Den som råkade hafva sin bostad invid någon af fabrikerna i staden eller dess utkanter, där oftast ko och svin helt familjärt inhystes vägg i vägg med hyresgästen, där kloakledningarna mest voro öppna diken eller saknades på gårdarna, den som ej var van vid sådant, han längtade, då vårsolen började verka, ut i frisk luft och fri natur.
Af sådan orsak fattade redan på den tiden en och annan det af många för högst öfverflödigt ansedda beslutet att öfver sommaren hyra in sin familj och sig själf på någon egendom eller bondgård i närheten af staden, för att där i fred och ro i fria naturen tillbringa den korta sommarens få hvilodagar och upphjälpa hälsan hos både unga och gamla. Tillgången på passande sommarnöjen var i stadens närmaste omgifning högst ringa, men så voro de ej heller många, hvilka ansågo en sådan "bondkur" nödvändig, hvarför man sällan flyttade ut så långt som vi i början af juni 1876, då vi genom egarinnans å Teiskola gård I Teisko kapell älskvärda tillmötesgående slogo oss ned där öfver sommaren. Belägen på östra stranden af Näsijärvi natursköna vattendrag vid Koljonselkäs milsbreda fjärd och intill mynningen af en långt mot Orivesi inskjutande vik helt nära den från Tammerfors norrut förande landsvägen var afståndet från staden 3 1/2 mil landvägen och 2 1/4 sjöledes. Ångbåtsförbindelse förekom endast tillfälligtvis, då stadsborna företogo lustresor till Teisko kyrka.
Teisko kapell är beläget å båda stränderna af Koljonselkä fjärd och kyrkan på den östra sidan, hvarför en stor del af församlingen begifver sig dit i s.k. kyrkbåtar, hvilka endast begagnas till sådana färder. Dessa båtar, som tillhöra hela byalag, hafva ibland ända till hela dussinet par åror och rymma 60 till 70 personer. Då båtarna följas åt flere tillsamman samt ros af karlar och kvinnor i söndagsdräkt med någon hedervärd hvitluggig "isäntä" som styrman, i ifrig sporttäflan att hinna förbi hvarandra, förete de en i sitt slag rätt intressant och egendomlig anblick, som är väl värd ett besök på stället med ångbåt en söndag f.m. under högsommaren.
Östra stranden af vattendraget är mycket bergig och var på den tiden betäckt af stor, grof skog. Gårdarna äro få till antal och långt åtskilda af höjder och de öfverallt i landet inskjutande vikarna, hvilka oftast äro tämligen grunda men hafva steniga ständer. På denna sida af fjärden finnes föga odlingsbar jord och ej mycket odlad sådan, hvarför det på orten var ondt om säljbara landtmannaprodukter och andra matvaror, ehuru skogarna då voro fulla af fågel och sjöarna fiskrika.
Koljonselkä är på flere ställen öfver 60 meter djup, och en sådan bottensänka ligger utefter den yttre viken vid Teiskola gärd. Den östra stranden af denna stora fjärd är för det mesta bergig och stenig både öfver och under vattnet. Sten- och lergrund finnas på flere ställen och på olika djup samt erbjuda ett för krokfiske idealiskt vatten, helst kräftor där totalt saknas, då deras förekomst i trakten tyckes vara inskränkt till innersta ändan af den en half mil sydligare belägna och under Aunensilta bro mynnande Viitapohja-viken.
På den tiden drogs sällan not i vikarna längs Teisko vattensystems östra stränder, de voro därför icke så utfiskade som annorstädes. På herregården användes noten sällan, och allmogens notar voro små samt saknade den väfda säcken för fångst af fiskyngel (siiniäisiä), hvilken metod är så ödeläggande för alla sorters fisk men icke hunnit förstöra fisket där såsom på andra trakter sades vara fallet. Därför fanns här ymnigt fisk af alla slag och storlekar. Nog fiskade en och annan gubbe (på Teiskola gård den 70-årige trädgårdsmästaren) med metspö och pålkrokar, men större skada gjorde dessa gubbar i allmänhet icke och vi ej heller åt dem; ty så snart jag hörde, att de ej tyckte om det, fiskade vi aldrig i närheten af deras pålar vid hvilka de bundo sina båtar.
Uti dessa jungfruliga fiskevatten blef jag af omständigheterna nödd och tvungen att med ref försöka fiskelyckan. Orsaken var nämligen den, att såsom förut nämnts tillgången på lifsförnödenheter var högst obetydlig; allt måste medföras från staden på lördagseftermiddagen och förrådet räcka till för den följande veckan. I staden erhölls på den tiden icke alltid färskt kött och fisk; på sommaren ytterst sällan. Då allmoge hade något matnyttigt att afyttra, rodde de natten mot lördagen till staden och kunde sällan vid passerandet af gården bevekas att afstå en del af varan, ej ens till högre än stadspris. Troligen af den orsak att bonden skulle gått miste om nöjet af och skälet för stadsresan, om han sålde sin vara vid vägen, och dessa färder ansågos af dem såsom ett stort nöje, ehuru i staden sällan uträttades annat än köptes brännvin, öl, kaffe och socker. Smör, mjölk och groft rågbröd kunde vi få köpa i gårdarna, detta var allt!
Strax efter utflyttningen befanns visthuset sorgligt tomt en lördag kl. 8 på aftonen. Intet kött hade stått att köpa i staden den dagen, och trots budskickning till närmaste gårdar hade intet kunnat anskaffas till föda. Under så brydsamma omständigheter förklarade mitt faktotum och min ständige följeslagare, Öster: "Nu måst' vi ta fisk åt frua", d.v.s. den enda möjliga utvägen till afhjälpande af en lindrig hungersnöd vore att fiska. Således var det näringsbekymmer som tvingade drag och ref i händerna på oss, och därefter blef det bra litet af sommarlifvets efterlängtade "dolce far niente!" Beslutet att fiska utfördes omedelbart sedan det fattats.
Öster var ju från barndomen van vid fiske, och denna omständighet kom nu ypperligt till pass. Krokar och snören köptes i handelsboden vid Mäkylä torp en km från gården, kork till flöten fanns hemma och spön skuros i närmaste skogsbacke, hvarför förberedelserna till metet snart voro undanstökade. Tillstånd till krokfiske erhölls beredvilligt af egarinnan å Teiskola och småningom äfven af kringboende allmoge. Samma afton metades i viken utanför "dragonstenen", så kallad efter en krigare, som under sista kriget lär hafva simmat öfver viken för att komma undan fienden, och fångsten blef ett tjog vackra abborrar, hvilket var mer än nog för söndagens behof.
Under följande vecka köptes tillbehör till långref i staden. Öster gjorde lådor till denna, och på lördagen efter midsommar voro tre refvar, hvar och en försedd med 100 krokar, färdiga för kampanjen, som börjades samma afton. Öster visste huru vid detta fiske skulle tillgå och refvarna lades i yttre Teiskolaviken på upplodadt djup af mellan 6-10 meter utefter sluttningen af en lerbank samt omkring en mindre holme innanför Lapinsaari, där vi öfvernattade i ljungen och hade det mjukt nog med sommarpaletån som täcke.