Den uti det föregående omtalade räfven lämnade Öster ingen ro. Han hade föresatt sig att hämnas på måsarnas fridstörare och tyckte äfven att dylika vilddjur icke borde tålas i närheten af en stor herregård, hvarför han förklarade mickel räf krig. En tid bortåt var Öster som en drömmande; så snart han hade en ledig stund var han fundersam och tystlåten och ständigt i tankarna sysselsatt med sin röda fiende, hvarför jag redan började misstänka, att han såg räfvar både natt och dag. Jag bjöd till att skämta bort hämndidén, påstående att intet kunde uträttas, då vi icke hade någon hund som förstod sig på räf och hans egen gula Kurre blott var specialist på ekorrar samt bedref denna jakt så uteslutande, att han icke dugde till något annat.
Men detta prat hjälpte icke. Öster fortsatte sina grubblerier, och slutligen skickade jag honom till brännmästaren Gerlin för att be honom låna mig sin hund, som han påstod att hade sysslat med räf. Öster gick till "Brännis" och framförde ärendet, men fick det oväntade svaret, att hans hundar voro sådana stöfvare som jagade räf endast ifall han var med.
Jag fann detta litet besynnerligt, men följden blef, art jag för att få Öster kurerad skref en mycket artig lapp till "Brännis", anmodande honom att själf vara med. Ändamålet vanns dock icke nu heller, ty Öster återkom med det äfvenledes svart på hvitt afgifna svaret: "att tiden för räfjakt icke var inne förrän efter tre månader, emedan pälsen för närvarande icke vore värd ett skott krut". Öster sade visst att han gaf pälsen "så många som flyger och far" blott han finge lifvet ur räfven, och om tre månader voro vi icke mera därute på landet, men äfven detta tjänade intet till, ty "Brännis" ville säkert icke släppa till sin räfhund, eller ock dugde den ej för räf och det behöfde vi ju ej få reda på.
Vi kommo således ej närmare målet på detta sätt, och Östers hängsjuka fick fortfara. Jag kunde intet annat göra, än att hvarje gång vi voro på landet bevilja hans anhållan att få gå till skogs och "söka räfven". Då vi på söndagsmorgnarna kommit hem med refvarna och fisken samt frukosten var undanstökad, dref han af till skogs med lodbössan och sin dumma Kurre, och om jag icke stämt honom tillbaka till ett visst klockslag för att längre fram på dagen fara på mete, så fick jag ej återse honom förrän sent på kvällen. Jag hade redan längesedan slutat tala med honom om räfven, emedan det var totalt lönlöst, och så gick han halfva sommarn och rufvade på sina egna idéer. Fyra eller fem veckor senare började det redan skymma tidigare på kvällarna, då Öster en söndagsafton vid hemkomsten meddelade, att han nu hade reda på kvar räfven höll hus.
Då jag önskade få veta huru han kommit underfund därmed, sade han sig hvarje gång han varit ute på egen hand ha vandrat kring, sökande häl och gömmor i snår och buskar, där det kunde vara en lämplig bostad för räfven. Därvid hade han förfarit ganska systematiskt börjande vid måsudden och genomletande hvar skogslott och bergbacke särskildt. Åtskilliga hål hade han funnit, som Kurre icke brytt sig om, men slutligen hade han på ett afstånd af 4 till 5 km från gården träffat på en förfallen löflada och där hade hunden skrapat i ett hål under byggningen, hvarför han nu var säker att räfven hade sin hemvist därinne. För att icke såra Östers kända finkänslighet ville jag, ihågkommande Kurres egenskaper, icke skratta åt honom och frågade så allvarligt jag kunde, hvarför det var så säkert, att räfven höll till där. Han påstod då, att hans förträffliga Kurre hade den vanan att stanna och nosa vid alla hål, och om något djur gått in och ut där, så skrapade han i hålet några tag med framtassarna, utan att dock vidare bry sig därom. Om katt eller räf passerat där, då morrade han vid krafsandet och det hade han gjort vid ladan. Då nu denna låg så långt från närmaste torp, att katt troligen icke besvärat sig dit, var Öster säker på räfven, helst Kurre icke befattade sig med råttor och möss.
Härom var nu intet att säga, men bäst var att för Östers skull hoppas, att det förhöll sig som han önskade, och då han efter en stund frågade, om det icke lät sig göra att uppskjuta följande dags afresa till staden en timme, sporde jag litet förvånad efter anledningen därtill. Han sade då att han utfunderat ett sätt att säkert få reda på om räfven trafikerade hålet under ladan och hvilken tid af dygnet han uppehöll sig där. Nyfiken på hans planer beviljade jag denna begäran och lofvade själf elda upp ångslupen för färden, hvarpå Öster sade, att han ännu på aftonen ämnade lägga fin sand framför räfvens bostad, för att följande morgon af fotspåren kunna se om han varit där under natten. Öster skaffade sig en liten säck, tog den med sig ut på landsvägen och fyllde den med det finaste sandmjöl han kunde skrapa ihop. En stund därefter försvann han med sandsäcken på ryggen. På måndagsmorgonen var Öster redan gången, då jag steg upp att göra ångslupen klar för afresan, men då klockan led mot sju, återkom han och meddelade att han nu hade tydliga bevis på riktigheten af sitt påstående, nämligen att räfven bodde under ladan. Han hade utbredt ett löst och tunt sandlager framför hålet och väl slätat det med mössan; då han på morgonen kom dit, syntes räfvens fotmärken tydligt däri både för in- och utgång. Detta var en efterlängtad triumf för Öster och karlen blef på hemfärden en helt annan människa, sådan han varit före räfgrubblets början, hvarför jag lifligt önskade, att han på något sätt måtte lyckas få makt med den förtrollande räfven.
Följande lördagseftermiddag, då jag kom ombord på ångslupen, såg jag att bruksförvaltarens af Riif för flere år sedan till vargjakt använda stora sax låg förut på ruffen. Det var den enda som fanns kvar efter de omnämnda vargfångsterna och Öster hade nu sina planer med den, hvarför han ock putsat den ren; han sade dock intet därom och jag frågade ej heller. Då vi framkommit och refvarna blifvit utlagda i närheten, försvann Öster, men följande förmiddag, då vi kommo hem från fisket, bad han att få bli fri för att gå och se efter saxen. Mot middagen återvände han och tycktes vara vid dåligt lynne, men då han vid sådant fall aldrig öppnade sin mun, frågade jag honom samt fick höra, att räfven nog varit på stället, men det syntes i sanden, att han icke behagat gå rakt öfver saxen för att komma in i hålet utan krånglat sig fram på sidan därom, ehuru saxen låg på ringa afstånd från spåren. Det försmädligaste därvid tyckte Öster dock vara, att räfven af någon anledning krafsat bort sanden vid den ena saxbygeln. Öster påstod sig dock så försiktigt som möjligt ha gräft ned saxen och lagt sanden däröfver. Riifs saxsmörja kände ingen af oss till, men minnet däraf gjorde att jag frågade Öster, hvarmed han putsat saxen, och då han svarade, att han därtill användt härsken bomolja, visste jag nog hvarför räfven skräpat fram den. Det var nog en gammal slug räf; men hvad stod att göra! Jag beslöt att på eftermiddagen följa med Öster till stället.
Den gamla ladan befanns vara en obetydlig byggning, knappast två famnar i längd och bredd samt en i höjd; den var illa hophuggen och låg direkt på backen utan hörnstenar under samt var en fot ofvan marken försedd med ett golf af klufna gärdsel. Å framsidan vid ena hörnet hade det på marken liggande underslaget varit för kort och därför icke kunnat hophuggas i knuten, lämnande ett hål af halfannan fots längd, som genom krafsning i marken blifvit fördjupadt. Öster hade, för att så mycket som möjligt undvika att lämna spår efter sig, huggit upp jorden med slidknifven, burit bort det löshuggna i mössan, nedlagt saxen i gropen och täckt den med sanden, hvilken han sedan väl slätat samt försett med en rad fingermärken liknande räfspår ledande midt öfver saxen. Detta var nog godt och väl; jag kunde själf intet bättre hitta på, och sedan vi en stund forgäfves "slagit våra kloka hufvuden ihop", återvände vi till gården.
Under aftonens lopp föll det mig in att den så starkt parfymerade saxen möjligen kunde skrämma bort räfven, som däri måste vädra ett försåt, helst hans krafsande vid bygeln visade att han märkte den. Jag meddelade mina farhågor åt Öster samt rådde honom att ännu på kvällen taga bort saxen, men han var icke hågad att den dagen för tredje gången gå så långt helst det redan var bra mörkt, och så blef saxen där. Följande morgon återvände Öster med samma iakttagelse som förut, nämligen att räfven varit för klok att trampa i saxen; denna hade han dock nu med sig.
Följande vecka hann jag icke mycket tänka på Öster och hans räf, hvilken jag ansåg så godt som oåtkomlig för honom, ty vår vistelse på landet led mot slutet och en vecka efter nästa utfärd dit skulle inflyttningen försiggå. Mot veckans slut blef jag dock påmint om honom och hans förehafvanden, då han af mig begärde några alnar fin järntråd, hvilken jag skaffade åt honom utan att hinna fråga efter ändamålet därmed. Under utfärden på lördagen framtog han ur förruffen en gammal fågelbur, hvaruti han hade en försvarligt stor lefvande råtta, som kring lifvet var utrustad med en tätt åtsittande gördel af järntråd, hvilken på hvardera sidan hade fästade väl en fot långa draglinor liknande fina järntrådskettingar. Denna råtta skulle bli bete på saxen, hvilken han tvättat och borstat med varmt lutvatten och gnidit torr med mossa för att få oljestanken bort. Men svårt hade varit att få seldonen på råttan, hvarvid han haft hjälp, men ändå fått både bett och skråmor på händerna. Vid framkomsten till gården var det redan så sent på dagen, att vi afstodo från att lägga ut refvar för att i stället begifva oss direkt till ladan, ty nu trodde äfven jag att företaget skulle lyckas. Där lades saxen alldeles intill stockväggen för att göra det omöjligt för räfven att krypa in på sidan därom, och råttan fästes med en spik slagen i hvardera ändan af järntrådsrustningen midt för hålet, så att den endast obetydligt kunde flytta sig fram- eller bakåt, men icke åt sidorna. Nu tyckte vi oss ha allt väl ställdt och att räfven ovillkorligen måste trampa på trycket, om han befattade sig med råttan, hvilken vi ansågo borde vara särdeles frestande för honom. Sedan vi därpå så mycket sig göra lät undanröjt alla spår efter oss och Öster gifvit en brödbit åt råttan, lämnade vi henne åt sitt öde och vandrade hem.