Hit till dessa blåa sjöar
Med de många vackra öar
Från det lif hans själ förslöar
Längtar stadsbon ur sin bur.
Därför låtom hit oss fara,
Ty här är oss godt att vara,
Hitåt, hitåt längta vi.
Allt af yppig fägring höljes,
En vik af den andra följes.
En ö af en annan döljes,
Skymtar i en blink förbi.
Medan reskosten dukades upp och kaffe kokades på stranden, upptäckte någon att det myllrade af kräftor i abborrgräset, som i vattnet kantade stranden. Knappast var denna iakttagelse gjord, förrän företagsamma ungdomar veko upp byxorna öfver knäna och smögo sig ut i vattnet för att taga kräftor med händerna, och detta lyckades öfver all förväntan.
Hundrade fångades så med snabbt nedgripande händer;
Sprattlande djuren på land samlade flickorna hop.
Voro väl rädda till först och vände dem varligt med pinnar
Blefvo dock djärfvare snart, togo med handen dem fatt.
Kräftorna voro ståtliga, stora som små humrar, hvarför alla voro ense om att vi voro de första som kräftade där, helst gårdens folk aldrig brytt sig om att fånga dem. Tillfölje af vikens djupa och kalla vatten hade skalbytet ännu icke försiggått. En gryta och salt anskaffades från gården och så blef det helt oväntadt ett förträffligt kräftkalas på midsommarnatten. Sådana små nöjen äro alltid roligast, då de komma oväntadt, och en del njutningar smaka bäst, då de äro oförutsedda.
Öster.
Uti föregående berättelser har Öster flere gånger blifvit omnämnd i egenskap af lots och styrman på ångbåtarna, och då han framdeles kommer att vara med mera än förut, bifogar jag en bild af honom från "Storfurst Wladimirs" dagar och lämnar några närmare upplysningar om mannen. Gustaf Adolf Öster var hemma från Torneå stad, där han föddes den 20 juli 1829. Hans ungdomsdar forflöto med så litet skolgång, som den tiden var brukligt och vanligt för pojkar af hans samhällsställning, samt fördrefvos för resten med strömmingsfiske, då han blifvit så pass vuxen att han kunde göra nytta. Däraf härledde sig hans ännu på äldre dagar visade håg för fiske och sjömannens rörliga lif. Ändock hade han lärt sig läsa och skrifva rätt bra samt att tala en hyfsad svenska, alldeles fri från den kända österbottniska dialekten, hvilken han ibland skämtande använde. Han läste gärna, och begåfvad med godt minne och klart förstånd, hade han reda på hvad som händt i världen. Som yngre hade han lust för sjön och var duglig sjöman, kunnig i allt som till yrket hörde, såsom segelsömnad m.m., hvilket ofta kom väl till pass. Men föräldrarna läto honom icke fara på långfärder, han fick hållas hemma och måste därför sysselsättas med något annat, den tid hafvet var fruset.