icke haft tid att förtära något, och då lon ej visade sig och jag i det kalla luftdraget blifvit frusen och hungrig, kilade jag hem för en stund, emedan bud upprepade gånger gifvits, att kaffet stod och kallnade. Jag anförtrodde vaktandet åt unge Julius och skyndade de femtio stegen hem öfver torget, men jag hann icke dricka ur koppen, innan skott hördes. Naturligtvis var jag kvickt tillbaka vid den nu fullt öppna ladudörren, där Julius stod laddande i största hast, och inkommen i ladan fick jag se en syn, som jag aldrig glömmer. Illa sårad i hufvudet af hagelskottet hade den ursinniga lon rusat uppefter väggarna och mot fönstren, hvarför Riif fruktat att han skulle kunna bråka sig ut den vägen; därför sprang han till och spetsade odjuret med sin käcks fast vid väggen, så att dess skarpslipade långa spets trängde genom halsen vid struphufvudet och djupt in i brädväggen. Ilsket morrande och fräsande hängde vilddjuret där fastspikadt tätt under fönstret med fötterna en aln öfver golfvet och vildt huggande omkring sig med alla fyra för att sålunda få halsskinnet att brista och slippa loss. Men skinnet höll och Riif jämte en annan karl tryckte med allt gevalt på käcksskaftet, så att både det och brädan i väggen bågnade, dock äfven dessa höllo ut trots djurets våldsamma ansträngningar, tills Julius fick laddadt och på nära häll med ett skott i hufvudet gjorde ett tvärt slut på den förtviflade striden. Uppträdet var så intressant att åskåda och föreföll mig så litet farligt, att jag underlät att blanda mig däri, för att låta Julius behålla triumfen. Men skinnet köpte jag af honom, och det var sällsynt stort och vackert, grått med en mörkare rand på ryggen och hvitt under buken, alldeles utan strimmor och fläckar. Lon var 45 tum lång, 26 tum hög och vägde 60 skålpund.

Vid islossningstiden följande år 1870 gjorde jag med apotekaren Granberg i T:fors, som var en af grundläggarena af Valkiakoski träsliperi och pappersbruk, för den pågående anläggningens skull en färd dit och stannade där ett par dagar. Vid första middagen blef jag bjuden på en kötträtt, som smakade excellent, fastän jag icke fick klart för mig af hvad sorts kräk den var tillagad. Efter måltiden frågade mig frun i huset, om jag visste hvad jag förtärt, och på mitt svar att det för att vara kalf hade benknotorna för små och för kanin för stora, meddelade hon skrattande, att jag ätit stufning af lokött, hvilket påstods vara en delikatess. Hon hade köpt det af Kokko-Kustaa, en på den tiden allmänt känd vilddjursjägare, bosatt i Valkiakoski by. Hon sade sig ha fruktat att jag skulle ratat anrättningen, om jag vetat hvad det var, men detta var obehöfligt, ty sedan åt jag med god aptit äfven stekt loskinka kall på smörgås, som smakade nog så bra, bättre än kanin, hvars kött har en sötaktig och fadd smak, som af kunnig kock måste döljas.