Äfven jag hade fått annat att göra än att på söndagsmorgnarna ströfva kring uti fria naturen; ty då maskinerna stodo stilla var det lämpligaste tiden, att för remontens eftersyn ströfva omkring i linnefabrikens många och stora salar. Dessutom hade jag småningom tröttnat vid att genomvandra de välbekanta markerna kring staden, där man var frestad säga godmorgon åt hvarje sten och stubbe. Utflykter på längre håll företogos sällan, och ännu mera sällan inträffade därunder något, som var värdt att anteckna för att ihågkommas.
Man for en och annan gång i gladt sällskap till Nokia och Muurola forsar för att meta foreller, men till Teisko och Ylöjärvi skogar kom man sällan, och då jaktkamrat fattades, vande man sig snart ifrån sådant nöje. Några af de vid fabrikerna anställda engelsmännen, som voro roade af flugmete, gjorde under sommaren med familjerna picknick-färder till förenämnda natursköna forsar, och för att ha en välkommen öfning i språket for jag gärna med och låtsade fiska med rullspö liksom de. Resultatet af vårt fiske var visserligen ej nämnvärdt, men muntra voro dessa färder för det mesta.
Midsommartid fiskade jag helst id ofvanför fallet i Nokia ström eller vid holmarna. Iden fångades med stycken af kräftor, hvilka då bytte skal och voro alldeles mjuka. Betet knöts utan krok på ett långt snöre, som från båten firades ut i strömmen, och slukades begärligt ända ned i magen af den glupska fisken. Därför kunde fisken, när den halades in, icke göra sig fri från sitt rof, och refven kapades helt enkelt af med knif för att åter förses med bete.
Råkade man träffa på ett stim matfriska idar, kunde man ha sport nog, och fann jag detta fiske oftast nöjsammare än att ro fluga eller drag för foreller, som för tillfället icke voro i taget att nappa.
För att fånga kräftor foro vi med ångslup till Ylöjärvi och till Teisko, hvarest de funnos i den långa natursköna Viitapohjaviken vid stranden af Viitaniemi längst österut vid vikbottnen. Eljes hade jag endast på få ställen iakttagit kräftor utefter Näsijärvis stränder. I förstnämnda trakt upprinner en mindre, på kräftor rik å från de små sjöarna vid Ylöjärvi kyrka och mynnar ut i Laalahti vik af Näsijärvi, en dryg halfmil från staden. Dit foro vi ibland med roddbåtar i muntert sällskap och återvände aldrig utan en mängd stora kräftor.
Det sistnämnda kräftstället upptäcktes tillfälligtvis på en lustresa med ångslup i den natursköna viken innanför Aunensilta bro, där landsvägen går fram till Teisko kyrka. Norra sidan af stranden är brant stupande med höga, skogbeväxta berg, men den södra mest låg och odlad. Den smala infarten under bron och de skogklädda holmarna erbjuda förtjusande platser för sommarbostäder.
Det var en härlig och ovanligt ljum midsommarafton nära midnatt, då vi lade till vid stranden af Viitaniemi nedanför gårdens anspråkslösa byggnader och lägrade oss i gröngräset. En af sällskapet, som kunde sjunga, stämde upp:
Här är Näsijärvi skönast,
Här är Finlands sommar grönast,
Här är allt så friskt och täckt.
Fisken kvickt ur vägen hoppar,
Göken gal i skogens toppar,
Blomman öppnar svällda knoppar,
Sakta hviskar västanfläkt.
Var du här, vill du tillbaka,
Stadens lärm vill du försaka
Gärna här i fri natur.