För att beklaga sig och få råd hvad han skulle göra, ifall folk lockades till af skandalen, störtade vakten in till bruksförvaltaren, hvilken han mötte i dörren på väg ut att taga reda på hvar elden var lös. Vakten höll just på att klaga sin nöd och öfver behandlingen han fått röna, då äfven jag kom dit och fick höra hvad det gällde. Följden blef att Öster följande morgon tillkallades och fick en välförtjänt skrapa, samt då det råkade vara söndag, "honom till straff och androm till varnagel" skickades till kyrkan med bruksfogden, där han säkert icke varit på mycket länge. Detta spratt påstod han sig ha utöfvat af pur välmening, endast för att lära vakten att tuta ordentligt, förmodande att dennes falska toner sårade andras öron lika mycket som hans egna. Att hans påhitt skulle tagas för brandsignal och skrämma upp stadsborna ville han icke tro, påstående att de därtill voro alltför sömniga, och rätt tycktes han haft, ty ingen oro efter oljudet spordes i samhället.

En annan gång, det var en dag i augusti 1872, hade linnebolagets disponent, hr W—n, ställt till en festlighet för stadens frivilliga brandkår i skogen nära värdshuset å Pyynikke och därvid föranstaltat en tablå, som på aftonen skulle visas i bengalisk belysning. Allt var omsorgsfullt, tillrustadt och ståtligast var Öster, som midt i en grupp af uniformskladda brandkårister bland kårens redskap och tillbehör placerats på en hög piedestal af på hvarandra staplade tomma öltunnor för att föreställa hafsguden "Neptunus". Då en passande antik mantel i hastigheten icke kunde anskaffas åt guden, hade man draperat honom med bordsdukar, och figurens nedra del doldes förmedelst en af buffetfröken lånad hvit styfstärkt underkjol. Såsom attribut för sin värdighet skyldrade hafsguden med en för tillfället af honom själf af trä tillverkad ofantlig förgylld treudd, hvilken han helt profant benämnde "brandstake" och därför ansåg särdeles lämplig vid en brandkårsfest. Dessutom var han utrustad med en äfvenledes förgylld krona, som fabricerats af papp men råkat bli något för stor och därför ständigt höll på att sjunka ned på näsan. Till dessa grannlåter hade den förut omtalade gallionsbilden på "Ahti" tjänat som modell. Således var allt väl beställdt och på utsatt tid redo att belysas och beundras; men dumt nog hade några af deltagarna i roligheten, obekanta med Östers egenheter och nycker men roade af hans imponerande utseende och högtidliga uppträdande, i välmening trakterat honom för tidigt och för mycket, så att han fick sitt ömtåliga skof, hvarpå de oförsiktigt nog företogo sig att litet nojsa och drifva med honom. Detta var dock tillräckligt att förstöra nöjet för Öster och med detsamma för alla andra närvarande. Då han kommit upp på piedestalen och stod där som sjögud 1 all sin härlighet samt de bengaliska lågorna just flammat upp, med full glans belysande tablån, ropade en spefågel högljudt: "Hvad tycker ni om hafsguden i fröken Lottas kjol?" Detta var för mycket skämt för Öster i den stämning han var, det förstörde allt. Med ett språng kom han ned från tunnorna och försvann i skogens mörker, lämnande och förstörande glanspunkten af hela tillställningen. Han efterspanades omedelbart, bordsdukarna och kjolen hittades i buskarna, men guden själf var och förblef försvunnen. Några dagar därefter cirkulerade till påseende inom kontoren vid bolagets fabriker värdshusvärdens räkning för roligheten, slutande med denna post: "för buffetfrökens spräckta kjortel = Fmk 6:50."

För sådana bedrifter var man icke länge förargad på Öster, han egde för många goda sidor och dessa gjorde att jag öfver sommarmånaderna under åren 1875-80 tog honom till villan Sommarbo i Teisko och de därmed förenade fiske- och jaktutflykterna, hvarom de efterföljande berättelserna handla. Han var särdeles lämplig som hjälpreda och kamrat, klok nog att, ehuru mer än vanligt omhuldad, aldrig glömma sin ställning som tjänare; intresserad och tjänstaktig, blef han omtyckt af alla i huset, mest dock af barnen. Under våra gemensamma utfärder var han allvarlig och tyst, tills han tilltalades, då han gaf väl genomtänkta och korta svar, aldrig fallen för långa andraganden, hvilket jag ansåg som en förträfflig egenskap, sällsynt hos personer af hans sort.

Öster idkade ekorrjakt som sport och åt den egnade han hvarje höst en hel vecka. Då första snön fallit, kom sportlusten öfver honom och han infann säg för att anhålla om den vanliga permissionen, som började en söndag och slutade den följande. Han medtog sin "Kurre", en gul spets, som han själf dresserat för sådan jakt, lodbössan samt en lång säck, som innehöll matförrådet och hängdes öfver axeln. Så utrustad begaf han sig på väg till kringliggande socknar, där granskogar funnos, mest till Messuby, Teisko, Ylöjärvi och Kuru. Där ströfvade han ensam omkring hela dagarna och tog för natten in uti bondgårdar, där han under årens lopp blifvit bekant och alltid var välkommen. Ekorrarna sköt han antingen i hufvudet eller så, att han träffade uti grenen eller kvisten hvarpå djuret satt, hvilket då af kontusionen föll ned på marken, där Kurre passade på och skakade lifvet ur det. Öster påstod att skinnen på det sättet blefvo hela och värdefullare. Allt som vandringen utsträcktes längre och tiden led, minskades provianten i säckens ena ända, medan villebrådet ökades uti den andra; men en dålig jakt tyckte Öster att han haft, om han hemförde mindre än trettio stycken, och ibland voro de dubbelt så många.

Han omtalade, att då han engång tagit in i en gård i Kuoranta by i Teisko och lämnat sin säck i stugan öfver natten, hade tidigt på morgonen en af gårdens söner företagit sig att undersöka innehållet. Om nu fallet var, att ett par ekorrar af skotten endast fått kontusioner eller att Kurre icke skakat dem grundligt nog, de hade kvicknat till under natten och kilade ut, då säcken öppnades. Det blef uppståndelse i stugan och alla därvarande skyndade till för att få tag i rymlingarna, som i förskräckelsen foro kring väggarna.

En ekorre ville ut genom fönstret och där skulle pojken slå till den, hvilket han gjorde så skickligt, att glasrutan slogs sönder och djuret slapp ut i det fria. Den andra ekorren fick husbonden fatt, men blef biten i handen, hvarför han släppte fången och rusade ut, lämnande dörren på vid gafvel, hvaraf ekorren naturligtvis begagnade sig för att rymma. Häraf uppstod ett allmänt gräl i gården och uppträdet slutade med att Öster måste betala rutan, emedan han fört ekorrarna dit, men pojken fick ingenting för att han varit nyfiken och släppt ut dem. Detta tyckte Öster var bra orättvist och ämnade aldrig mera taga in på det stället.

Efter hemkomsten från sina jakter sysslade han på kvällarna med att flå skinnen af villebrådet; dessa sålde han, men kropparna åt han, påstående att det var "fin" mat som folk icke förstod sig på. Han menade att ekorrarna voro för små att stekas och därvid lätt brändes, men stufvade med potatis och kålrot smakade de utmärkt liksom äfven inlagda i deg samt gräddade i ugn. Jag har icke profvat dessa anrättningar, men det är ju troligt, att de kunna smaka lika "fint" för den som tycker om sådant, som t.ex. fullvuxna kråkungar, hvilken rätt jag hört mycket berömmas och liknas vid järpe.

Sedan jag lämnat orten, hörde jag att Öster som erfaren segelsömmare blifvit anställd som förman för en syverkstad vid linnefabriken, där tält etc. tillverkades för finska militären, och äfven att han i flere år skött denna industri till nöjes. Nu är han redan för många år sedan afliden, men han lämnade ett godt eftermäle och är det mig ett nöje att teckna dessa minnesrunor.

Hvarför jag började fiska med ref.

För mera än trettio år sedan var Tammerfors stad på långt när icke så "fin de siècle" som den på senare tid utvecklat sig till, dock var en god början till framåtskridande gjord; för det allmänna bästa återstod emellertid då ännu i vissa afseenden mycket att göra.