Då bonden varsnade detta, blef han arg och röt åt oss, att han nu fått förklaringen på vår fiskelycka och visshet, att det var sant som sades i byn, att det icke stod rätt till med sådant folk som vi, som ju ock fiskade på söndagen utanför kyrkan under gudstjänsten och dem p——e därför nog en vacker dag skulle fara af med! Så sade och trodde han samt lämnade oss omedelbart. Jag bannade visserligen Öster för det dumma tilltaget, dock tycktes detta icke bekomma honom synnerligen. Följden däraf blef dock, att en af hemmansegarena nekade oss att fiska på honom tillhöriga vatten och att enfaldigt folk betraktade oss med skygghet, då de sågo oss ute på sjön. Så var det då, huru månne det nu är?
Teiskofärder i roddbåt.
Teiskola gård är ett gammalt herresäte, hvilket efter hvad jag hört haft krigiska öden. Den gamla karaktärsbyggningen skall tillika med kyrkan ha förstörts under 1788-89 års krig, och låg den senare omkring fyrahundra steg från gården på andra sidan om landsvägen. Där funnos ännu lämningar af fundament och hopfallna grafvar, hvaruti skallar och knotor, blekta af väderleken, lågo synliga bland snår och skog på den öde kyrkogården, där sällan någon gick och där enfaldigt folk påstodo sig ha sett spöklika gestalter i månsken skymta mellan träden. I närheten stod ruinen af en förfallen väderkvarn sträckande den enda kvarblifna vingen liksom besvärjande mot den nattliga himmeln. Hemskt, ruskigt; månne den spökar där ännu?
Den nya kyrkan ligger ett par kilometer längre österut, äfven den vid samma s.k. kyrksjö, och är liksom den förstörda uppförd af trä. Corps de logis på Teiskola gård är ett stort tvåvåningshus i den i landet vanliga herregårdsstilen och skall äfven den under 1808-9 års ofred varit nära att bli lågornas rof samtidigt som den närbelägna landsvägsbron öfver sundet uppbrändes. Församlingens kantor Wanonius lär dock, omedelbart som fienden retirerade, ha skyndat till och i tid bestyrt om brasans släckande, hvilken var anlagd inom stenfoten under husets sydöstra hörn. Medan bron brann fortsattes skjutandet öfver sundet, tills fienden drog sig undan åt T:fors förföljd af de norrifrån med fartyg öfver sjön kommande ströfkårerna. Så har berättats för mig, men jag säger som båtsman påstås ha sagt: "ljuger styrman så skarfvar jag!" —
Vid södra sidan af sundet, på stranden midt emot Teiskola gårds byggningar, hvila de då stupade kämparne under präktiga hängbjörkar och där syntes vid vår vistelse ännu på flere ställen gropar efter de insjunkna gräfvarna.
Det var således ett historiskt ställe på hvilket vi lyckats få "slå ned våra bopålar" för sommaren 1876, då egendomens älskvärda egarinna åt oss upplät en del af öfre våningen i sitt stora hus, hvarifrån man hade utsikt långt ut öfver viken och Koljonselkä. Det blef ett idylliskt Arkadien för oss stadströtta sommargäster. Där fanns berg och dal, skog och sjö, åkrar och ängar; allt som är oss kärt och förhöjer ögon och sinne. Där hördes skogens sus, vågskvalp och fågelsång; där fanns frisk luft, tallbarsdoft och stärkande bad; det var med få ord sagdt ett sanatorium för klena, bortklemade stadsbor, bjudande dem, ehuru sist nämndt dock icke minst viktigt, ymnig tillgång af den bästa födan för bortskämda magar: utomordentligt god mjölk och oöfverträffliga filbunkar. En spefågel som besökte oss på sommarbetet sjöng:
"Du får här potatis och memma, båd' kalja och salt fisk jag ser; har du därtill nog ryssmjöl hemma, säg bonde hvad önskar du mer!"
Jag svarade honom: "Tag hit filmjölk och färsk fisk i långa banor, så är jag nöjd och du får vara så med."
Vi bebodde stora trefliga rum, icke särdeles höga men otapetserade och uppförda af sådant material som man nu för tiden väl sällan får se make till; där funnos stockar i väggarna och plankor i golfven som voro en half meter breda och motsvarande tjocka. Hvad äro nutidens byggnader annat än korthus emot detta!
Den nya ångslupen hade blifvit för sent påbörjad och var icke färdig då utflyttningen från staden i början af juni försiggick, hvarför därtill en annan ångbåt förhyrdes, men för att tillsvidare underhålla kommunikationen måste antingen åkdon eller roddbåt anlitas. Jag valde det sistnämnda fortskaffningsmedlet, helst Öster var försedd med en duktig 18-årig pojke som, ehuru anställd som lärling vid verkstaden, kunde bli ledig på lördagseftermiddagen. I honom erhölls en stark och öfvad roddare för färderna, så att vi, efter att vid fyratiden på e.m. ha lämnat staden, trots den 2 1/4 mil långa vägen vanligen voro framme kl. sju på kvällen, om icke alltför många och långa krokar gjordes. Detta hände emellanåt då vädret var vackert och jag brukade ha draget efter båten samt styra utefter stränder och grund på sidan om genaste farleden, för att i förbifarten fånga någon fisk. Sådant fiske lyckades oftast, och sällan kommo vi fram utan någon gädda eller stor mörkhullad abborre.