Därpå försöktes att fira ned ändan af metrefven med mask på kroken. Detta var dock lika fåfängt, ty de stupida kräken läto lika litet fresta sig af en präktig stor och tung daggmask som af en mindre och sprittande liflig; de blott backade undan litet för försåtet, om det läckra betet lades dem direkte på nosen, och det tycktes vara dem fullkomligt likgiltigt. Denna framgångslösa lek öfvergafs dock snart och vi rodde hemåt något snopna öfver den oväntade upptäckten, att abborrar, som eljes äro så glupska fiskar, dock stundom försmå läckerbitar ehuru de hängas midtför gapet på dem.

Reflekterande häröfver under hemfärden kom den fiffige Öster på den förmodan, att vi bjudit för stora bitar åt fiskarna, då de i solbaddet och det däraf ovanligt uppvärmda vattnet troligen voro mycket för lata att besvära sig med någon ansträngande rörelse, sålänge det icke precis gällde lifvet, samt därför ej heller gitte svälja stora stycken.

Tillfölje af dessa antaganden utfunderades efter hemkomsten en ny metod, d.v.s. att i stället meta med möjligast små beten, hvilka så att säga utan ansträngande besvär för fisken liksom med respirationsströmmen skulle slinta in i gapet. I gömmorna hittades några mycket lämpliga små krokar som förr varit använda till mete af laxöring eller forellyngel och dem malmasken förstört fjädrarna på, men hvilkas vidfästade långa guttafsar ännu voro oklanderliga. Krokarna voro knappast 5 mm breda mellan skaft och spets samt skarpt böjda och hvassa. Skogsbackens rakväxta enbuskar levererade metspön; af c. 2 1/2 fots längd och refvarna härtill gjordes omkring 3 fot långa samt lämnades utan flöten. Utrustade med tvänne per man af dessa leksaker, som vi kallade "piskor", återvände vi i trots af den stekande solvärmen till grundet, där vi ånyo ankrade vid pass kl. 11 f.m.

Naturligtvis voro vi särdeles intresserade och nyfikna att få se resultatet af den nya metkonsten, och det visade sig genast, att detta skulle vida öfverträffa våra djärfvaste förhoppningar.

Knappast voro ankarstenarna utlagda en vid fören och en akter om båten, så att vi kunde meta i skuggan framför oss, då vi sutto med ryggen mot solen, som brände genom skjortärmarna så att det sved i skinnet, förrän abborrarna liksom genom trolleri återigen voro under båten. Vi sågo ej när och hvarifrån de kommo, ty grundets stenar kunde knappast skönjas på en famns djup och vattnet var icke klart, utan uppfylldt af fint slam. Där stodo nu fiskarna i stor mängd, så många som rymdes i båtens skugga, men utanför denna syntes ingen enda. Piskornas krokar betades med små maskstycken, icke större än att de jämt dolde krokarna upp till surrningen. Väntansfullt nedfirades betet sakta framför en något större abborres nos. Jag kan ej säga huru det därpå tillgick, men inom ett ögonblick stod den korta refven rätt ut från båten och piskskaftet var på väg att ryckas ur handen, då jag ej varit beredd på en så häftig effekt af försöket. Guttafsen visade sig hålla en stadig knyck och in i båten kom gynnaren med fart samtidigt med en annan, som Öster hifvade upp. Det var ej tid att tänka på piskorna n:o 3 och 4, ty vi hade fullt upp med att sköta enhvar sin, och het var bataljen i solhettan, hvilken snart gjorde vistelsen på stället outhärdlig. Ifvern och ansträngningen gjorde att jag började känna mig yr, och då ringningen i klockstapeln samtidigt tillkännagaf gudstjänstens slut i den närbelägna kyrkan och vi lågo ankrade midt i stråkvägen för de återvändande kyrkbåtarna, ansåg jag det vara på tiden att afsluta nöjet för denna gång, ehuru fiskarna alltjämt nappade lika glupskt och stodo lika talrikt under båten.

Efter hemkomsten uppvägdes och räknades fångsten, som befanns uppgå till 162 stycken präktiga abborrar, vägande tillsammans 101 skålpund. Är icke detta ett ganska vackert resultat för två man på 1 1/2 timme i solbaddet?

Naturligtvis fortsattes fisket på detta ställe och var under liknande förhållanden alltid gifvande, dock ej en enda gång mera så ymnigt som denna första. Fångade blefvo där dock samma sommar i aftagande serie 56, 30, 18, 10 skålpund abborrar på ungefär lika lång tid, hvarefter stället mot sommarens slut öfvergafs; dock blef detta metställe under de fyra följande somrar jag vistades på orten aldrig mer hvad det varit första året. Det tycktes vara utfiskadt, och detta styrker mig uti observationen, att abborrarna hafva ett visst revir hvaruti de växa upp och framdeles uppehålla sig samt inom hvilket de vid vissa tider påträffades på bestämda ställen; på detta förekommo de i större mängd endast midt på dagen och stego då troligen från hålen mellan grundets stora stenar upp under båten.

* * * * *

Tillfölje af dylika rika fiskafången, hvilka säkert observerats och omtalats af en och annan, uppstodo snart i trakten en mängd öfverdrifna berättelser och skvaller med hänsyftningar på trolleri etc. Faktum är att vi snart fingo medtäflare om platsen; dessa hade dock liksom vi vid första försöket ingen fiskelycka, emedan de metade i solskenet med mycket långa spön långt från båten. Sådan otur bestyrkte dock enligt deras mening blott det gängse pratet om hemliga konster och hvad som kallades "ackord" med abborrarna å vår sida. Fanns någon annan före oss på detta metställe, då vi ämnade oss dit, undveko vi det naturligtvis, men engång lade en bonde sig bredvid oss, som voro där förut, och menade att han på allvar ville fresta på om han icke kunde få fisk där lika väl som vi.

Hans långa spön och refvar slungade stora krokar med hela daggmaskar alldeles inpå vår båt in uti dess skugga, för att riktigt profva samma ställe hvarifrån vi togo fisken, men naturligtvis förgäfves för de stora betenas skull. Ehuru vi drogo upp den ena vackra fisken efter den andra, blef han totalt utan napp. Efter en stund rådde jag af försiktighet Öster att liksom jag lämna kroken bar och låtsa meta utan att fånga någon fisk, så länge bonden vore kvar, men i stället för att göra detta och innan jag hann förhindra det, tog Öster ur masklådan en handfull torr jord och strödde den med en signande åtbörd ut öfver vattnet.