Dessa lomål voro anledningen till att jag uppvaktade Kokko-Kustaa och af honom köpte skinnen efter de båda förtärda loarna. Af de samlade loskinnen lät jag göra mig en respäls, i hvilken jag kunde trotsa blåst vid trettio graders kyla och mådde godt som i sängen.

Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors på 1860-talet.

Tjädern förekom sällan nära intill staden, dock behöfde man just icke begifva sig mera än fem km därifrån för att träffa på denna fågel. Han fanns på alla granklädda uddar och holmar kring Näsijärvi och Aitolahti samt på Reuhari och Keisalo holmar nära Laalahti. Under dragfiske kring sistnämnda holme och vid picknickfärder dit med ångslup sågos ofta de föga skygga fåglarna, hvilka på denna aflägset belägna ö visst sällan förföljdes och där jag flere gånger lyssnade till tjäderleken. Äfven uti Takahuhti, Lempäälä och Ylöjärvi kapells skogar, icke alltför långt från staden, förekom tjädern rikligt, ända till dess allmogen i trakten under nödåren vande sig vid att söka en inkomstkälla i fågelfångsten, ty fågelfällor påträffades då redan på sensommarn mångenstädes i skogarna, och det därmed verkställda skoningslösa förföljandet gjorde, att tillgången på denna fågel hastigt minskades. Dessa fällor gjordes af två slag, hvaraf det ena uppsattes tvärs öfver gångstigar och kreaturs vägar på sådana ställen där skogsbär växte och fåglarna därför uppehöllo sig. Dessa voro de s.k. slagfällorna, som bestodo af en ett par famnar lång klenare trädstam, hvilken på ena ändan belastades med tunga stenar, medan den andra gillrades upp lagom högt öfver marken, så att tjädern med framsträckt hals kunde krypa därunder. Från fällan uppsattes åt båda sidor i spetsig vinkel mot hvarandra täta metershöga risgärden, tjänande till att leda den efter marken springande fågeln, som ogärna besvärar sig med att flyga öfver rishindret, fram till fällan.

Då han ser det öppna hålet under slagbommen, ämnar han sig fram där. Härvid stöter han emot glllret, hvilket utgöres af en kvist eller spändt snöre och drar sålunda omkull stödet för slagbommen, som då slår ned och träffar fågeln på den utsträckta halsen eller öfver ryggen. I lyckligaste fall dödas han med detsamma, eljes pinas han långsamt till döds. Om fågelfångaren sällan vittjar sina fällor, händer det, att räfven eller andra rofdjur göra sig ett godt mål af hans fångst och att han icke hittar annat än de för vinden kringyrda fjädrarna, liksom vi på våra jaktfärder rätt ofta gjorde. Utom denna sorts fällor, hvilka för det mesta genast slå ihjäl fågeln och icke alltid utsätta honom för långsam död, påträffades äfven ett annat slag afsedt för tjäder och orre, hvilket för det därmed oundvikligt förenade djurplågeriets skull är synnerligen afskyvärdt och ett människor ovärdigt tortyrredskap, särdeles förödande för fåglarna. Dessa fällor äro konstruerade på följande sätt. Kring en medelstor tall eller gran, afkvistad till tre meters höjd från marken, uppsattes på två meters höjd en af gröfre störar gjord ungefär två meter i fyrkant mätande ram, hängande horisontalt samt fästad vid trädstammen med fyra från hörnen snedt uppåt anbringade klenare störar. Från ramens innerkant ned till trädets stam någon fot öfver marken voro smala, släta störar trattformigt anordnade och ställda så tätt intill hvarandra, att fåglar icke kunde slippa ut emellan dem.

Det hela liknade således en upp- och nedvänd, stor, fyrkantig och till hälften uppspänd paraply. Denna tillställning uppsattes ganska synlig och fristående i en glänta i skogen, och från ramens öfra kant ned till marken placerades uti långsluttande läge några störar med den grofva, slätt afputsade ändan vänd uppåt, för att tjäna fåglarna som klätterstång, då de från marken ämnade sig upp till den vid trädstammen fastbundna lockmaten, bestående af en korn- eller hafrekärfve. Lockmaten anbringades på sådan höjd öfver spjältratten, att de till yttersta ändan af störarna äntrande fåglarna icke kunde nå den, men sträckande sig så mycket som möjligt för att komma ät något af axen, slutligen förlorade fotfästet på den tjocka och hala stångändan och föllo ned i spjältratten. Där nere mellan trädstammen och de lutande störarna var omöjligt för den stackarn att få fotfäste, han blef liggande som han fallit, med den ena vingen eller foten ute mellan spjälarna, utan att förmå resa eller röra sig, långsamt, eländeligen svältande och frysande till döds, om icke en förbistrykande räf eller mård gjorde slut på pinan, innan djurplågaren hann dit att afhämta fångsten. Att räfven förstod sig på att beskatta dessa tortyrredskap, såg jag flere gånger af de kringspridda lämningarna och af fjädrarnas mängd; liksom på de i fällorna kvarliggande döda fåglarnes i onaturliga ställningar stelnade kroppar och bleka kindlappar tydligt syntes hvad de lidit. Som väl är, lära dessa fångstredskap nu vara förbjudna öfverallt utom i landets norra delar, och troligen blir det snart nödvändigt att äfven där med lag göra slut därpå. Sedan fällorna engång voro uppsatta, var besväret med fågelfångsten ringa och kunde löna sig, då tillgången på fågel var god, ehuru en myckenhet fångad och billig fågel från aflägsnare orter fördes till staden på höstarna under sextiotalet och priset därför höll sig lågt. Fågel såldes då oftast efter vikt och betalades på torget med från tre till fem kopek för skålpundet, under den tid då ryska myntet var gångbart. Då uppköptes fågel i större mängder 1 hushållen samt inlades i byttor och tinor, på hvilket sätt den under kall årstid flere månader kunde förvaras. Det var då icke tal om att skydda skogens befjädrade innevånare för utrotning, allt togs som kunde kommas åt, och därför har det nu en mansålder senare blifvit en behjärtansvärd nödvändighet att försöka bevara hvad som finnes kvar samt hindra fågelvärldens totala ödeläggelse.

Allmogen kring T:fors satte intet värde på fågel som mat, troligen emedan kvinnorna icke förstodo sig på att tillreda den smakligt, hvilket sorgliga faktum jag några gånger råkade ut för på jakter i trakten, då i brist på annan föda den just skjutna orren eller tjädern måste tillagas och förtäras. Af dessa misslyckade anrättningar vill jag omnämna en. Vid östra ändan af Aitolahti norra strand ligger Juoppo hemman, hvilket flere år tillhörde T:fors masugn och sköttes af en arrendator. Under åren mellan 1865 och 69 brukade vi någon gång under höstsommaren fara dit för att fiska eller jaga och blefvo då af arrendatorn trakterade med hvad huset för tillfället egde i matväg. Den gången råkade vi ut för att till middagen bjudas på tjäder och därtill intet vidare än hårda rågbrödskakor och smör. Säkerligen hade den vänliga värdinnan efter bästa förmåga ansträngt sig att tillreda den i slagfällan tagna och till åren komna tjäderherrn, men hennes kunskap i den vägen visade sig snart ha varit sorgligt otillräcklig. Vi voro försedda med god aptit, men tyvärr var anrättningens oss redan på långt håll mötande doft föga inbjudande och smaken outsägligt vedervärdig. Fågeln var icke stekt, endast kokt uti bara vatten, hvarvid olyckligtvis saltet glömts. Detta förhållande var så mycket egendomligare, som allmogen i trakten eljes brukar salta nästan allting, till och med kaffet. Någon afredning med smör eller fläsk hade icke heller företagits, och då ingen sås bestods, lågo fågelbitarna i det klara osmakliga, buljonglika spadet. I trots af god vilja och upprepade hungriga försök rådde jag icke på den vämjeliga anrättningen, och Öster, som frågade värdinnan om icke fågeln tagits i Noaks ark, mumlade något om trästickor kokta i diskvatten och kunde lika litet som jag förmå sig till att svälja mer än en tugga af denna gamla, sega och misshandlade tupp. Om skogsfågel äfven i andra bondhem tillredes på det viset, är ej att undra på, att bonden hellre afyttrar än förtär sitt villebråd.

Fiske på Näsijärvi.

Jag hade låtit en van båtbyggare i Ruovesi tillverka en roddbåt af asp, som hade den där i trakten allmänna för fart på sjöarna särdeles lämpliga, lätta och nätta formen. Båten kunde med lätthet bäras af två man och löpte snabbt på vattnet, utan särdeles kraftansträngning för den roende. Den var naturligtvis smal i förhållande till längden och skarp som en uppfläkt ärtskida, men ändock icke rank samt vakade utmärkt i Näsijärvis oroliga och vid hård blåst så oregelbundna vågor. I båten rymdes två roddare att sitta efter hvarandra och en person i aktern, dock var jag mest allena med Öster uti den. På hans begäran försågs båten, i stället för de i Tavastland brukliga fasta årklykorna, med vridbara sådana af järn och åror af den form som på saltsjön användes, hvilka beslogs med läder på de i klykorna löpande ställena. "Bondknifvar" som han benämnde de i trakten af T:fors vanliga årorna, hvilka med inslagna märlor häktades på hakar, fästade i suden, ville han ej godkänna, emedan de under rodden icke kunde vridas, då årbladet ofvan vatten fördes tillbaka, och detta ansåg han vara det enda riktiga tempo vid regelrätt rodd.

I denna båt rodde Öster mig år 1866 på midsommaraftonen från kl. 6 på kvällen till midsommardagen kl. 8 f.m. rundt kring hela Näsijärvi, följande stränderna åt längs fjärdar och vikar upp till höjden af Harvasalo holme och tillbaka. Då alla krokar medräknas, säkert en väglängd af sextio kilometer på fjorton timmar, hvaraf endast fyra användes till hvila, och dock påstod sig Öster icke vara trött. Under färden fångades elfva gäddor vägande tillsammans 56 skålpund utom åtskilliga vackra abborrar, hvilka i den djupa sjöns mörka vatten äro nästan svarta till färgen.

På sextiotalet funnos inga utländska fiskredskap till salu i Tammerfors, och hvad man behöfde tillverkades hemma. Öster, som lärt bleckslageri, förfärdigade till eget behof mycket väl fiskande drag af blanka anjovis- och sardinaskar äfvensom kupade skeddrag, som på yttre sidan försilfrades och på den inre förgylldes af en guldsmed i staden och voro lika ändamålsenliga som något utländskt.