Svårare än att skaffa drag var att erhålla fina och starka refvar. För att få sådana vände man sig till någon bekant engelsman vid fabrikerna, som vid tillfälle skaffade det önskade från hemlandet. Allmoge såg jag icke på den tiden använda drag, men en och annan fabriksarbetare hemma från annan ort fiskade någon gång därmed på sommarkvällarna i strömmen ofvanför fallet och utefter sjöstränderna nära staden. Den fiskande brukade vara ensam i båten och bita i dragrefven samt släppa årorna, då fisken högg sig fast. Till bete användes för det mesta en snedvriden salt strömming eller annan fisk, som med några tregreniga krokar fästes i lämplig ställning.

Öster hade i sin ungdom vid hafskusten bedrifvit fiske och var road däraf samt lockade mig ibland, då intet annat fanns att roa sig med, att under de långa vackra sommaraftnarna komma ut på sjön med honom. Han visste hvar fisken fanns och huru den skulle tagas samt hade alltid tur. Vi fiskade med drag gäddor, som höllo till vid alla i Näsijärvi utskjutande uddar; fick man en på ena stranden af en udde, stod vanligen en annan något större eller mindre på den andra sidan därom. Eljes fångades både gäddor och abborrar vid grunden ute på fjärden samt någon gång under högsommaren en forell eller gös ute öfver djupet. Det var icke ondt om stora fiskar i Näsijärvi på den tiden, då tillfölje af de nästan öfverallt steniga och klippiga stränderna noten blott på få ställen kunde begagnas och pålkrokar endast sällan användes. Det talades äfven där som annorstädes om jättefiskar, hvilka fångats förr, och berättelserna voro icke mycket att lita på, ty sådana sägner dö aldrig, men hvad jag själf vet och sett kan det ju vara på sin plats att här omnämna.

På sommaren 1868 fångades på pålkrok i Näsijärvi utanför Lielaks egendom en gädda, som hade en total längd af 45 tum engelskt mått och vägde 36 skålpund. En annan 44 tum lång, vägande 33 skålpund togs följande år af en arbetare vid Siilinkari berggrund.

År 1871 på vårvintern hittades af bonden på Juoppo hemman vid Aitolahti en gädda af 40 tums längd och 41 skålpunds vikt under så säregna förhållanden, att de förtjäna berättas. Föregående höst hade för T:fors masugns räkning vid transport af kolved till bruket af famnslånga klabbar byggts s.k. fjällflottar. Flottarna blefvo dock icke afhämtade tidigt nog och viken isbelades, medan fjärden var öppen. Då uppstod västlig storm med svår sjögång; flottarna sönderslogos och kolveden hifvades tillsammans med issörjan högt upp på land, där allt sedan frös ihop till en isvall, som blef liggande öfver vintern. Mot våren anställdes folk att taga lös veden och däraf bygga nya flottar; därvid hittades infrusen mellan vedträden högt uppe på land en ovanligt stor gädda, som befanns fullkomligt oskadad och af isen väl konserverad. För att säljas i staden fördes fisken till masugnskontoret, där jag råkade få se och mäta den. Det var en grann fisk och man får ett tydligt begrepp om dess imponerande storlek, då jag nämner, att karlen, som bar den hängande i en vidjegren öfver axeln, var af vanlig längd och gäddans nos syntes i jämnhöjd med örat, medan stjärten slog honom på vadorna. Bruksförvaltaren köpte ett stycke af stjärten, som påstods vara det bästa på en så stor fisk, och bjöd mig smaka därpå; men någon delikatess var den icke, ty köttet var hårdt och smaklöst. Det är bättre nöje att fånga stora gäddor, än att äta dem.

År 1877 i augusti hittade Öster och jag i Koljonselkä, omkring en kilometer sydväst om Korkeasaari, på ett lågt klippgrund de af kråkorna ratade lämningarna af en ovanligt stor gädda. Skelettet var fullständigt sammanhängande och uppvisade mått från nosspetsen till stjärtändan en totallängd af fyrationio (49) engelska tum. Huru denna jättefisk fått sin bane, syntes af en ännu ur gapet hängande mässingstafs och åtföljande lång ända af en pålkroksref. Öster tog kroken till amulett för tur i fiske och påstod: "Bättre don än lingarnståten ska de var te ta' hvalfisken med."

Den största gädda jag i dessa vatten fångat vägde 26 skålpund och var 40 engelska tum lång.

Öster brukade ibland midt på vintern fiska lake utanför holmarna vid strömmens utlopp ur Näsijärvi. Detta fiske bedref han med af enkvistar förfärdigade krokar, hvilka med en för ändamålet särdeles lämplig knut fästades vid långa tafsar, som antingen en eller två efter hvarandra knötos på refven. Som bete användes små fiskar (saltade siiniäisiä), som i små knippor bundos med sytråd kring kroken, täckande spetsen och skaftet. Genom hål 1 isen firades refven så pass långt ned, att betet stannade nära bottnen, och vid öfverändan anbringades ett på isen i sned ställning uppsatt spö af tre fots längd, hvilket fjädrade då fisken nappade och sålunda hindrade refvens afslitande. Jag har sett därmed fångade lakar, som vägde 10 till 12 skålpund, hvilka i sin glupskhet slukat den otympliga kroken ända ned i magen. Öster ansåg dock icke sådant fiske lönande på det stället och uppgaf som skäl därför, att han icke fick vara ensam om fångsten, emedan de på isen i ögonen fallande spöna ditlockade opåkallade medhjälpare, då han var frånvarande.

Om somrarna roade han sig med att samla alla af oss fångade lefvande girsar och de voro ibland rätt många. Vid hemfärden förde han dem i ett ämbare med sig och släppte dem sedan fria i strömmen uppe vid Myllysaari. Tillfrågad om ändamålet härmed, svarade han knipslugt! "Det gör jag för att roa de sakramentskade verkstadspojkarna, som hvar sommarkväll meta här kring stränderna. De fånga ändå ingenting, men nu ska de få de här slemsnokarne som dra i flötet och äta upp masken af dem, så ha de roligt." Gubben brukade då rätt ofta 1 närheten på holmen gömd under albuskarna och ha lika roligt som pojkarna af att se på, då girsen nappade.

"Picknicks".

Af den tid jag vistades i T:fors förgingo nu sju år från och med 1869 till 1875, under hvilka år jakt och fiskenöjet nästan alldeles fick hvila. Kassören afled det förstnämnda året, och då han var den bland oss som mest intresserade sig för hararna i stadens närhet, fingo de fred liksom skogsfåglarna, hvilka ock helt hastigt blifvit så få, att det var för mycket besvär och för litet nöje att springa långa vägar efter dem. På höstarna fick kaptenen ensam "gå vall" med rapphönsen, som han uttryckte sig, sedan hans Kalle efter en välförtjänt afbasning en vacker dag för alltid deserterade ifrån honom. Han klagade äfven öfver att hönsen, då staden nu så hastigt börjat växa ut åt alla sidor, blifvit skygga och öfvergifvit dess närhet samt att den fredliga idylliska tillvaron i samhället fått en för jägare sorglig ända. Såväl höns som harar tyckte förmodligen detsamma och flyttade, troligen för alltid.