Som händig ungdom med håg för arbete, lärde han sig småningom flere yrken och blef en mycket användbar person. Så var han redan duglig skomakare och sadelmakare, då han gaf sig ut på vandring för att se sig om, hvarvid han äfven kom till St. Petersburg. Där höll han dock icke ut längre än en vecka och påstod, att där blef "alltför ruskigt för folk att vara". Hvarför det förhöll sig så, talade han dock aldrig om. På den vägen lärde han sig bleckslageri och äfven snickerislöjd till husbehof. Ja, i någon af landets östra kuststäder genomgick han en kurs hos en färgare och försökte sig äfven i den konsten. Han hölls dock icke länge vid något af dessa yrken, utan tröttnade så snart han något förkofrat sig däri och lärt sig känna till orten samt begaf sig därifrån drifven af okuflig vandringslust.
Så kom han ock mot midten af femtiotalet till Tammerfors, där han, van att åtaga sig hvarje arbete som för tillfället kunde fås, blef dräng på ölbryggeriet vid Mustalahti. Där lärde han sig snart att brygga en förträfflig svagdricka, men ledsnade äfven vid denna enformiga handtering och blef skutskeppare på Näsijärvi för brukets båda vedlodjor "Toivo" och "Onni", hvarifrån hans utmärkta bekantskap med farvattnena norrut härledde sig. Här var Öster i sitt rätta element, men då nöjet endast räckte så länge som sjön icke var frusen, användes han under mellantiderna vid verkstaden som filare och järnsvarfvare samt utförde äfven i dessa yrken sitt arbete till vederbörandes belåtenhet. Hans specialitet vid verkstaden var att hålla reda på och reparera brandredskapen äfvensom segel och fartygsinventarier. Till alla nybyggda ångbåtar förfärdigade han soltält och pressenningar, liksom nödiga bleck- och kopparslagarearbeten samt styrde och lotsade dem en tid sedan de blifvit färdiga.
Öster var således en tusenkonstnär, och då jag lärt känna honom som en förståndig och användbar karl och det den tiden på orten var ondt om kunnigt folk i det mekaniska yrket, inlärde och anställde jag honom som maskinist, i hvilken syssla han äfven visade sig pålitlig och intresserad, hvarför han ock ibland skickades ut som maskinuppsättare och användes som ångslupförare, i hvilken befattning hans kännedom af vattendragen, hans sjövana, plikttrogenhet och andra goda egenskaper gjorde honom svårt ersättlig. Alltid villig, höflig, intresserad och flitig var han såväl ombord som på land ett användbart faktotum, som alla satte värde på och högaktade. Under vanliga förhållanden mycket tystlåten och fåordig blef han dock stundom rätt lifvad, och bland bekanta kunde han till och med bli uppsluppen och rolig, städse dock iakttagande ett städadt och grannlaga uppförande.
Öster var, som det påstås om hans namne, den store konungen, en vacker karl, så sade fruntimren åtminstone, och då lär det nog ha varit sant; han var mörklagd, hade långlockigt hår och på äldre dagar ett prydligt skägg, böjd näsa och kloka ögon. Något öfver medellängd var han väl växt, stark och vig samt kunnig i många gymnastiska konster, dem han i yngre år gärna visade; så hjulade han och gick på händerna huru långt som helst samt ställde sig ibland till allmän häpnad och beundran på hufvudet på galeasen "Sovintos" mastknopp. Men denna utmärkta karl var icke utan egenheter, hvilka ibland yppade sig vid olägliga tillfällen och då voro otrefliga nog. Han var mycket granntyckt och fordrade af andra samma hänsynsfulla bemötande som han själf iakttog mot alla. Råkade någon med eller mot sin vilja förgå sig i detta hänseende, då blef han trots all synbar anspråkslöshet och foglighet förnärmad, oftast utan att man begrep orsaken. I sådant fall sade han aldrig ifrån eller åstadkom någon förklaring, men gick sin väg så snart som möjligt och skaffade sig i förtreten ett stadigt rus, hvilket ibland med sina följder räckte ett par dagar, och därefter kom han åter till arbetet lika spak och foglig som förut. Hade jag till exempel, utan att förut meddela honom, för färd med ångslupen till min sommarbostad inbjudit någon bekant, som han ej tyckte om eller som förr på något sätt mankerat honom, då hände det att Öster nog eldade upp ångslupen och till bestämd tid gjorde allt klart för färden, men när afgångsstunden kom och jag infann mig med den inbjudne, då var Öster spårlöst försvunnen och jag fick själf styra båten och sköta maskinen.
Då jag vid återkomsten förebrådde honom, tog han stillatigande emot bannorna, men någon förklaring öfver orsaken till hans beteende bestods icke. Sådant hände någon gång under sommarens lopp, och då jag hörde mig för hos andra fick jag veta, att Öster legat gömd bakom någon buske eller vedtrafve i närheten och åsett ångslupens afresa, utan att bry sig om hvisselpipans kallelse. På detta sätt gjorde han förtret både åt sig själf och andra, ty det var välbekant att dessa utfärder voro honom ett stort nöje. Dessutom förlorade han den extra inkomst han hade för hvarje resa. Enhvar har sina kapriser.
I yngre dagar måtte han ha varit full af spjufveri och pojkaktighet, ty ännu vid öfver fyratio års ålder var han ibland road af att ställa till upptåg och förtret åt folk, som han hade något emot. Så var fallet vid ångbåten "Storfurst Wladimirs" utskjutning. En af bolagets kontorister, hvilken af någon anledning icke stod i gunst hos honom, hade till högtidligheten infunnit sig uppsträckt i cylinderhatt. I det afgörande ögonblicket, då låssträfvorna slagits undan från släden hvarpå fartyget skulle åka utför i sjön, lade sig en tung hand på hatten och klämde ned den öfver ögon och öron för kontoristen. När denne slutligen bråkat hatten tillbaka, var båten längesedan på flott vatten, men ingen på platsen ville underrätta honom om hvem som föröfvat attentatet.
På samma sätt gick det linnespinneriets direktör L:r, hvilken en söndagseftermiddag, då fabrikens brandkår hade öfning, infunnit sig som åskådare och dock företog sig att gräla på Öster offentligt, emedan denne råkade vara lindrigt nykter. Öster tog tigande emot tillrättavisningen, men då exercisen var slut och L:r på väg till sin närbelägna bostad, sprang han fatt honom, tog med båda händer stöd på hatten och hoppade öfver direktören, som icke var någon stor karl. Detta hade samma effekt, att hatten klämdes ned till axlarna, och då den väl kom loss var Öster försvunnen. L:r fick dock snart reda på hvem som gjort honom sprattet och han tålde därefter Öster lika litet som denne honom.
Öster var ingen supare, men som mången österbottning tog han sig i godt sällskap ett rus och var då vid briljant ölsinne samt lifvad för pojkaktigheter och fuffens. Sådant hände mera sällan, men helst när han på lördagskvällen efter badstugan i sjögången styrde kurs hemåt. Då var det äfven för bekanta fruntimmer icke rådligt att möta honom, ty han brukade bjuda upp till dans midt på gatan och ställa till uppträden sådana som följande:
Stadd på hemväg i lifvad stämning en sommarafton vid midnatt, träffade Öster utanför verkstadens kontorsbyggning brukets natt- och brandvakt, som just satte luren till munnen för att tuta tolfslaget. Vakten, en gammal invalid, hade icke tillräckligt väder i lungorna, hvarför ljudet blef svagt och ojämnt. Med händerna i fickorna, sjömansmössan i nacken och bredbent som brukligt är i svårt väder på sjön, ställde sig Öster framför honom, girande fram och åter, medan han med rösten härmade de disharmoniska tonerna. Då vakten lyckligt klämt ur sig den sista lurstöten, ryckte Öster instrumentet ifrån honom, ropande: "Du, Ytterberg, tutar som en stackare, så här ska' de' låta." Hvarpå han tutade tolf, så att det rungade öfver både staden och Skyttälä by. Men han slutade icke med de tolf låtarna, utan fortsatte en serenad på brandlur tillräckligt genomträngande för att allarmera samhället.
Då brandlurens toner på den tiden vid bruket föreställde eldsignal, om de blefvo flere än klockslagens antal och ihållande upprepades, blef vakten naturligtvis uppskrämd af Östers beteende, ty han väntade icke mindre, än att stadens brandkår och befolkning skulle rusa till den vid bruket signalerade eldsvådan. Han förmådde icke få luren ur händerna på den vige Öster, som ihärdigt fortsatte olåten, hvarför han i sin förtviflan slutligen högg tag i Östers skägg och slet däri. Häröfver blef denne förargad, han gaf ett par måttliga munfiskar åt Ytterberg, kastade luren åt honom och försvann.