På en sådan färd tog jag med ett s.k. Kajana skeddrag vid Lintukari i Koljonselkä en gädda om tjugu skålpund, hvilken jag den dag som är ännu ofta påminnes om. Skälet härför är det följande: Då fisken huggit sig föst stannades rodden, och ehuru gäddan var så pass stor, fick jag den snart med håfven in i båten. Öster, som släppt årorna och satt framför mig, grep den med båda händer och höll i den för att jag skulle kunna taga draget ur gapet. Då detta satt mycket djupt i svalget och ingen kroklossare fanns med, gick det fumligt att få tag uti draget där nere mellan de hvassa gäddtänderna. Just då jag trodde draget vara nästan fritt, slog den hala fisken med stjärten ett väldigt slag mot båtbottnen, så att den slant ur Östers händer, hvarvid den framför draget fastade starka, tregreniga kroken högg in uti mitt vänstra långfinger nedanför nageln och ref upp den så att köttet därunder hängde som en mössa. Ärret därefter är alltför tydligt för att orsaken skulle glömmas. Man bör alltid ha lämplig redskap med sig på fiske, och den som är utan och oförsiktig må skylla sig själf för sveda och värk.

En annan gång råkade vi ut för styf sydvästlig medvind, som rörde upp hög sjögång på Näsijärvi långa fjärd. För att slippa ro företog sig Öster att rigga upp segel på roddbåten. Härtill använde han min alltid medföljande sommarpaletå och två af årorna. Snören bar han städse i fickorna och så hade vi tacklaget snart färdigt; visst såg denna rigg något egendomlig ut, men den uppfyllde ändamålet så pass att vi utan besvär länsade raskt undan. Ju längre vi kommo desto väldigare reste sig de skumklädda, brusande vågtopparna omkring oss, och vårt lilla nötskal till båt vakade beundransvärdt därpå, då utanför Palosaari plötsligen en häftig knyck kändes uti den efterhängande dragrefven och jag för att sköta denna ett ögonblick lyfte styråran ur vattnet. Detta var dock nog för att den lilla farkosten i nästa vågtopp hann gira åt sidan så mycket, att den i följande vågdal ovillkorligen skulle ha stjälpt, om icke Öster haft själsnärvaro att med den i hast framdragna slidknifven kapa utaf stagsnöret för riggen. Denna gick uti sista ögonblicket öfverbord och väl var det att vi icke följde efter. Unge Öster fick strax med årorna båten i rätta kursen medan fadern bärgade riggen och jag handskades med den vid draget löpande fisken. Efter mycket bråk lyckades jag slutligen få den ombord och befanns det vara en forell om tolf skålpund. Efter den dagen har jag dock aldrig mera i stark blåst i liten roddbåt och med drag efter denna seglat med sommarpaletån, samt afråder andra från detsamma.

Vid dessa fiskefärder gjorde jag den iakttagelsen, att på soliga sommardagar större gäddor bruka hålla till under de på sjöarna liggande stockflottarna, där de förmodligen söka skugga, ty vid rodden utefter de flotten omgifvande bommarna hände ofta att en större fisk tog draget, och vi gjorde därför emellanåt långa omvägar för att möta stockflottar, som voro på väg till Piispala rullbanor vid Pyynikkeåsen.

Voro dessa lördagsfärder roliga och efterlängtade, så blefvo dock i stället resorna tillbaka till staden på måndagsmorgonen så mycket mindre omtyckta. Då bar det af så snabbt som två par välskötta åror förmådde och voro vi vanligen framme mellan kl. åtta och nio, sällan senare. Tiden medgaf då icke att fiska på vägen, och den kvicka rodden icke heller.

Under en af dessa stadsfärder blefvo vi vittnen till följande tilldragelse i den fria, vilda naturen, där "det är världens lopp att den ene äter den andre opp." Nära södra stranden af Teiskolaviken och ungefär två km västerut från gården ligger i grundt vatten en liten obetydlig holme omgifven af större och mindre stenar, hvaraf några sticka upp öfver vattenytan. Under de första somrarna af vår vistelse i Teisko svärmade måsar och tärnor kring denna ö och häckade äfven där, af hvilken anledning vi benämnde stället "måsudden". Fågellifvet där bidrog mycket till att upplifva och förfullständiga den eljes enformiga fastän storslagna naturtaflan och vi saknade de väna fåglarna, då de af okänd anledning, troligen för äggplundringens skull, öfvergåfvo nejden. Att det icke allenast var människor, men äfven djur som förskyllde denna ödeläggelse, fingo vi en måndagsmorgon helt oväntadt reda på.

Söderut och på ett stenkasts afstånd från nämnda holme ligger i vattnet ett större flyttblock, hvars tresidiga starkt sluttande topp vid vanligt sommarvattenstånd höjer sig ungefär två fot öfver ytan. På spetsen af denna sten finnes en nästan horisontal och någorlunda slät yta af en hands storlek, hvilken ett par måsar, hvita med grå vingtäcken, valt till häckplats. Roende på afstånd där förbi sågo vi en dag måshonan ligga på stenen och förmodade att hon hade ägg eller ungar, men brydde oss icke om att närmare se efter för att icke oroa fågeln. Ett par veckor senare lågo tvänne grågula dunungar på den vidt omkring synliga stenen, tätt omskvalpade och vid stark blåst väl äfven öfversköljda af de från Koljonselkä kommande vågorna. Då vi en måndagsmorgon på väg till staden åter rodde samma väg, observerade vi redan på långt afstånd ovanligt många måsar och tärnor flyga oroligt fram och tillbaka kring holmen, hvarunder de synbart uppskrämda utstötte ihållande, obehagliga skrän. I förmodan att oväsendet stod i sammanhang med måsboet rodde vi försiktigt ditåt för att taga reda på orsaken.

Då båten sakta löpte kring holmens västra udde, sågo vi att det förhöll sig som förmodadt. En räf simmade vid stenen och gjorde, vänd med ryggen mot oss, ihärdiga fastän fåfänga försök att få fotfäste för att kräla uppför dess branta sida. På ströftåg längs stranden hade han säkert varsnat måsungdomen och i mening att skaffa sig frukost simmat till holmen för att därifrån nå boet. Intresserad att se utgången af denna episod i naturens hushållning, lät jag försiktigt backa båten bakom videbuskarna på udden och iakttog därifrån huru mickel, som i ifvern att komma åt rofvet icke märkt vår närvaro, alltjämt bemödade sig att från vattnet krafsa sig uppför den branta stenen. Då detta icke lyckades på den sidan, jämkade han sig kring kanten till nästa sneda yta och försökte anfallet där. Måsarna hade nog med förtänksamhet valt platsen för sitt bo, men det hade de kanske icke observerat, att denna sida af stenen var mindre brant än de andra och mera skroflig, ty efter några fåfänga ansträngningar lyckades räfven komma så mycket högre upp, att nosen räckte i jämnhöjd med toppen, där ungarna lågo hopkrupna.

I detta för de små fåglarna så kritiska ögonblick störtade ett par af de lågt öfver stället i mängd kretsande måsarne, som nog voro medvetna om den öfverhängande faran, ned öfver ungarna, fattade dem med näbbarna uti vingen och förde i en handvändning de sprattlande varelserna med sig ett litet stycke ut på vattnet där de släppte dem och slogo ned bredvid. Simmande från och till syntes tydligt huru de liksom uppmanade de unga att begifva sig med dem längre utåt sjön, men dessa voro nog väl små därtill och för första gången på vattnet, hvarför, ehuru de bjödo till att följa föräldrarna, det blott gick långsamt undan. Den så fiffigt lurade räfven märkte strax de små kräkens oförmåga att i längden slippa undan, han gaf icke tappt och följde efter utåt. Som ferm simmare minskade han afståndet hastigt, och tydligt var att han slutligen skulle knipa dem, om icke de gamla fåglarne i sista stund åter skulle föra dem längre. Detta vågade vi dock icke lita på, så mycket förstånd tilltrodde vi måsarna icke ega, hvarför vi af medlidande för småttingarne och osäkra om utgången ej ville låta faran komma till det yttersta samt blandade oss i spelet i den förhoppning att kunna komma åt fridstöraren med ett slag af åran, medan han var långt från land. Detta anslag mot mickel lyckades dock tyvärr icke, han märkte oss genast, och anande afsikten vände han omedelbart och sköt som en pil mot stranden. Där blef vattnet snart långgrundt, hvarför han, just som vi voro alldeles öfver honom, kom åt att hoppa på bottnen, och detta räddade fiffikusen. Till afsked hånfullt viftande åt oss med svansplymen försvann han med tankens hastighet i skogen. Vi borde alltid haft bössa med oss i båten, här hade den så väl behöfts.

Dessa på sitt sätt så nöjsamma roddbåtsfärder till Teiskola togo därefter dock snart slut, emedan ångslupen "Göta" blef färdig. Med den kommo vi snabbare fram och voro i skydd för väder och sjö, men de små intressanta äfventyren, som medförde omväxling, uteblefvo. Äfven dragfisket efter ångslupen blef icke mycket af, ty dess fart af femton km i timmen var för stor för detta nöje och med half maskin hade vi ingen lust att färdas för fiskets skull.

Östers räffångst.