För en naturvän är det en stor njutning att en ljus, lugn och klar sommarnatt ligga vaken och betrakta naturens fägring samt lyssna till vildmarkens ljud; det är ett sällsynt nöje för en stadsbo, som är bunden vid sin syssla dagligen året rundt. För vänner af fiskesport finnes väl knappast trefligare tidsfördrif än att vid ett sådant tillfälle iakttaga huru refvens flöten, då fisken nappar, fara af och an på den lugna vattenytan samt resa sig på ända och dyka ned, ifall fisken är stor.
Mot morgonen blir det vanligen kyligt, dimman stiger ur vattnet och skymmer utsikten; då tändes brasa på stranden, kaffe kokas och matkorgen anlitas. Det smakar!
Redan under natten vittjades långrefven på några större abborrar, en tioskålpunds gädda och en treskålpunds gös, hvilka huggit mindre fiskar som förut fastnat och gåfvo sin därvaro tillkänna genom duktiga knyckar i flötena och refven. Kort efter soluppgången upptogos refvarna, hvarefter hemfärden anträddes. Denna första fångst på ref uppvägdes och bokfördes liksom alla efterföljande samt befanns uppgå till 78 1/2 skålpund, mest stora abborrar.
Roade af sporten och nöjda med att hafva påfunnit denna nöjsamma utväg för provianteringssvårighetens undanrödjande voro vi naturligtvis lifvade för fiskefärdernas upprepande, och skall jag i det efterföljande meddela några trefliga minnen från dem.
En metfärd på Teisko kyrksjö.
Söndagen den 8:de juli 1876 var en lugn och för mellersta Tavastland ovanligt varm sommardag. Då reffisket de föregående lördagarna utfallit rikligare än för hushållet behöfdes, beslöts att för ombytes skull försöka meta med spö och mask. Då vi redan kommit underfund med att det var godt om fisk i de yttre djupare vattnen, kommo vi öfverens om att nu pröfva de grundare, den innanför landsvägsbron vid Teiskola gård belägna s.k. kyrksjön. Vi rodde till några mindre holmar liggande så godt som midt för den en half km därifrån belägna kyrkan och läto så ankarstenen falla väster om den västligaste holmen på ett vidpass en famn under vattenytan synligt stenröse. Här metades vid solnedgången inom en timmes tid ett dussintal jämnstora abborrar om 1/2 skålp. stycket, och då vi den kvällen ej brytt oss om att lägga ut refvar, föresatte vi oss att följande morgon fortsätta spöfisket på samma ställe.
Den varma natten och myggen gjorde dock, att vi på söndagsmorgonen ej kommo så tidigt i rörelse som ämnadt varit, och då dagen randats med om möjligt ännu vackrare och varmare väder än den föregående dagens, så kändes det redan kl. 9 på morgonen allt för hett i båten på det spegellugna vattnet.
De på våra förra metfärder använda långa metspöna, försedda med flöten och duktiga abborkrokar, utriggades tvänne per man, och snart var allt förberedt för attacken på abborrarnas tillvaro. Men till vår förvåning förgick den ena kvartstimmen efter den andra, utan att något flöte visade tecken till napp; fiskarna voro synbarligen icke för tillfället hemma där på stället eller ock mätta efter gårdagens servering, hvilken utfallit så illa för dem som varit oförsiktigare vid nappandet. Efter väl en timmes fåfäng väntan och reflexioner öfver det klara vädret och värmen beslöto vi att fara hem, helt missmodiga öfver oturen. Således in med spöna och upp med ankarstenarna.
Vid utförande af denna manöver observerade en af oss, att på ett par fots djup under båten och endast inom dess skugga stodo oräkneliga, orörliga abborrar, den ena tätt intill den andra som sill radad i en tunna. Jämnstora voro de alla och så tröga och orädda, att de hvarken brydde sig om bullret i båten eller upphifvandet af ankarstenarna. Ja, då båten något svajade från stället, följde de med i skuggan och ingen enda blef kvar i solbaddet utanför.
Efter denna intressanta upptäckt nedfirades naturligtvis de uppdragna ankarstenarna åter och de mest ifriga försök gjordes att medelst långsamma och försiktiga eller, då dessa icke lyckades, med hastiga tag med håfven inhösta något af ymnigheten, dock visade sig det ena sättet lika resultatlöst som det andra. Fiskarna gledo undan med fenomenal hastighet, men stodo strax därpå utanför håfven åter lika orörliga och lika mangrant som tillförene.